Re: Regler jag hatar...
Här trodde jag att du skulle slänga in en passus om att det gör skillnad huruvida beskrivningen kommer före eller efter tärningsslaget, för det tycker jag att det gör. (Märk väl att jag inte polemiserar med dig, utan bara mellan raderna plussar Matiné).
Jag var länge av åsikten att det bästa var att rollspela sociala konflikter och motsvarande utan tärningsslag, och resonerade ungefär som ståndpunktens förespråkare ovan. Men, många rollspelare i avsaknad av välsmort munläder drabbas helt enkelt av lite prestationsångest inför uppgiften att gestalta sociala situationer.
Sedan jag gick över till grundmekaniken "intention-tärningsslag-beskrivning" upplever jag att en stor del av problemet är löst. Spelaren som förut fick tunghäfta när hans karaktär (med tokhög karisma) skulle förföra en skön dam, har med ett lyckat tärningsslag i ryggen ett helt annat flow.
Dessutom finns den härliga bieffekten att spelaren med hög retorisk kapacitet och munläder lika välsmort som Ciceros får chansen att spela ut underbart misslyckade sociala situationer. Tärningarna visar att det gick käpprätt åt fanders, och så spelas det ut, vilket kan vara helt ljuvligt att åhöra.
Särskilt lyckat upplever jag att det blir när man använder tärningspölar där flera tärningar generellt är lyckade och varje lyckad tärning normalt blir en replik. Spelaren behöver alltså inte beskriva allt motparten, spelledarpersonen, säger och gör. Det gör spelledaren normalt sett. Situationen blir inte bara lyckad-misslyckad, utan en dialog.
Och - det kan inte nog understrykas - en oerhört viktig del av rollspelande är för många, bland annat för mig, att få ikläda sig en roll som är olik en själv. Hur många av oss började inte som små klena gossar med att spela stora, starka krigare?
