Men är inte känslan av att lösa en mordgåta framförallt känslan av att förstå hur allting hänger ihop, att förstå något som en tidigare inte förstod. Precis den känslan kan jag tänka mig kan uppstå även i ett samberättande mordmysterium, att när mördaren avslöjas så om det är lyckat så förstår vi plötsligt hur allting hänger ihop, varför hen gillade källare så mycket och i den bästa av världar så är det vid den punkten ologiskt att någon annan skulle vara mördaren.
I teorin är jag formalist, men i praktiken gör det ingen skillnad och det gäller bara att ibland vara lite försiktig med begreppen. "Ett tåg åker från Göteborg mot Stockholm med 20km/h, samtidigt startar ett tåg från Stockholm mot göteborg med 30km/h, och samtidigt startar en svala från stockholm som följer spåret mot göteborg med 40km/h, så fort svalan möter göteborgståget så vänder den och flyger tillbaka, tills den möter stockholmståget då den vänder igen och så vidare. Hur långt har svalan flugit när tågen möts?"
Det här var fritt från minnet ett vackert matematikproblem. Jag löste det för första gången på gymnasiet någon gång och slogs av skönheten. Det hade nu varit väldigt konstigt att säga att jag 'hittade på' att lösningen var 20 mil (säg att den är det jag vill inte spoila), om jag sa att jag hittat på att lösningen var 20 mil så hade nog folk kollat konstigt på mig, lösningen har ju inte jag hittat på den var ju tjugo hela tiden.
Inte ens min specifika lösningväg går det att säga att jag hittade på (även om det är lättare) eftersom flera andra skrivit ner den redan, och problemet skulle nog inte spridits om inte just den här lösningen fanns. Så jag får en känsla av att ha upptäckt något (något vackert). Men saken är att det i min mening inte spelar någon roll eftersom hela matematiken är 'påhittad', eller rättare sagt det verkar mest fruktbart att anta att hela matematiken är påhittad.
På precis samma sätt kan jag 'upptäcka' saker i rollspel, i sl-ade mordmysterium absolut men jag tänker att det även är samma känsla i samberättande. Ett färskt exempel är senaste montseguer 1244-sessionen, när min roll (Faye) står framför inkvisitorn och säger att 'Jag avsvär mig min kätterska tro, och ber Gud om förlåtelse" så trodde jag att hon gett upp för att livsviljan var starkare, men när Simons roll för tillfället (inkvisitorn) tittar upp med förvånad blick så insåg jag att det kunde tolkats som att hon bad Gud om förlåtelse för att hon avsade sig tron inte för att hon haft den, och inte bara att det kunde tolkas så utan att det förstås var vad hon precis hade gjort, hon hade inte alls gett upp utan 'lurades' bara för att senare i livet hämnas. Den upptäcktskänslan/insikten var kände jag samma känsla som känslan av att lösa ett mordmysterium eller matematikproblem, jag insåg hur saker hängde ihop och fick en förklaring till hennes beteende under de sista dygnen (som varför hon inte genomgick reningsriten).
