Nekromanti Skräckrollspel och våldsspiraler

[Grisodlar'n]

Jo, skräcktabeller gjorda på rätt sätt kan vara bra SL-verktyg. Call of Cthulhu har ju liknande mekanik för temporärt vansinne, etc, och det finns till och med någon slags kortlek, men där känns många resultat både ologiska och konstiga. Red mist är ett exempel som bara blir fånigt när Professor Plommon plötsligt blir så skräckslagen av att se Dagon att han anfaller skrikande, beväpnad med reservoarpenna och frimärkssamling. Eller ännu värre, att han plötsligt anfaller sina vänner på samma sätt. Visserligen ingår Fight i skräckens fyra F, men det är när flykt är omöjlig:

http://discovermagazine.com/2010/the-brain/04-stages-fear-attacked-mountain-lion-edition

 

[Lupus Maximus]

Visserligen ingår Fight i skräckens fyra F, men det är när flykt är omöjlig

Jag har dock någonstans hört påståendet "människan är ett av de få djur som kan känna sig inträngt i ett hörn, på ett öppet fält."

 

[Lupus Maximus]

Skräck (tätt följt av humor) är den genre jag anser att jag är sämst på att spelleda. Men då jag har lyckats så har dessa två element varit med.

* Spelaren vet inget om monstrets egenskaper, och därmed har svårt att bedöma ev. odds (det har också varit BRP-derivat så att själv bli one-shottad finns på bordet).

* Jag har aldrig rakt ut sagt att rollpersonen är rädd. Utan snarare sådant som att nackhåren reser sig. Känner sig kall. Osv. Dvs, beskriver symptomen av rädsla. Bygga upp det under en stund.

När det väl lyckats så har det inte behövts några skräckslag eller tabeller, då agerandet har blivit i panik ändå.

 

[skaraborgarn]

Men det är väl roligare att spela ett spel där man måste besegra vampyren med en påle i hjärtat än att be ett medium be spöket sluta skrämmas?

 

[Grisodlar'n]

Jag har dock någonstans hört påståendet "människan är ett av de få djur som kan känna sig inträngt i ett hörn, på ett öppet fält."

Kan vara möjligt, jag vet inte, Men jag gillar de där fyra F:n och skulle vilja se det konceptet implementerat i ett skräckrollspel. Jag har ju själv lite tankar på att skapa något skräckaktigt, så jag får nog knåpa ihop en sådan mekanik själv. Just skräckupplever handlar mycket om att tappa kontrollen över en situation. Jag själv är inte ansatt av varulvar (I wish), men har t ex agorafobi som gör sig påmind ibland och kickar igång reptilhjärnan och flyktbeteendet.

 

[Grisodlar'n]

Men det är väl roligare att spela ett spel där man måste besegra vampyren med en påle i hjärtat än att be ett medium be spöket sluta skrämmas?

Jo, absolut. Men sådant är ju klassisk gotisk skräck och Hammer-filmer (som Chock tog mycket inspiration ifrån). Skillnaden och skräckmomenten ligger i att sådan Van Helsing-figurer behöver andras hjälp och att de ensamma inte är övermäktiga Dracula (han har ju tio mäns styrka) eller vad det nu kan röra sig om för skräckkälla.

Ett exempel jag skulle vilja ta upp som exemplifierar lite av det jag har diskuterat är filmen Predator med Schwarzenegger. Alla karaktärer i filmen är elitsoldater. Alla utom kanske Poncho och Hawkins är riktiga machomän. Det är så mycket samlad testosteron på filmduken att den borde komma med en varningstriangel för känsliga personer. Alla är de däremot starka karaktärer och man får känslan av att de är ett sammansvetsat elitteam. De är alla utrustade för ett litet krig, Blain har till och med en bärbar minigun. Men filmen övergick till något av en skräckfilm när en efter en av dessa karlakarlar attackeras och dödas av den utomjordsliga och kamouflerade fienden. Till slut är det bara Schwarzeneggers karaktär (Dutch) kvar i stridbart skick. Alla tittare vet att det kommer att bli en konfrontation utan dess like. Tänk då om filmens slutdrabbning hade bestått av Arnold som helt sonika sköt ihjäl Rovdjuret med Blains minigun? Det hade ju sänkt filmen totalt. Istället blir det en mycket primitivare kamp, där Arnold är tvungen att rigga fällor, göra en pilbåge och fixa ett spjut. I slutändan blir det en helt obeväpnad, primal kamp där Dutch får en helvetes massa stryk, men till slut lyckas sänka Rovdjuret med en av sina primitiva fällor (eller motvikten egentligen).

 

[Khan]

Men det är väl roligare att spela ett spel där man måste besegra vampyren med en påle i hjärtat än att be ett medium be spöket sluta skrämmas?

Nej.

 

[PAX]

Men det är väl roligare att spela ett spel där man måste besegra vampyren med en påle i hjärtat än att be ett medium be spöket sluta skrämmas?

Båda varianterna ryms i exempelvis Chock, och ger ju variation på kampanjen.

 

[Lupus Maximus]

Men det är väl roligare att spela ett spel där man måste besegra vampyren med en påle i hjärtat än att be ett medium be spöket sluta skrämmas?

Men mediet kan ju vara en av de olika vägarna till ledtrådar, utan att vara lösningen. Där lösningen är att antingen utföra en exorcism på gömda och bortglömda kvarlevorna, eller avslöja mördaren och ge kvarlevorna en värdig begravning. Då är mediumet bara ett alternativt steg, så som att gå till en präst och få lite vigt vatten.

Att hela tiden springa till någon annan för hjälp blir lätt tråkigt i längden, men om kruxet är att ta reda på att det är ett spöke, och att kommunicera med det genom ett medium är lösningen, kan det nog vara tillfredsställande för en hel del.

 

[skaraborgarn]

Men mediet kan ju vara en av de olika vägarna till ledtrådar, utan att vara lösningen. Där lösningen är att antingen utföra en exorcism på gömda och bortglömda kvarlevorna, eller avslöja mördaren och ge kvarlevorna en värdig begravning. Då är mediumet bara ett alternativt steg, så som att gå till en präst och få lite vigt vatten.

Att hela tiden springa till någon annan för hjälp blir lätt tråkigt i längden, men om kruxet är att ta reda på att det är ett spöke, och att kommunicera med det genom ett medium är lösningen, kan det nog vara tillfredsställande för en hel del.

Spelade ett äventyr till Chock. Spökena besegrades genom att man höggs sänder en bjälke som spökena blivit hängda i. Kanske inte något episkt äventyr.

Man kan ha med skräck i fantasy också. Klyschan besegra nekromanter med en armé av odöda är en slags skräckspel.

 

[Jocke]

Jag trodde vi var överens om att man SLar skräck genom att skrämma spelarna. Det spelar ingen roll om deras rollpersoner har vapen eller inre. För det är inte rollpersonerna som ska uppleva något.

 

[Grisodlar'n]

Spelade ett äventyr till Chock. Spökena besegrades genom att man höggs sänder en bjälke som spökena blivit hängda i. Kanske inte något episkt äventyr.

Man kan ha med skräck i fantasy också. Klyschan besegra nekromanter med en armé av odöda är en slags skräckspel.

Ja, det var ju introäventyret till Chock som du spelade. Det var väl kanske inte direkt lysande, men det var lätt för SL att köra. Jag gillade det där Sinkadusäventyret Den svarta tigern när det begav sig en gång i tiden.

 

[ceruleanfive]

Men det är väl roligare att spela ett spel där man måste besegra vampyren med en påle i hjärtat än att be ett medium be spöket sluta skrämmas?

Men blå är väl ändå en snyggare färg än röd?

 

[Grisodlar'n]

Jag trodde vi var överens om att man SLar skräck genom att skrämma spelarna. Det spelar ingen roll om deras rollpersoner har vapen eller inre. För det är inte rollpersonerna som ska uppleva något.

Visst hjälper det om spelarna kanske blir lite nervösa. Där hjälper stämningsljudbilder och liknande. Det finns olustiga bakgrundsljud som ändå inte kommer iväg för rollspelandet men som triggar en olustkänsla hos många. Nu talar jag inte om mytiska brown notes och liknande, naturligtvis.

Särskilt skrämd skulle jag dock aldrig bli själv som spelare, om man inte mot all förmodan lirar i tält i björntrakter, med en seriemördare som SL eller i en roddbåt i hajrika vatten. Jag skulle naturligtvis älska att insupa atmosfären i en skräcksession och försöka bjuda till så gott jag kan, men tyvärr är den där rädslan man kanske kände när man var 10 år och såg The Haunting på TV förlorad, likt en helig graal jag har spenderat hela mitt liv att söka efter i mitt skräckfilmssamlande.

 

[Grisodlar'n]

Men blå är väl ändå en snyggare färg än röd?

Men är blå läskigare än röd?

 

[skaraborgarn]

Men är blå läskigare än röd?

Blå = Död av skräck
Röd = Död av våld

 

[anth]

Något som jag ofta upplevt som SL eller åskådare till actual play-sessioner är att vissa skräckrollspel, t ex Call of Cthulhu, Delta Green, Chock, Kult och liknande, har mycket lätt för att transformeras till och sluta med någon slags paramilitär uppgörelse, där hagelbrakare, dynamit, automatvapen och annat ställs mot kultister och diverse övernaturliga/främmande väsen. Vad kan detta bero på?

För mig personligen handlar skräckspel om att skrämma spelarna, inte rollpersonerna.

Att slå på skräcktabeller är ungefär lika läskigt som att titta på Scooby Doo.

Call of Cthulhu, Delta Green, Chock och gamla Kult är inte skräckspel. De är actionspel.
En CoC-session liknar mer Indiana Jones än någon skräckfilm.
Det hindrar inte att actionspel ibland kan vara skrämmande om alla vid bordet hjälps åt för att skapa en skrämmande stämning.
Och däri ligger problemet: eftersom ovanstående spel inte är skräckspel, så måste alla vid bordet samarbeta för att skapa en skräckstämning som egentligen inte finns i spelet.
Och om vissa inte hjälper till så får man istället någon form av paramilitär mordorgie som mer liknar Rambo än skräck.

Men vad är en skräckstämning?
Låt oss börja med vad som INTE är skräck:
- Musik är inte skräck. Musik gör bara att man får svårt att höra varandra vid bordet.
- Nedtonad belysning och levande ljus är inte skräck, Mörka rum gör det bara svårt att läsa pappaer på bordet och se tärningar.
Nu vet jag att många protesterar: att ljud och ljus visst kan skapa skräckstämning - men det var inte vad jag frågade efter.
Jag frågade: vad ÄR en skräckstämning?
Skräckstämningen finns nämligen inte vid bordet, utan i spelarnas huvuden.

Vad man INTE vill ha:
Spelledaren beskriver något läskigt och avslutar med: "slå på skräcktabellen, SAN-check, whatever."
*rull rull*
Din rollperson blir rädd och springer härifrån.

Vad man VILL ha:
Spelledaren bekriver något läskigt. Spelaren svarar instinktivt med: "jag vänder mig om och springer, jag skiter i min vänner, jag bara flyr för jag vill överleva."

Det svåra med skräckrollspel är att få spelarna att agera som om de vore rollpersonerna.
Idag finns verktyg för detta, men det fanns definitivt inte för 30-40 år sedan när spel som CoC, Chock och Kult kom.
Det hindrade inte många spelledare från att skapa skrämmande stämningar redan då - men de lyckades göra det UTAN stöd från reglerna.

 

[Grisodlar'n]

Vad finns det för verktyg för att skrämma spelarna? Kom ihåg att det är hårdhudade grabbar jag lirar med. Jag sover alltid med min machete under sängen. Kan det vara läge att lägga den på spelbordet och kanske säga något beundrande om polarens skallform?

 

[anth]

Vad finns det för verktyg för att skrämma spelarna? Kom ihåg att det är hårdhudade grabbar jag lirar med. Jag sover alltid med min machete under sängen. Kan det vara läge att lägga den på spelbordet och kanske säga något beundrande om polarens skallform?

Den här tråden handlar om hur våldsspiraler uppstår i rollspel.
Att då plötsligt diskutera hur man skrämmer spelarna tycker jag är väldigt OT.
Med tanke på hur trigger-happy moderatorerna är just nu avstår jag att svara på frågan i den här tråden.

 

[entomophobiac]

Jag vet inte om frågeställningen är oklar, och det kanske bara är jag som tänker på saken, men om ni har något att tillägga, så gör gärna det. Naturligtvis förekommer även dessa våldsspiraler säkert i andra rollspel också, så det behöver inte röra skräckrollspel egentligen. Shoot from the hip.

Det är två saker jag tror skapar det här i praktiken:

• Reglernas fokus på strid (KP och vapentabeller, som fler varit inne på).
• Hur äventyr ofta är skrivna.

Reglernas fokus på strid
Många spel har även belöningssystem, som XP per "kill", som gör att våld är en bättre lösning än något annat. Men i grund och botten handlar strid om ett sätt att låta spelet lösa ett problem istället för spelarna själva. Rulla lite tärning, se vem som dör först. Det är betydligt mycket svårare att rollspela eller problemlösa utan reglers hjälp. Och är det något vi är bra på som människor så är det att snabbt upptäcka "path of least resistance". Helt enkelt: stridsreglerna blir den enklare lösningen, därför lutar vi oss hellre mot dem. Det är även ett bra sätt att göra något till synes rättvist. Om någon skulle spelleda Alien så hade det känts i det närmaste löjligt spelarfientlig. Syra till blod, dödad av en enda attack (facehugger), den klättrar i väggar, andas i vakuum, etc., etc.

Men det coola med Alien är just det: den har motmedel mot alla de klassiska lösningar som huvudpersonerna normalt skulle använda sig. Inklusive att slå den på truten med ett järnrör—den gör kebab av dig först.

I rollspel behöver du hitta liknande hjälpmedel, och dessa behöver börja i spelets regler. Du behöver upptäcka vilka facehuggers och vilket syrablod du kan använda dig av för att motverka spelarnas och reglernas lösningar, utan att det blir en Rosenius-strip av det.

Hur äventyr ofta är skrivna
I likhet med digitala spel och med många actionfilmer så byggs ofta scenarier med en i det närmaste parodisk narrativ struktur, där den tredje akten är en "bossfight". Det finns nästan en självklarhet i att den sista konfrontationen sker med dragna vapen. För tusan, du har ofta "Vad har ni för vapen?" som en fråga under rollpersonsskapandet.

Om äventyr problematiserar vapen, eller om de utspelar sig (som några varit inne på) under omständigheter där vapen inte ens är en grej, så skapas naturliga begränsningar. Detsamma gäller ju även andra saker. Om polis, militär, specialagenter, eller knektar, kan dyka upp när som helst och reda ut en situation finns det ju inte heller något riktigt hot.

Detta är ju varför så många skräckscenarier utspelar sig i isolation (en av den gotiska skräckens grundpelare).

Det finns bra exempel på det i rollspel också, men så fort ett äventyr har en konfrontation som avslutning så blir det väldigt lätt en slutstrid av det, oavsett om det är medvetet eller ej.