Jag läste följande dikt av Karin Boye och blev så jävla inspirerad.
Vi har fått en präst i Norskog.
Inte i skog, men i bygd. Vitekrist har till sist nått även denna förgätna trakt. Han talar om salig förlåtelse och om Kristi makt, men han har inte varit i skogen om natten. Ty skogen här är inte Vitekristi skog. Det är huldrans och Näckens skog, skog av vederhjon och dvärg, älvornas och nattknektarnas skog. Prästen säger att den som bär Vitekrist i hjärtat inte behöver frukta, men själv stannar han i sin kyrka. Nej, därute i de djupa hemligheternas skog, när skymning går över okänd stig, när sjöröken stiger, älvorna dansar och gråben ylar i fjärran, då är han maktlös. Då hjälper blott järn och blot. Ty detta är Pans rike, och hans hat för korset är djupare än skogstjärns mörka vatten. Den som söker honom finner honom där, och den som ber honom kan vinna hans gåvor. Ty Pan kan ge dig frihet, lusta, raseri och hänryckning. Pan är dryckenskap och glädje, Pan är jakt och fest.
Och här i bygden bor vi enkla folk. Vi är jägare och bonde, smed och timmerman, och vi dras mellan Kristi bojor och Pans vanvett. Vissa är de som inrättar sig i prästens led, går i mässa var söndag, skyler sin blygd och lyder sin make. Andra är de som går i skog och inte kommer tillbaka, som dansar med älvor och ligger med rån, som blir nattknektar, drivande runt i obygden. Och jag? Jag går i kyrkan och nickar tyst till prästens ord. Men när någon som är mig kär går i skog, då smyger jag ut i bakgården och blotar ett stycke kött och en sejdel.
Ty skogen är inte Vitekristi skog.
Jag tänker mig att det handlar mycket om balansen mellan civilisationen, representerad av Vitekrist, och friheten, representerad av Pan. Någon sorts mekanik som gör att man kan söka hjälp av den ene eller den andre, med en risk att gå för långt och förlora något på vägen.
Vet inte om jag kommer att göra något av detta, men det var en idé jag fick av den där sjukt inspirerande dikten, och det faktum att ”Skymning över okänd stig” är ett sjukt bra namn.
Den här dikten ger mig tankar på ett spel med Sword & Sorcery-tema, om vildmark och civilisation, men nordiskt och mer sentida. Jag tänker mig en vagt svenskt bygd i djupaste Dalarna, Jämtland, Värmland eller liknande. Där kristendomen tar tid att komma, och där hednatron, framförallt i form av skogens alla väsen, lever starkt. Här är min introtext:”Karin Boye said:
Vi har fått en präst i Norskog.
Inte i skog, men i bygd. Vitekrist har till sist nått även denna förgätna trakt. Han talar om salig förlåtelse och om Kristi makt, men han har inte varit i skogen om natten. Ty skogen här är inte Vitekristi skog. Det är huldrans och Näckens skog, skog av vederhjon och dvärg, älvornas och nattknektarnas skog. Prästen säger att den som bär Vitekrist i hjärtat inte behöver frukta, men själv stannar han i sin kyrka. Nej, därute i de djupa hemligheternas skog, när skymning går över okänd stig, när sjöröken stiger, älvorna dansar och gråben ylar i fjärran, då är han maktlös. Då hjälper blott järn och blot. Ty detta är Pans rike, och hans hat för korset är djupare än skogstjärns mörka vatten. Den som söker honom finner honom där, och den som ber honom kan vinna hans gåvor. Ty Pan kan ge dig frihet, lusta, raseri och hänryckning. Pan är dryckenskap och glädje, Pan är jakt och fest.
Och här i bygden bor vi enkla folk. Vi är jägare och bonde, smed och timmerman, och vi dras mellan Kristi bojor och Pans vanvett. Vissa är de som inrättar sig i prästens led, går i mässa var söndag, skyler sin blygd och lyder sin make. Andra är de som går i skog och inte kommer tillbaka, som dansar med älvor och ligger med rån, som blir nattknektar, drivande runt i obygden. Och jag? Jag går i kyrkan och nickar tyst till prästens ord. Men när någon som är mig kär går i skog, då smyger jag ut i bakgården och blotar ett stycke kött och en sejdel.
Ty skogen är inte Vitekristi skog.
Jag tänker mig att det handlar mycket om balansen mellan civilisationen, representerad av Vitekrist, och friheten, representerad av Pan. Någon sorts mekanik som gör att man kan söka hjälp av den ene eller den andre, med en risk att gå för långt och förlora något på vägen.
Vet inte om jag kommer att göra något av detta, men det var en idé jag fick av den där sjukt inspirerande dikten, och det faktum att ”Skymning över okänd stig” är ett sjukt bra namn.
