Nekromanti Skrämselhicka

[Basenanji]

Ok, nu äntrar jag detta forum med en enkel fråga:

Vad tycker du är det absolut mest skrämmande som skulle kunna tänkas i en rollspelssituation?

Det är inte meningen att denna fråga ska resultera i en diskussion om vad skräckrpollspel är/inte är, vad som är bäst/sämst med tex CoC. Nej, ni ska bara måla upp en scen som visar vad som är det absolut läbbigaste som kan inträffa...

Ersättningen är låg, men kan iallafall bidra till lite fler mardrömsbilder, utöver de jag ser framför mig.

Min version goes like this (och det skall sägas, jag vinner absolut inte unik-idé-priset...):

-------

Rollpersonerna, ett gäng kompisar (Martin, Erik, Åsa, Paul, Lalle, Per och Desirée) som har träffats ute på landet sitter och kurar skymning. Det är början på oktober någonstans på landet i Sverige. Stämningen är hög och alla har det trevligt. Det enda jobbiga är bara att det inte finns någon toalett inomhus... Alltså måste man gå ut till ett gammalt trevligt utedass.
"Kom ihåg att släcka lyset efter er!" säger struntviktige Erik, vars kusin äger stället.
Det dricks till en början té men eftersom tiden går byts den ut mot whisky, varpå en viss lullighet framträder. Paul (huvudpersonen i mitt huvud) märker efter ett tag att Lalle har varit borta en stund. De andra märker inte i den alltmer röriga situationen (alkoholen...) detta men efter ett tag kan alla göra samma iakttagelse; Lalle är borta. Givetvis antar man att han sitter på dass, varpå alla går ut och letar utan att hitta honom. Däremot är ljuset tänt. Man fortsätter leta men Lalle är inte heller inne i huset. Blev han förbannad? Vad sas egentligen, blev han sårad? Har han bara dragit? Vännerna skrattar först åt situationen och åt spekulationerna om vad som har hänt, vilka förstås innehåller småelaka gissningar om lappsjuka och hemlängtan...

Då ringer telefonen! (En gammal rackare från 60-talet som skräller infernaliskt...) En vansinnigt upprörd kvinna ringer till gruppen och skriker osammanhängande om att hennes son blivit mördad. Det tar ett tag innan den som svarat får kvinnan att lugna ner sig men inser samtidigt att detta måste vara Lelles mamma! Kompisgänget, vilka i början av telefonsamtalet förstås har gjort miner åt scenen med den upprörda mamman, sansar sig efter ett tag och börjar fundera på vad som har hänt. Man vet ju egentligen inte om det kan ha hänt något och det känns jobbigt att inte kunna svara Lelles mamma om hur han mår, att han inte alls är mördad utan sitter nånstans och trycker, men att han kommer tillbaka och då ska han ringa upp eller nåt...
Men vänta nu, Lelle kanske gick ut och mötte någon, varpå han ringde sin mamma från sin mobil? Han kanske verkligen har blivit mördad?! Man samtalar med mamman och försöker få reda på hur hon vet att Lelle har dödats, men då svarar hon konstigt och det börjar helt plötsligt gå lång tid mellan hennes svar. De olika kompisarna byts av i försöken att prata med mamman utan framgång (är hon lite gaggig? är hon kanske mentalt sjuk?) och till slut så bryts samtalet. Då upptäcker man att Desirée sitter helt likblek och söndergråten i soffan. Hon har haft ett strul med Lelle utan att det utvecklade sig till något. När vännerna nu ser henne blir de oroliga och undrar vad det är varpå hon berättar att Lelles mamma varit död i över tio år. Hon dog på ett litet behandlingshem för sinnessjuka. Det låg ute på landet, 10 mil från Vänersborg.

Nu är det inte lika roligt att sitta ute på landet längre.

Man samlar ihop sig och antar att det bara var en knäppgök som ringde och söker naturliga förklaringar till det som inträffade. Alla bestämmer sig för att leta efter Lelle en gång till. Även denna gång utan framgång. Borde man ringa till 112?

Så stelnar Martin till. Han rusar ut i mörkret och kommer tillbaka med en liten digitalkamera.
"Jag har varit så jävla fånig men jag har filmat era besök på dass. Nuundrar jag om Lelle finns på filmen?"

Man kopplar under tystnad in kameran till tv:n och sitter spänt framför den flimrande skärmen. Desirée vill åka hem. Hon gråter oavbrutet och Åsa försöker utan framgång att trösta henne. Det pinsamma kring toalettsitautionen har förbytts mot en önskan om att få se Lelle. Och visst, han kommer in på dass. Han skrattar lite och drar ner byxorna. Han drar sig i snoppen och skrattar lite till. Man hör något osammanhängande om 'Se upp därnere, långtradare på väg...' sedan sitter han och gör sina behov tills han plötsligt reser sig upp, med byxorna vid knäna.
"Mamma?!" säger han plötsligt med en fasansfull ton i rösten. "Mamma? Är det du ?" Han hasar sig mot dörren och den glider upp med ett gnisslande. Nu försvinner han ur bild men man hör hur han desperat säger:
"Mamma! Är det du?! Var är du? Mamma...?! Hur i helvet..." han rör sig hastigt ut från dasset. Sedan hörs inget mer. Men efter tre gastkramande minuter ser man hur dörren stängs långsamt till dass. Av någon. Eller något.

Hua.

Men ni kan nog bättre...

/Basenanji (som skriver detta på dagen!!)

 

[Vitulv]

Det är konstigt med skräck

Wow! Jättebra inlägg!

Jag ligger nog på samma nivå som du gör när det gäller skräck. Den får gärna ligga på en rätt låg nivå. Monster är inte särskilt läskiga. Ren skräck tror jag att man finner i det alldagliga. Det som finns runt omkring en. När det normala påverkas till att bli något onormalt, om så bara för en sekund, då blir jag riktigt rädd.
Ett bra exempel på detta är i filmatiseringen av Stephen Kings "Det". Kommer ni ihåg scenen där tjejen i filmen är hemma hos en gammal tant och dricker te? Just den ja. Plötsligt börjar tanten prata konstigt. Jag vet inte hur jag ska beskriva det riktigt, men hon säger typ, konstiga saker. Fel saker. Plötsligt tittar hon upp, och då är hennes tänder ruttna. Huvva! Just den scenen tycker jag är fruktansvärd. Där har man tagit det normala - en snäll gammal tant - och låtit henne bli något onormalt och främmande.

Det samma gäller för din berättelse. Det är något varmt och trevligt som vänds till något fruktansvärt. Jag gillar särskillt knorren med telefonsamtalet. Den dramaturgiska kurvan är perfekt. Skräcken introduceras av en hysterisk kvinna som talar om mord, Intensifieras av det faktum att kvinnan kan vara Lelles avlidna mamma. Det hela lugnar ner sig, man stabiliserar sig och andas ut för en sekund, men problemet kvarstår, Lelle är fortfarande borta. Hela turen med videokameran och filmen blir till en kulm som är riktigt, riktigt fruktansvärd. Bra jobbat. Den spelgrupp som inte har skakats om vid det här laget får nog inte ut så mycket av skräckrollspel.
Du har genom din förvridning av det bekanta och goda element(kamrater, familjemedlemmar) skapat en osäkerhet och en olustig känsla som förhoppningsvis kommer att hålla äventyret ut.

Som du säkert har uppmärksammat vid det här laget så lever jag av den fasta övertygelsen att sådant som är konstigt ofta är läskigt . När det normala blir onormalt och de trygga delar av livet som man håller sig fast vid visar sig vara något annat. Som spelledare gillar jag att använda mig utav normalt oskyldiga och harmlösa saker för att skapa skräck. Barn till exempel. Några av de absolut vidrigaste ögonblicken i mina äventyr har jag lyckats få fram med hjälp av barn som monster.
Jag tror att det fungerar så här;
Alla människor har en relation till barn. Vissa tycker om dem, andra hatar ungar. Alla har varit barn och minns hur det var. Men ingen är rädd för barn (tja, någon kanske men skit i det).
När man vänder barnet till något farligt, skrämmande och annorlunda kan det få en väldigt stark effekt på många. Låt mig ta ett exempel. Det är simpelt, men mina spelare var precis skiträdda och fick rakt av panik runt spelbordet.

Rollpersonerna befann sig i en by där de fick bo i ett övergivet hus. Husen bredvid dem var också övergivna sedan många år. Av någon anledning (som jag nu har glömt bort) bestämmer sig RP:na för att kika i ett av de andra husen. RP:na hade märkt att i deras eget hus fanns det en dold källare under golvplankorna. Nåja, källare och källare. Det var i princip husgrunden. Stampat jordgolv, en meter i takhöjd. Inga ljuskällor. I vilket fall så vill RP:na inspektera källaren även i detta hus och bryter därför upp en lucka i golvet varpå en av dem klätrar ner. Det lilla ljus som sipprar ner från gruppens lykta i det stora rummet räcker inte till för att rollpersonen, som har klättrat ned, skall kuna tyda några krafsiga tecken i jordgolvet. Han ber om mer ljus och får lampan nedsänkt till sig varpå han kan läsa skriften. Det visar sig vara väldigt barnsligt hoprafsade bokstäver men det står i varje fall "Jag begravdes levande". Jag märker direkt att spelarna tar väldigt illa upp och bestämmer mig för att släppa fram det tunga artilleriet. När rollpersonen (som ligger på huk med ansiktet mot golvet) tittar upp ser han en syn som inte går av för hackor. Längst in i ett mörkt hörn i den trånga husgrunden står en liten flicka i ett vitt, smutsigt nattlinne. Flickans aniskte är förvridet i vansinnigt raseri bortom denna värld och hennes svarta ögon borrar sig in i rollpersonen. Hon rör sig inte men ändå får spelaren panik och börjar pladdra osammanhängande och panikartat om att hans RP:klättrar upp ur luckan. Jag slår i hemlighet på skräcktabellen vilket medför att RP:n halkar ner igen när han försöker klättra upp. Uppe i gillerstugan är det också panik när två av de andra rollpersonerna försöker hjälpa han nere i källaren, utan att veta varför han är så rädd. När han vrålar vad han ser bestämmer sig en RP helt sonika för att springa därifrån...

Nåja, det var ett exempel på hur jag använder skräck. Vissa kanske får ut mer genom att hota om store Cthulhu men jag finner monster rätt ointressanta ur skräcksynvinkel. Med vissa undantag förstås. Krypande, snabba och skygga monster kan vara jätteläskiga. Troll likaså.

Återigen, superbra inlägg! Jag funderar starkt på att rippa din story rakt av och använda när vintermörkret lägger sig tillrätta.

/Vulf

 

[Troberg]

Re: Det är konstigt med skräck

Som spelledare gillar jag att använda mig utav normalt oskyldiga och harmlösa saker för att skapa skräck. Barn till exempel. Några av de absolut vidrigaste ögonblicken i mina äventyr har jag lyckats få fram med hjälp av barn som monster.
Jag tror att det fungerar så här;
Alla människor har en relation till barn. Vissa tycker om dem, andra hatar ungar. Alla har varit barn och minns hur det var. Men ingen är rädd för barn (tja, någon kanske men skit i det).
När man vänder barnet till något farligt, skrämmande och annorlunda kan det få en väldigt stark effekt på många.

En annan anledning till att barn funkar så bra i skräckspel är att det ger en handfallenhet som är svår att hantera. En standard slasher-mördare gälled det bara att hitta ett tillräckligt köttigt tillhygge, monster kan man skjuta på, vampyrer kan man spetsa och så vidare. Man har dock svårt att motivera våld mot barn, hur övernaturligt illbattiga de än är. In i det längsta håller man igen och får en handlingsförlamning som är både otäck och realistisk.

Exempel:

Spelarna misstänker att det är något skumt. De har för säkerhets skull med sig en yxa och en hagelbrakare.
Det kommer ett barn, liknande den situation du beskriver. Hade det varit en vuxen man så skulle de brakat lös med allt de har, men det är bara en liten flicka. De kan ju inte skjuta och yxa en liten flicka! Panik! De vet inte vad de ska göra!

Av samma anledning brukar kvinnor funka bra i skräck (såvida man inte har kvinnliga spelare med, de brukar inte ha betänkligheter mot att slå en kvinna...). En kvinna som samtigt är skrämmande och sårbar kan få en manlig spelgrupp helt ställd.

 

[Eksem]

Visserligen creepy utav bara helvete (sitter här i mörkret och har litet ont i magen), men hur fungerar det som en rollspelssituation? Lelle måste vara en SLP, förstås. Och om Martin och Desireé är RP kräver det lite väl avslöjande instruktioner innan spelet börjar. Och är Martin SLP är det nästan lite deus ex machina* över digitalkameran.

Överhuvudtaget känns det väldigt rälsat, vilket visserligen är ett intressant skräckgrepp. Det finns ju gott om asschyssta rollspelsmöjligheter (alltså, karaktärsgestalningsmöjligheter) inom äventyrets ramar, något jag själv borde prova...? Hmm... kanske något för en egen topic...? (Jag har bestämt att mitt 2000e inlägg ska vara en åtminstone hyfsat intressant tråd jag startat själv, jag jagar uppslag just nu )



* I det här fallet svårt missbrukad term. Det beror endast på lathet. Lev med det


Skall passa på att berömma dig för den allmänna kvaliteten i dina inlägg förresten. Det är coolt med användare som skrivit runt 100 inlägg men ändå etsat sig fast som en av de intressantare personerna på forumet.

 

[Troberg]

Överhuvudtaget känns det väldigt rälsat, vilket visserligen är ett intressant skräckgrepp.

Som spelare har jag inget mot om inledningen i ett skräckscenario är lite rälsad, får alla spelarna bete sig "smart" från början så missar man lätt skräckstämningen.

Skräck är väldigt bräckligt i början och kan behöva stöttas lite extra. Dessutom så blir det helt fel i det här exemplet om spelarna direkt ska springa och undersöka allting och beväpna sig och sånt, det är en vanlig situation till att börja med och inget speciellt händer. Chansen att spelarna ska bete sig alldagligt tills något händer om de får agera helt fritt är ganska liten.

Det är också ett sätt att snabbare passera inledningen och komma in på den intressantare handlingen, något man också kan uppskatta som spelare.

Man måste dock släppa rälsningen när man väl introducerat stämningen, och låta spelarna göra bort sig på egen hand.

 

[Basenanji]

Blå tåget=skräck+räls

...och då menar jag inte attraktionen på Gröna Lund!

Det här med rälsning ska jag tjata om på rollspelsforumet, detta favoritämne bland favoritämnen!

Nu var min intention mest att få höra vad ni upplevde som mest skrämmande!

---

Alltså, är det vampyrer i natten, eller liktorer som flåsar en i nacken eller en Chtulhu som har tagit knark? Eller är det mer mundana saker? Som att alla invånare i en liten stad i mellanvästern över en natt försvinner och lämnar rp kvar i stan? Ni har ju massor av bra idéer- varför skulle inte jag få sno lite av er?!

---

Men min gode Eksem ( btw: jag har kvar Barbia åt dig, något som jag ska skicka bara jag kommer ihåg!),
är du sugen på att höra fortsättningen och hur jag skulle kunna tänka mig att köra min historia, som om det vore ett äventyr?

Håll då utkik efter inlägget som kommer att döpas till "Skrämselhicka II"

Vänligen,
/Basenanji

Ps. TACK för dina ord på slutet!! De värmde!
Du, jag byter Barbia mot en öl på nästa forumsträff i sthlm?! Är du med på det?

 

[Eksem]

Re: Blå tåget=skräck+räls

Vitulv satte verkligen fingret på vad det var som var läskigt, tycker jag. Men för att utveckla en aspekt (eller ja, nu märker jag att jag återupprepar vad Vitulv sagt):

Stegringen är fantastisk. Övernaturligheten existerar inte alls inledningsvis utan det rör sig om extremt jordnära skräck, eller snarare oro. Sådan som jag känner i min vardag (Kimi skulle bara iväg och kissa ju, han har varit borta i över en timme...?).

Ibland, när jag är på det humöret, börjar jag tro på övernaturligheter (vilket skiljer sig rätt bra från min normala darwinistpersonlighet). Om jag då råkar umgås med en särskild person i min vänskapskrets brukar vi ofta tolka om och missförstå saker så att det blir precis som när mamman ringer. Man vet att det egentligen inte kan vara så som det verkar, men man kan inte skaka av sig nervositeten och tankarna om att det kanske är något mycket märkligt på gång.

Jag har dock aldrig råkat ut för en övernaturlig upplevelse, och tror egentligen inte på övernaturligheter.

Men låt oss sedan säga att det är som i ditt upplägg här. Att bevisen blir överväldigande, det stegras till den nivån när det blir nästan sant att något jävligt stört har hänt. Då skulle jag som person ligga och skaka av skräck.

Så de två delar som gör att det kröp i skinnet bara jag läste det är dels stegringen som är mycket väl genomförd, dels att det på sätt och vis känns väldigt realistiskt. Och jag kan relatera.


"Det här med rälsning ska jag tjata om på rollspelsforumet, detta favoritämne bland favoritämnen!"

"är du sugen på att höra fortsättningen och hur jag skulle kunna tänka mig att köra min historia, som om det vore ett äventyr?"

Jag ser fram emot båda!




"Du, jag byter Barbia mot en öl på nästa forumsträff i sthlm?! Är du med på det? "

Du är vansinnig, och vansinnigt trevlig
En helt klart rolig idé!

 

[Kitzune]

Vad tycker du är det absolut mest skrämmande som skulle kunna tänkas i en rollspelssituation?

Om min spelledare rev tag i mig och kastade mig i golvet.

Jag har bara varit med om att ha varit rädd PÅ RIKTIGT under en spelsession och då hade min spelledare mycket läcker skräckfilmsmusik till sin hjälp. Jag tror att det krävs en väldigt bra historieberättare för att verkligen bygga upp dramat i en scen så pass att jag som person skulle skaka.

 

[Rising]

Det som brukar utmärka grymma skräcksituationer i rollspel tycker jag är att de inte fungerar alls om man försöker återge dem som spökhistorier. Det är det jag gillar med att läsa exempel här på forumet. När de framstår som totalt oläskiga berättelser så är det störst chans att jag kan leva mig in i dem och förstå hur hisnande de måste ha framstått när man väl upplevde dem på riktigt.

Det allra mest läskiga i rollspel jag vet är när man som spelare dels slår sig för pannan och tänker "åh, nej, fan vad dum jag har varit! Det borde jag ju ha förstått hela tiden!!!" och samtidigt börjar oroa sig för om man ska klara sig. Alltså; när man känner att man har kört av vägen och inte alls spelar som det är "tänkt" att man ska göra, och när man har bränt några av sina chanser men fortfarande inte vet om man har en möjlighet att komma ur situationen någorlunda intakt.

De yttre detaljerna är egentligen inte så viktiga för mig, men det är klart att det blir läskigare om den där "slå sig för pannan"-insikten är riktigt elegant och sträcker sig långt tillbaka i äventyret, samt om det nya hotet väcker många olika farhågor och inbillningar, snarare än att komma med en påtvingad hotbild.

Men alltså, den kombinationen gör att en bra skräcksituation nästan alltid kräver att man berättar om hela äventyret för att man ska förstå vad som skulle vara läskigt.

Men okej, jag kan berätta om mitt senaste någorlunda schyssta skräckscenarie: Det var i mitt 80-tals-League of Extraordinary Gentlemen-äventyr, där äventyrarna hade fått tag i en klon till ödleflickan Elizabeth. Alltså, de har den här ungen, en liten pojke med stora brännskador över hela kroppen, som verkar vara helt viljelös och som det inte går att få någon kontakt med. Nå, senare under äventyret så börjar han iaf reagera på omgivningarna (han fångar en burk med barnmat som någon råkar putta av bordet när han skall matas) och efter ett tag kan han börja kommunicera med gester och armrörelser. De undrar om han har några övernaturliga krafter (som Elizabeth) och då kommer Venkman på att han kan köra sitt gamla kort-trick (från första Ghostbusters-filmen).

Visst, tänker jag, kul spelarintiativ, och ger honom några kort och en penna. Spelaren ritar en cirkel på kortet och håller upp det med baksidan upp mot mig. Jag vet förstås vad som är på kortet, men spelar med och agerar som pojken: Blickar in i spelarens ögon och koncentrerar mig som bara sjutton innan jag ritar någonting med spastiska rörelser i luften framför mig.

"Ahh, bra!" utbrister Elizabeth.
"Föga imponerande," replikerar Inspector Gadget. "Testpersonens gestikulation kan tolkas på ett oräknerligt antal sätt, det där indikerar ingenting."
"Okej, okej, men vi provar ett nytt kort;" säger Venkman och ritar upprymt två stycken parallella våglinjer på nästa kort och håller upp det.

Jag har svårt för att hålla mig för skratt, men fortsätter agera som ungen och håller ena pekfingret mot pannan som om jag koncentrerade mig utav bara helsicke, samtidigt som jag sträckte ut den andra handen i någon ryckande rörelse och gnydde högljutt.

"Räcker han inte bara ut handen för att han vill leka med korten?" undrar Jim Phelps.
"Nä, ser du inte? Först åt höger, sedan åt vänster, det blir två vågiga streck i luften!" resonerar Elizabeth.
"Den här gången tycker jag att det blev en cirkel," säger Venkman kort, sedan ritar han en lodrät linje på ett tredje kort.

Den här gången gör jag ett klart lodrätt streck i luften med handen.

För en kort stund blir det helt tyst i rummet.

"Ja! Vad var det jag sa!" utropar Elizabeth kvittrande glatt.
"Hmpf, ett rätt av tre, enligt mina kalkulationer," muttrar Gadget.
"Hupp! Nej! Vänta, vänta, allihopa!" skojar Venkman. "Jag höll visst kortet uppochner, så här skulle det vara!" varpå Jim börjar skratta. Venkman ritar upp ett nytt kort, men då har ungen börjat peta sig i näsan och titta på andra saker, så de ger upp experimentet.

MEN, i ögonvrån håller jag hela tiden spelarna under uppsikt, och när Gadget frågat "vem har listan på motståndsrörelsen?" och Jim börjar bläddra bland sina papper, så väntar jag tills han hittat rätt papper och utbrister sedan med gäll, gurglande röst; "Linn-dah Boohkz!"

"Va? vad håller ungen på med?!" undrar någon. "Kan han tala?" och "Vad sa han?"

"Ermm... var det Linda Brooks? Det är översta namnet på listan här," förklarar Jim, och när han fortsätter läsa upp resten av namnen så fyller jag i och vi läser upp namnen på listan tillsammans... Ungen ser alltså precis vad Jim ser.

Venkman vänder sig om till Gadget: "Har han två rätt av fyra nu, enligt dina kalkulationer?"

Samtidigt ger jag en lapp till Elizabeth där jag skrivit "Du känner barnets röst genomströmma din kropp. På telepatisk väg talar barnet genom alla halvblod."

"Åh, fan... Det här barnet är vår räddning," säger hon, "allt han säger hör jag nämligen på telepatisk väg, så om vi lyckas få honom att avslöja fiendens svaga punkter..."

"Fantastiskt!" utropar Jim. Venkman berättar hur han lyfter upp ungen och kysser honom på hjässan för att sedan göra en komisk äcklad grimas. Jag berättar hur ungen kravlar bort till papprena och börjar leka med dem.

"Men vänta nu," avbryter Gadget. "Betyder inte det att vi måste hindra barnet från att avslöja våra svaga punkter för de eventuella kloner som kan finnas kvar på moderskeppet?"

Alla tittar på mig, och jag sitter förstås och gurglar fram resten av namnen på motståndsrörelsen. Sedan tar jag och tittar på en karta, och läser förstrött upp namnen kring de röda prickar som finns utmärkta på den, innan spelarna panikartat rusar upp ur sina stolar och rycker den ifrån mig.

"Shit! Vi måste härifrån, nu nu nu!"

---

Ser att den här berättelsen inte fungerar alls som skräckhistoria. Men rätt bra tryck blev det runt bordet iaf. Hade vi spelat ett mer utpräglat skräckäventyr så hade det tricket säkert resulterat i en väldigt läskig upplevelse.

/Rising

 

[Ghoulz]

Was ist mest skrämmande?

En episod från förra årets juldag i Karlstad, återberättad av en kamrat:

Ni vet att juldagen är en hård festdag på de flesta småorter (och gissningsvis på större orter också) då hemvändande emigranter gör livet osäkert? Min kamrat var med om en intressant incident. Han och en kamrat gick ut hårt och var fulla redan vid 16-tiden på eftermiddagen, då de bestämde sig för att röka den första holken. Det blev mer innan de drullade iväg till krogen där de höll igång sitt rus. Enl. min kamrat måste de ha hållit på i åtminstone 12 timmar (vilket inte imponerar nämnvärt på någon som tagit en kryssning till Helsingfors via Åland, men ändå), och till slut stängde alla krogar. Det bar av hemåt under stor gamman och glädje. Det var efterfest (med sig hade de var sitt snattat sexpack 3,5:or). Eftersom de var tre stycken jävligt berusade människor förde de massor av oväsen, och väckte kamratens lillebror med flickvän i dennes lägenhet där de arrangerat nattlogi. De efterfestade och däckade av runt femtiden. När de kvicknade till runt tolv var de återigen bara två. De mindes distinkt att de varit tre på vgäen hem, men de kunde inte komma ihåg vem som saknades och när denne försvunnit. De bestämde sig för att käka frukost, och stötte på lillebrodern som genast frågade vem den tredje personen de haft med sig hem var. Han hade nämligen hört tre distinkta röster, men inte kunnat identifiera den tredje. Okej, det går att glömma saker efter tolv timmars festande. I och för sig var det här extremt, men ändå. Problemet är bara att ingen av de bägge festande herrarnas bekanta hade sett dem med en tredje ens på väg hem från stan (glatt skrytande om sitt nystulna byte). Poängen är att min kamrat gick omkring i en månad och väntade sig att få hör en historia om att någon supit ihjäl sig på just annandagsnatten för 30 år sen.

Sådana här saker händer - och det är det som är skrämmande. Att det ligger så nära, men ändå så långt bort. Det är omöjligt, men det är upplevt trots allt. Skräck sköts med nyanser, inte med monster. Och snackar vi monster så hellre att drömma om Cthulhus kallande under ett rus än att ha en liktor i volvons baksäte... Betänk att en stor del av Lovecrafts noveller utspelar sig "runt knuten". Det bekanta är lätt att ge en liten förskjutning som förändrar det totalt och gör det främmande. Däri ligger en källa till förvirring och en enkel fast elegant väg till skräck.

 

[walium]

Ett skräckexempel

För några dagar sedan såg jag en dokumentär som verkligen skrämde mig. Den handlade om de neurodesynbarn som föddes i början av 60-talet. Neurodesyn var ett vanligt sömnmedel som ansågs som helt ofarligt men visade sig ge grava missbildningar om kvinnor åt det under graviditeten. En stor mängd missbildade barn föddes innan sömnmedlet stoppades. Staten hade ingen erfarenhet av situationen och hanterade det hela rätt dåligt. Många av barnen hamnade på barnhem både med och utan föräldrarnas vetskap.

Det inslag som berörde mig starkast var när en mor skulle besöka sin dotter som hade blivit placerad på ett barnhem. Hon hade inte fått någon information och dottern hade tagits ifrån henne vid födseln. När hon går in så möts hon av barnröster och anblicken av barn som saknar armar, ben, är missbildade eller deformerade. Alla ropar Mamma! Mamma!! när de får syn på henne.

När det gäller just skräck så är barn en tacksam ingrediens att spinna vidare på. Det behöver inte vara något mer avancerat än ett handikappat barn eller ett flyktingläger med minskadade små pojkar. De behöver inte ens vara onda utan bara barn. Offer för vuxenvärldens grymheter och okunskap.

 

[Troberg]

Re: Ett skräckexempel

En annan skrämmande sak kring Neurosedyn är fenomenet masshysteri.

Det har visat att det är harmlöst, förutom under 2-3 veckor under graviditeten, mycket harmlösare än de motsvarande preparat som används idag. Dessutom har det visat sig vara något av ett mirakelmedel, bland annat mot vissa former av annars obotbar cancer och som bromsmedicin mot aids, men även mot flera andra allvarliga sjukdomar.

Detta till trots så finns det ingen som helst möjlighet att få medel till forskning eller att marknadsföra ett preparat på samma aktiva ingrediens på grund av folks okunskap och rädsla. Man låter en omotiverad panikreaktion kosta folk livet.

Ibland blir man rädd när man ser hur folk i skock fungerar.

 

[walium]

Re: Ett skräckexempel

"En annan skrämmande sak kring Neurosedyn är fenomenet masshysteri."

Jag antar att det är en rätt naturlig reaktion om det föds ett stort antal missbildade barn. Jag vill nog påstå att det är ett rätt väl motiverat fall av masshysteri dessutom.

 

[Troberg]

Re: Ett skräckexempel

Jag antar att det är en rätt naturlig reaktion om det föds ett stort antal missbildade barn. Jag vill nog påstå att det är ett rätt väl motiverat fall av masshysteri dessutom.

Då var det motiverat. Idag, många år senare när man kartlagt riskerna och ser möjligheterna så är det skrämmande att något som är föga mer än vidskepelse får kosta massor av liv varje år.

 

[walium]

Två skräckexempel

"Då var det motiverat. Idag, många år senare när man kartlagt riskerna och ser möjligheterna så är det skrämmande att något som är föga mer än vidskepelse får kosta massor av liv varje år. "

Om jag får välja mellan ditt och mitt skräckexempel så tror jag nog att jag väljer mitt eget.

 

[Troberg]

Re: Två skräckexempel

Om jag får välja mellan ditt och mitt skräckexempel så tror jag nog att jag väljer mitt eget.

Jag är inte lika säker, i ditt exempel är det okunskap, i mitt exempel så vet man bättre men vågar inte tala om för folk att de är rädda för något i onödan.