Lagen var inte problemet. Den hade man ju fått av gudarna. Bokstavligt talat, på stentavlor. Det var de som skulle upprätthålla den som var problemet. Människor. Svaga. Lata poliser, korrupta åklagare, rasistiska domare, korkade jurymedlemmar.
Så de gjorde Lagmaskinen. Polis, åklagare, domare, bödel. Åtta fot hög, klädd i adamintin från topp till tå. Med Sanningens lykta i ena handen, och Den heliga hämnaren i dess andra. Och i dess bröst, inget svagt hjärta, utan en hjärna bygd av Maskingudens präster, laddad med hela lagen och godhetens ofelbara algoritmer. Omutbar, opåverkbar, ständigt vaksam, perfekt rättvis. Det fanns de som klagade, men de gjorde de inte länge: ty Lagmaskinen tog dem och dömde dem för att ha ifrågasatt de eviga moraliska sanningarna, och för en sådan själslig svaghet fanns det bara ett straff.