Skadereaktioner
Det enda som är säkert är att inget är säkert, folk kan reagera väldigt olika. Har man ”rätt” inställning kan man stå ut med väldigt mycket. Tidningen Café gjorde för några år sedan en tio-i-topp-lista på ”Idrottens halsbytande dårar” och jag skriver här lite nedkortat om dem. De här lirarna tog de med (en del av grejerna har du säkert själv sett på TV):
1. Shaun Edwards, rugby
Efter tio minuter av engelska rugbyfinalen fick han en spark i ansiktet så att han bröt käken och fick flera frakturer kring ögat. Läkaren förklarade att det var klar risk att han skulle bli blind om han fick en smäll till i ansiktet men Edwards fortsatte spela i sedvanlig våghalsig stil och var en av de tongivande spelarna bakom segern.
2. Ivan Kovács, fäktning
Bröt foten i semifinalen i OS –96 men fortsatte och ställde även upp i bronsmatchen några timmar senare. Deltog dessutom i lagtävlingen några dagar senare.
3. Stefan Schwarz, fotboll
Bröt benet i VM-kvalmatchen mot Skottland men fortsatte spela. Mot sin vilja blev han utbytt tio minuter senare.
4. Terry Butcher, fotboll
Redan under den första halvleken i VM-kvalmatchen mot Sverige fick han ett rejält sår i pannan som fick sys. Såret fortsatte dock blöda ymnigt men Butcher spelade hela matchen med blodet i ansiktet och en fullständigt nedblodad tröja (det såg helt sjukt ut kan jag lova). Kan förresten nämna att efter det införde man i fotboll förbud mot att spela blödande.
5. Ted Green, ishockey
I en träningsmatch –69 hamnade han i ett våldsamt slagsmål där han och motståndarna fäktades med klubborna. Han åkte på en riktig basebollsving i skallen (han hade inte hjälm) som gjorde honom förlamad i hela vänstra sidan av kroppen. Ett år senare (efter tre operationer och med en metallplatta i huvudet) gjorde han comeback på hockeyrinken.
6. Gunde Svan, längdskidåkning
Bröt armen under femmilen i Holmenkollen men körde vidare eftersom han bestämt sig för att aldrig bryta ett lopp.
7. Konrad Freiherr von Wangenheim, fälttävlan
Under distansritten i OS –36 kastades han av hästen och bröt nyckelbenet men fortsatte. Dagen därpå var han med på banhoppningen (laget skulle diskas om han inte ställde och då fanns ju risken att Hitler skulle bli sur) och på andra hindret stegrade sig hästen och föll och von Wangenheim fick hästen över sig. Hästen i sin tur låg livlös flera minuter. Både ryttare och häst reste sig dock och klarade därefter banan felfritt och Tyskland vann OS-guld.
8. Franz Beckenbauer, fotboll
Tysklands lagkapten bröt armen i VM-semifinalen –70 efter en ful fällning men spelade klart matchen (inklusive 30 minuters förlängning).
9. Gabriele Andersen-Scheiss, maraton
Drabbades i OS –84 av massivt solsting och uttorkning (gjorde bl a ena armen blev helt livlös, ser synnerligen sjukt ut när den bara hänger där och dinglar). Sista 400 metrarna till målet tog nära 6 minuter för henne att stappla/kravla men i mål tog hon sig.
10. Greg Louganis, simhopp
I näst sista kvalhoppet OS –88 slog han huvudet i svikten och dråsade blödandes ner i bassängen. En halvtimme senare var han tillbaka med stort bandage om huvudet och gjorde kvalets bästa hopp. Vann guld dagen därpå.
Kan folk kämpa vidare efter hårda smällar på idrottsplanen kan de säkert göra ännu värre grejer i en strid på liv och död. Det kan alltså vara vettigt att ha med en mentalt moment i strid/skadesammanhang i rollspel så att man får fram skillnaden mellan folk som går och halvlipar hela dagen för en förkylning och snubbar som fotbollsspelaren Stefan Schwarz som efter att hälsenan gått av (landskampen mot Österrike 2000) bara reser sig upp, går av planen och säger till TV:s reporter att han ser fram emot att få börja rehabiliteringsträningen så att han kan spela nästa säsong. Jag har förresten själv varit med om en korpfotbollsmatch där en mina lagkamrater gör en ful och onödig nedsparkning bakifrån på en motståndare. Den nedsparkade har ont men fortsätter spela ett tag till innan han kliver av. Nästa dag får en annan av mina lagkamrater som har en gemensam bekant med den nedsparkade reda på att han bröt benet i matchen...
Jag har själv en sorgligt stor erfarenhet av operationer, besök på akuten, riktigt otrevliga läkarundersökningar m m och kan konstatera att olika faktorer kan påverka reaktionerna rejält. Ta det här med relationen till skadan eller den skadade. Jag har vid två olika tillfällen drabbats av feta bölder som fått snittas upp (aj...) och därefter krävt daglig behandling under cirka en månads tid. Eftersom det är drygt att tillbringa en och halv timme varje morgon med att sitta på en vårdcentral och vänta på sin tur har under kortare delar av dessa perioder min morsa (som är distriktsläkare) fått sköta om böldsåret, d v s få ut äckel-päckel från såret, pilla med spetsiga verktyg, spola såret med saltvatten och lirka ner något som håller såret öppet. Inte särskilt behagligt men jag kunde i a f lära mig att stå ut med den dagliga proceduren. Morsan däremot som ju är van vid att få göra behandlingar av den här typen (t ex var det vid ena tillfället en kollega till henne som skar upp bölden i förstaläget) led väldigt av att tvingas utföra eländet på just sin son. Det var rätt absurt under behandlingarna när jag aldrig gav ett ljud från mig medan morsan hela tiden satt och utstötte olika plågade ”aj” och annat som lät som om hon utsattes för en lättare tortyr.
Kunskap om vad det är som händer och någon annan i omgivningen som undviker att man flippar är viktigt. För en del år sedan drabbades jag av väldiga smärtor i vänstra sidan av bröstet. Jag faller ihop på golvet och kan inte röra mig ur fläcken; bara ligga där och hoppas att någon person av någon mystisk anledning skulle dyka upp i lägenheten och kunna kalla på hjälp. Efterhand som jag ligger där börjar jag tänka att det är hjärtat som det hänt något skit med och att det var kört. Det känns som om att hjärtat ska sprängas när som helst. Börjar se framför mig hur jag ska hittas död några dagar senare. Då ringer telefonen. Plötsligt känner mig inte längre som världens mest ensamma person som ligger och väntar på döden. Jag lyckas släpa mig bort till telefonen och svara. Det är en polare som ringer och han kan plocka fram numret till sjukhuset. Jag ringer dit och förklarar mitt ärende och de kan ganska enkelt konstatera att det inte är särskilt troligt att smärtor i vänster sida i bröstet har med hjärtat att göra utan med tanke på att jag har svårt att få luft är det snarare ena lungan som jävlas. Har fortfarande fruktansvärt ont men det känns ändå som om det släppt lite och jag känner redan mig som en idiot som trott att det har med hjärtat att göra och att jag ska dö. Blir körd till sjukhuset där de efter röntgen kan fastställa att det är lungan det är fel på, smärtan försvinner efterhand under några timmar, jag kan komma hem redan samma dag och det fick inga värre påföljder än förbud för fysisk aktivitet den närmaste tiden. Det är uppenbart hur jag i det här fallet fick dumma idéer och upplevde det hela som värre än det var p g a att jag inte förstod vad det var som fel och att det inte fanns någon annan i närheten när det hände.
Arcana