Jag uppskattar väldigt mycket att protagonister/-erna är i samma ålder som målgruppen, dvs ungdomar. Hen bör därför också som flera varit inne brottas med sådant som vanliga ungdomar brottas med. Det kan handla om kärlek och sex, men det kan också handla om frigörelse, uppbrott, relationer. Jordnära och konkreta konflikter tror jag gör både protagonisten och hela berättelsen lättare att relatera till och identifiera sig med, vilket kan behövas om den utspelar sig i en fantastisk setting. Personligen tycker jag inte detta måste vara stort eller centralt, men jag anser nog att det är en viktig ingrediens. Det är i alla fall med i YA-romanen jag skriver.
Sedan tror jag inte att man ska vara rädd för att göra berättelsen komplex och skygga för svåra ämnen. J K Rowling är ingen stor författare, men två saker hon gör bra är 1) bygga komplexa berättelser fulla med ledtrådar och planteringar som leder fram till en naturlig avslutning och 2) ta upp svåra ämnen, som döden och plikten att bekämpa ondskan. Jag tror att bägge dessa saker tilltalar tonåringar och det gör dessutom att en äldre läsekrets kan få ut något av boken. (Jag har inte läst så mycket YA som jag borde, men det jag har läst ex Rowling och Pullman har jag gillat, däremot tycker jag de barnböcker jag läser för min femåring är rätt platta och banala - jag läser dem för hennes skull, inte för min egen.)
När det gäller karaktärerna tror jag inte man ska vara rädd för att överdriva och ta i. Jag tänker man kommer långt med vanliga stereotyper med en twist. Jämför Rowling, som gör fantastiska men överdrivna (och psykologiskt tämligen ointressanta) karaktärer.
Also, en skurk. Du måste lyckas med skurken. Du kan inte göra som Tolkien, och ha skurken sittande i ett berg eller under ett berg 100 mil bort. Det måste vara personligt. Varför har Rowling med en helt knäpp DA-lärare i varje bok plus Snape plus Malfoy. Det är för att Voldemort är för abstrakt och för långt borta. Det behövs en småsint jävel nära protagonisten. Sen kan man ha med Sauron också.