Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,052
Thats right! Just nu är det jäkligt populärt att ondgöra sig över enfaldiga jänkare som producerar skräpserier på tv och sucka högljutt över alla korkade svenskar som köper mainstreamsmörjan. Det är en jävligt trist attityd som råder där vi inte helt sällan sätter oss på höga piedestaler och tävlar om att se ner på de "vanliga människorna".
Det jag försöker komma fram till är att vi rollspelare inte borde vara så kissnödiga när det handlar om att skaffa inspiration till hobbyn. Let´s face it - våra egna historier är inte direkt några dramaturgiska mästerverk. Vi har själva skådat resultatet av att försöka sig på att skriva "riktig" litteratur baserad på rollspelskampanjer. Dragonlance Chronicles t.ex. Det är ju inte direkt så att man trillar baklänges av hänförelse. Den enda jag stött på som faktiskt lyckats med något läsvärt är väl Erik Granström som skrivit en roman baserad på kampanjen Svavelvinter (nu har jag aldrig läst eller spelat kampanjen så jag vet inte hur mycket som omarbetats för romanen).
Som sagt, rollspelsäventyr är inte mästerverk om man försöker se på dem med samma ögon som man kritiskt granskar annan populärkultur (för det är just det som rollspel är, populärkultur). Därför kanske det inte är från de litterära mästerverken man ska hämta sin inspiration.
Ok, jag drar ett exempel;
Xena, krigarprinsessan är en tv-serie som många (särskilt i övre tonåren) betraktar som minst sagt töntig och förutsägbar. Men vadå? Översätt många av avsnitten till vårt medium och inse att de är synnerligen lämpliga som äventyr.
Vi har färgstarka, nästan karikatyrliknande biroller (och huvudroller). Överdrivna spelledarpersoner är nästan ett måste för att de inte ska försvinna som statister i ett rollspelsäventyr.
Handlingen i flera av avsnitten är relativt enkel och tydlig, också ett måste för att spelare skall komma in i matchen. Ett vanligt fel bland spelledare är att de tror att spelarna har lika lätt att sätta sig in i den berättade handlingen som spelledaren i lugn och ro pluggat in i förväg.
Det hela utspelar sig i en traditionell fantasymiljö med tydliga och lite tramsiga kopplingar till grekisk mytologi som alla kan har lätt att relatera till (de flesta vet vem Zeus är och vem har inte hört talas om Minotauren?).
Av någon anledning så tycker vi att Xena är tramsigt och dåligt medan vi glatt spelleder Drakar och Demoner eller Eon. I nästa andetag klagar vi högljutt över hur barnsliga Eddings böcker är och skriker efter nyskapande fantasylitteratur.
Så, det jag vill säga är att man ska tänka sig lite för innan man förkastar Robin Hoods Äventyr som gick på TV4 för ett tag sedan. Många av avsnitten lämnar en hel del att önska ur kulturkoftans perspektiv men funkar skitbra som inspiration för att leka rollspel.
Alla älskar att hata Dungeons & Dragons filmatiseringen men är det någon som skulle misstycka om det fanns en sådan där häftig labyrintutmaning (som hjältarna tvingas gå igenom för att lyckas med sitt uppdrag) i ett fantasyäventyr? Är det någon som skulle misstycka om storskurken i äventyret var en ripoff på Jeremy Irons överspelade roll?
För övrigt så börjar jag tröttna på Eddings-bashingen också. Jag gillade Eddings när jag var sexton år gammal. Han och några andra lättsamma fantasyförfattare fick mig att läsa en massa böcker under en period i livet då litteratur inte direkt stod överst på listan över vad som är kul. Kanske är det så att Eddings skriver barn- och ungdomsböcker och att kritik från trettioåriga rollspelsveteraner är något felriktad. Ungefär som att klaga över att Äppel Päppel-matteböckerna från lågstadiet inte är intellektuellt utmanande när man läser andragradsekvationer på gymnasiet.
- Vulf
Det jag försöker komma fram till är att vi rollspelare inte borde vara så kissnödiga när det handlar om att skaffa inspiration till hobbyn. Let´s face it - våra egna historier är inte direkt några dramaturgiska mästerverk. Vi har själva skådat resultatet av att försöka sig på att skriva "riktig" litteratur baserad på rollspelskampanjer. Dragonlance Chronicles t.ex. Det är ju inte direkt så att man trillar baklänges av hänförelse. Den enda jag stött på som faktiskt lyckats med något läsvärt är väl Erik Granström som skrivit en roman baserad på kampanjen Svavelvinter (nu har jag aldrig läst eller spelat kampanjen så jag vet inte hur mycket som omarbetats för romanen).
Som sagt, rollspelsäventyr är inte mästerverk om man försöker se på dem med samma ögon som man kritiskt granskar annan populärkultur (för det är just det som rollspel är, populärkultur). Därför kanske det inte är från de litterära mästerverken man ska hämta sin inspiration.
Ok, jag drar ett exempel;
Xena, krigarprinsessan är en tv-serie som många (särskilt i övre tonåren) betraktar som minst sagt töntig och förutsägbar. Men vadå? Översätt många av avsnitten till vårt medium och inse att de är synnerligen lämpliga som äventyr.
Vi har färgstarka, nästan karikatyrliknande biroller (och huvudroller). Överdrivna spelledarpersoner är nästan ett måste för att de inte ska försvinna som statister i ett rollspelsäventyr.
Handlingen i flera av avsnitten är relativt enkel och tydlig, också ett måste för att spelare skall komma in i matchen. Ett vanligt fel bland spelledare är att de tror att spelarna har lika lätt att sätta sig in i den berättade handlingen som spelledaren i lugn och ro pluggat in i förväg.
Det hela utspelar sig i en traditionell fantasymiljö med tydliga och lite tramsiga kopplingar till grekisk mytologi som alla kan har lätt att relatera till (de flesta vet vem Zeus är och vem har inte hört talas om Minotauren?).
Av någon anledning så tycker vi att Xena är tramsigt och dåligt medan vi glatt spelleder Drakar och Demoner eller Eon. I nästa andetag klagar vi högljutt över hur barnsliga Eddings böcker är och skriker efter nyskapande fantasylitteratur.
Så, det jag vill säga är att man ska tänka sig lite för innan man förkastar Robin Hoods Äventyr som gick på TV4 för ett tag sedan. Många av avsnitten lämnar en hel del att önska ur kulturkoftans perspektiv men funkar skitbra som inspiration för att leka rollspel.
Alla älskar att hata Dungeons & Dragons filmatiseringen men är det någon som skulle misstycka om det fanns en sådan där häftig labyrintutmaning (som hjältarna tvingas gå igenom för att lyckas med sitt uppdrag) i ett fantasyäventyr? Är det någon som skulle misstycka om storskurken i äventyret var en ripoff på Jeremy Irons överspelade roll?
För övrigt så börjar jag tröttna på Eddings-bashingen också. Jag gillade Eddings när jag var sexton år gammal. Han och några andra lättsamma fantasyförfattare fick mig att läsa en massa böcker under en period i livet då litteratur inte direkt stod överst på listan över vad som är kul. Kanske är det så att Eddings skriver barn- och ungdomsböcker och att kritik från trettioåriga rollspelsveteraner är något felriktad. Ungefär som att klaga över att Äppel Päppel-matteböckerna från lågstadiet inte är intellektuellt utmanande när man läser andragradsekvationer på gymnasiet.
- Vulf
