Rising
Vila i frid
En bra rollspelsvärld är nog oändlig
Jag arbetar nog gärna med en oändlighetsprincip i mina rollspel. Med det menar jag att man alltid antar att det finns hur mycket som helst av nästan allting i världen, och sedan föreslår man ett par av dessa, de som är störst, viktigast och mest typiska för fenomenet i fråga.
Eh, någon som förstod? Okej, konkret exempel från ett riktigt rollspel:
Drömfurstarna i Kult. Det står att det finns massor av drömfurstar, varav vi får läsa kort om fem-sex utav dem. Snacka om halvsanning. Varje spelledare kan tolka dessa drömfurstar precis hur vi vill, samtidigt som vi kan hitta på tusen extra drömfurstar och detta helt i spelets anda. Det är så att säga ett outtömligt område. Vi kan hitta på hur mycket drömfurstar vi vill eller så kan vi skita i det helt och hållet. De finns där om vi skulle vilja använda det.
Exempel från eget rollspel: Cadillac Crazy Cillerz:
Här får man hitta på sina egna raser. Vill du spela med en tigerrandig mantikora med enhörningshuvud och krulligt hår och mustache (nej, lägg av nu!) så får du det, och i stort sett är allting du kan hitta på lagligt och passande i reglerna. Vad vi gör är alltså att vi skapar en outtömlig värld, där det till exempel under kapitlet "bevingade älvor" står typ att det finns en rik fauna av dem i alla storlekar, färger och former. Kort räknar jag upp ett helt gäng med älvsorter, såsom gullvingar, skymningsflygare, visslor, fnittror och kvittror och sedan kommer mer uttömlig info om den vanligaste sorten av bevingade älvor, de som kallas sländor. Alltså vet alla vilken sorts älvor det finns flest av i världen och ungefär hur de är, men samtidigt kan spelledaren hitta på egna sorter och det är inget mystiskt med det. Världen är så att säga oändlig i sin outtömliga mångfald, och så låter man spelledaren plocka ut de delar som han eller hon gillar till sitt äventyr.
Så arkonterna och dödsänglarna i Kult är till exempel en "sanning". Det finns bara si å så många utav dem, inga andra. Det finns ju en poäng med det, det ger struktur åt spelet, men när det gäller andra saker gillar jag när det bara står "det finns väldigt många gudar i världen. De här är de åtta mest inflytelsefulla:"
Då kan spelledare världen runt hitta på egna gudar bäst de vill.
Men Quan'talis pekar på en viktig grej; gör man tilläggsvolymer och extramaterial är det kanske bäst att lämna halvsanningarna från grundboken i fred. Om någon har kört ett äventyr hos drömfursten Muhammad Al-Sufi texempel så vill han ju inte se att det äventyr han nyss köpt ger en egen syn på hans drömrike som inte alls stämmer överrens med det som spelledaren själv hittat på.
Man gör nog därför klokt att lämna sina halvsanningar som de är, och i extraböcker försöka rikta in sig på att komma med nya grejer istället.
/Rising
Jag arbetar nog gärna med en oändlighetsprincip i mina rollspel. Med det menar jag att man alltid antar att det finns hur mycket som helst av nästan allting i världen, och sedan föreslår man ett par av dessa, de som är störst, viktigast och mest typiska för fenomenet i fråga.
Eh, någon som förstod? Okej, konkret exempel från ett riktigt rollspel:
Drömfurstarna i Kult. Det står att det finns massor av drömfurstar, varav vi får läsa kort om fem-sex utav dem. Snacka om halvsanning. Varje spelledare kan tolka dessa drömfurstar precis hur vi vill, samtidigt som vi kan hitta på tusen extra drömfurstar och detta helt i spelets anda. Det är så att säga ett outtömligt område. Vi kan hitta på hur mycket drömfurstar vi vill eller så kan vi skita i det helt och hållet. De finns där om vi skulle vilja använda det.
Exempel från eget rollspel: Cadillac Crazy Cillerz:
Här får man hitta på sina egna raser. Vill du spela med en tigerrandig mantikora med enhörningshuvud och krulligt hår och mustache (nej, lägg av nu!) så får du det, och i stort sett är allting du kan hitta på lagligt och passande i reglerna. Vad vi gör är alltså att vi skapar en outtömlig värld, där det till exempel under kapitlet "bevingade älvor" står typ att det finns en rik fauna av dem i alla storlekar, färger och former. Kort räknar jag upp ett helt gäng med älvsorter, såsom gullvingar, skymningsflygare, visslor, fnittror och kvittror och sedan kommer mer uttömlig info om den vanligaste sorten av bevingade älvor, de som kallas sländor. Alltså vet alla vilken sorts älvor det finns flest av i världen och ungefär hur de är, men samtidigt kan spelledaren hitta på egna sorter och det är inget mystiskt med det. Världen är så att säga oändlig i sin outtömliga mångfald, och så låter man spelledaren plocka ut de delar som han eller hon gillar till sitt äventyr.
Så arkonterna och dödsänglarna i Kult är till exempel en "sanning". Det finns bara si å så många utav dem, inga andra. Det finns ju en poäng med det, det ger struktur åt spelet, men när det gäller andra saker gillar jag när det bara står "det finns väldigt många gudar i världen. De här är de åtta mest inflytelsefulla:"
Då kan spelledare världen runt hitta på egna gudar bäst de vill.
Men Quan'talis pekar på en viktig grej; gör man tilläggsvolymer och extramaterial är det kanske bäst att lämna halvsanningarna från grundboken i fred. Om någon har kört ett äventyr hos drömfursten Muhammad Al-Sufi texempel så vill han ju inte se att det äventyr han nyss köpt ger en egen syn på hans drömrike som inte alls stämmer överrens med det som spelledaren själv hittat på.
Man gör nog därför klokt att lämna sina halvsanningar som de är, och i extraböcker försöka rikta in sig på att komma med nya grejer istället.
/Rising