Tja, för något halvår sedan, när jag som bäst höll på med mitt rollspel (du vet vilket jag menar), så började jag spela äventyr i världen, Snart gick det upp för mig hur många buggar spelvärlden innehöll, hur många luckor som var tvungna att fyllas i, hur mycket som helt enkelt inte funkade. På så sätt utvecklades världen. Vidare tvingas man automatiskt hitta på detaljer om en värld när man spelar i den, historieberättande funkar inte om världen bara är yttre konturer. Vad bättre är, de detaljer som tvingas fram genom spelarnas interaktion med spelvärlden, blir ofta av en mer naturlig art. Det blir detaljer som man har nytta av i spelet, detaljer om hur samhället funkar på en nivå som är tillgänglig för rollpersonerna.
Av samma anledning är det en bra idé att skriva små noveller som utspelar sig i världen; det är lättare att börja tänka i banor som "Men om det är på *det där* sättet, varför gör inte *dom* *så*" eller "Tja, nu har huvudpersonen kommit till en by, och ska tala med.. öh... ledaren? hur fan styrs en by i det här landet egentligen?". Historien tvingar fram frågor som man måste svara på.
Själv gillar jag att låta världsskpandet ta den tid det behöver. jag låter världen växa fram organiskt genom att utveckla en massa idéer jag får och sedan plocka bort de som inte passar och fylla i luckorna som med nödvändighet bildas. det är ett långsamt sätt att arbeta, och passar kanske därför inte till alla. Alternativet är antingen att vara jävligt kreativ och smart (till och med smartare och mer rkeativ än *jag* är <img src="/images/icons/tongue.gif" border=0 width=15 height=15>), jobba hårt, eller att finna sig i en värld som kanske käns lite hopfogad, fyrkantig och inte riktigt sammanhängande.
Hoppas jag var till någon hjälp.