Purgatid
Warrior
Jag skrev en gång, i mina tonår, en kort historia baserad på Perines situation på ikamriska halvön. Hade helt glömt bort att jag skrivit den, och nu råkade jag ramla över den såhär på natten till julafton av en ren slump. Tänkte att jag skulle posta den utifall att den faller någon i smaken. Övervägde att posta den i "övrigt" men eftersom den är direkt relaterad till EON så postar jag den här i stället. Ser när jag läser den att den innehåller några sakfel, men jag var mindre petig när jag skrev texten för en sådär tio år sedan.
Oavsett, håll till godo:
Jehan lutade sig mot jordvallen och flämtade. Mitt emot honom låg Suyan och Takhim på mage i skydd mot skäktorna som ibland kom farande. Suyans sköld hade knäckts från mitten och ned, en spricka som gjorde skölden i det närmaste värdelös. Slaget hade pågått i snart en timme, kriget i över ett år. Det hade börjat som ett lokalt uppror, och sedan blossat upp till ett flammande krig när straffexpeditionerna nedgjorts. Jehan tog av sig hjälmen, strök svetten ur ansiktet och svalde hårt. Hur många av hans kamrater hade stupat? Tio? Hundra? Tusen? Han visste inte längre, men det var värt det. Det måste vara värt det. Plötsligt damp något ned bredvid honom. Han rullade runt och lade handen på svärdet, beredd att kämpa för sitt liv. Men han lugnade sig när Zamir flåsande sjönk ned mot jordvallens vägg. Zamir blödde kraftigt från ena ögonbrynet. Blodet bildade små bäckar av svartrött klägg där det fastnade i hans veckogamla skäggstubb och blandades med svett.
- Vi är så gott som döda, mumlade Suyan och reste sig på armbågarna. Takhim, den yngste av de fyra, följde hans exempel. Han gjorde ofta så och sade sällan emot eller tog egna initiativ. Kanske för ung. kanske för skrämd av kriget. Han verkade ibland lite efter, men Jehan visste med sig att Takhim hade en fru därhemma, som dessutom väntade barn. Zamir slet av sig handskarna och torkade kinden med baksidan av handen.
- Jag vill inte dö här i dag, fortsatte Suyan och försökte få bekräftelse från Jehans ögon. Jehan vände bort ansiktet och försökte tänka på något annat. Efter att deras kapten segnat ned med ett armborstlod i halsen hade Jehan fått befälet. I början hade de varit nästan fyrtio man, nu var dessa fyra alla som återstod. De flesta hade splittrats redan i börjat, och många andra hade dött när de framryckande infanteristerna bröt igenom deras spjutmur. Jehan skämdes för att han kände likadant som Suyan, fienden var både fler och bättre utrustade. Främst var de fler, det var det värsta.
- Vad tycker du att vi skall göra då? Desertera? Då hänger de oss. Springa in i skogen, och ta vägen var? Skall vi gömma oss från våra egna? De sista orden väste Zamir fram mot den medelålders Suyan. Suyan vände trots det inte bort ansiktet, utan mötte bara den yngre soldatens blick med sin egen.
- Menar du allvar? mumlade Zamir och flackade med blicken mellan Suyan och de andra.
- Vi kan ta av oss tabarderna och rusa rakt ut i skogen. De skulle aldrig hinna i fatt oss. Jäsikens, de skulle nog inte ens leta. Zamir, slaget är förlorat i alla fall. De är tre gånger så många som oss. Vi har inget att vinna på att stanna här. Det är självmord! Min syster lever fortfarande, och hennes man dog redan i början av kriget. Hon har ingen som kan ta hand om henne. Hon behöver mig! Suyans röst, som börjat stadig muttrade fram de sista orden mellan sammanbitna tänder. En förlägen tystnad spred sig över jordvallens soldater. Ljudet från slaget, stål som penetrerar kött, män som dog, seglade dämpat över deras huvuden.
- Jag skulle kunna resa hem igen, sade Zamir tyst. Far och mor börjar bli gamla, de orkar inte lika mycket som de gjorde förr. Kanske du har rätt Suyan, vi har inget att vinna på att stanna här. Vi har allihop saker vi måste återvända levande till. Du har ju din syster Suyan. Och Jehan har sina barn. Eller hur Jehan? Var är knattarna nu?
- Ydor är 20, men Odia är bara fjorton år gammal, svarade Jehan och nickade.
- Precis, och vem tar hand om dem nu då?
- Reubin, en värdshusvärd jag betalar med halva min sold för att han skall sköta om dem medan jag är borta. Han kanske blir frestad att slänga ut dem på gatan om solden slutar rulla in. Är det så du menar Zamir?
- Just så, nickade Zamir och fortsatte. Takhim, du har ju din fru att tänka på. Och ett barn på väg dessutom! Eller hur? De klarar sig inte utan dig heller.
Zamir sneglade bort mot trädgränsen.
- Jag tycker vi sticker. Ingen kommer att märka något och fyra man mer eller mindre spelar ingen roll. Slaget är redan förlorat. Eller hur? Har jag fel?
Suyan skakade på huvudet. Zamir tittade på Jehan, som efter en sekunds tvekande nickade bifall. Det fanns ingen mening med att stanna längre. Zamir nickade tyst och mötte deras blickar. Takhim stirrade ned i marken med blick som verkade avlägsen, vänd inåt mot tankar han inte verkade vilja dela med sig av. Smutsen hade djupa fåror där svett runnit och munnen var inte mer än ett smalt streck.
- Eller hur Takhim? Försökte Zamir och sträckte ut handen mot den unge mannen. Takhim verkade inte reagera alls utan knep ihop ögonen och verkade mumla något.
- Eller hur? Försökte Zamir igen, och den här gången tittade Takhim upp på sin kamrat. Hans mörkbruna ögon var tårfyllda och röda runt kanterna. Han reste sig så häftigt att Zamir ryggade tillbaka ett ögonblick. Han plockade upp sitt vapenbälte och sin hjälm, och så steg han över jordvallen i riktning mot slaget.
- Takhim! utbrast Jehan och rusade efter. Suyan svor tyst för sig själv och drog med sig Zamir efter de andra två. Några steg från det provisoriska skyddet stod Takhim. Han hade spänt fast vapenbältet vid sin sida och höll på att rätta till skölden när de andra ställde sig runt honom. Jehan kisade mot slagfältet, motståndarsidan var så många fler. De var som en myllrande massa, ett människohav av stål och rustningar. Överallt var deras egna trupper hårt ansatta och gravt utmanövererade.
- Vad tänker du göra grabben? frågade Suyan.
- Slåss, svarade Takhim med en av gråt sprucken röst.
- Det är självmord Takhim, självmord!
- Du kan stanna om du vill, svarad Takhim och snörvlade.
- Lyssna nu här på mig pojk, började Suyan men blev avbruten.
- NEJ! Det är DU som skall lyssna på MIG! Jag har en fru där hemma Suyan. Ja har ett barn på väg. Ett barn Suyan! Mitt barn skall inte växa upp under samma monster jag gjorde. Jag tillåter det inte!
- Och om du dör då pojk? Vem tar hand om dem då? Även om vi förlorar så kan ni ändå leva ett got liv. Ni kan skaffa ett hus, och en liten bit mark att odla på. Och LEVA!
- Men förstår du inte Suyan? svarade Takhim och lade händerna på den gamle mannens axlar. Han mötte den medelålders mannens blick med sina rödkantade ögon.
- Inget av det där är värt ett koppar om vi måste leva med deras ok på våra axlar. Inte ett förbannat koppar!
Takhim drog sitt svärd och vände sig mot slagfältet. Hans andhämtning var ryckig och gäll, på gränsen till en ny gråtattack. Han snörvlade ljudligt och slog nervöst bredsidan av svärdet mot sitt lår. Jehan stirrade på den unge mannen. Suyan hade vänt blicken mot marken och verkade skämmas. Han såg gammal ut nu. Så fruktansvärt gammal ut. Med ett metalliskt svischande ljud drog Zamir sitt svärd. Jehan mötte hans blick i bara ett kort ögonblick innan han gjorde likadant. Suyan skrockade och sneglade på dem.
- Vet ni vad pojkar? Min syster är nästan lika gammal som jag är. Hon kan ta vara på sig själv.
Sedan drog också han sitt svärd och vände sina rynkade ögon mot de döende folkmassorna några hundra steg bort.
- Jag har sett för mycket ondska för att gå hem igen, sade Suyan med klar röst. De började samfällt gå mot slaget. Deras läderstövlar trampade ned gräs, rödmosigt av fallna kamrater och nedgjorda fienders blod. Flera gånger var de tvungna att stiga över lik, vilkas ansikten de kände igen från sin barack. De gick samfällt, med svärden dragna och blicken höjd.
- Är ni rädda? frågade Jehan.
- Fruktansvärt rädd, väste Takhim fram mellan sina tänder.
När det återstod ett hundratal steg till folkmassorna vände sig Zamir till de andra.
- För våra fallna kamrater, sade han.
- För tusen år av slaveri, svarade Suyan.
- För våra barn! ropade Takhim.
Och Jehan sade inget alls. Men i hans tankar svarade han: För friheten.
Sedan rusade de mot Thalaskerna.
Utdrag ur Boken Frihetskriget:
1505 e.F klättrade fyra soldater över en jordvall på den östra delen av ikamriska halvön för att möta en överlägsen fiende i ett slag de trodde var förlorat. Det var bara ett av många slag. Men i slutändan är det män som dessa, vilka aldrig glöms av sådana som mig, som vann det krig i vilket vi fick vårat eget land. Det är sådana män vi skall ära när vi reser vår egen flagga, i våran egen huvudstad. De blödde, dog och kämpade för att få något de aldrig någonsin haft tidigare.
Glöm aldrig deras offer, glöm aldrig deras mod.
Frihetskriget
Kapitel 8, sida 186.
Av Odia Jehan Kharakas
Oavsett, håll till godo:
Jehan lutade sig mot jordvallen och flämtade. Mitt emot honom låg Suyan och Takhim på mage i skydd mot skäktorna som ibland kom farande. Suyans sköld hade knäckts från mitten och ned, en spricka som gjorde skölden i det närmaste värdelös. Slaget hade pågått i snart en timme, kriget i över ett år. Det hade börjat som ett lokalt uppror, och sedan blossat upp till ett flammande krig när straffexpeditionerna nedgjorts. Jehan tog av sig hjälmen, strök svetten ur ansiktet och svalde hårt. Hur många av hans kamrater hade stupat? Tio? Hundra? Tusen? Han visste inte längre, men det var värt det. Det måste vara värt det. Plötsligt damp något ned bredvid honom. Han rullade runt och lade handen på svärdet, beredd att kämpa för sitt liv. Men han lugnade sig när Zamir flåsande sjönk ned mot jordvallens vägg. Zamir blödde kraftigt från ena ögonbrynet. Blodet bildade små bäckar av svartrött klägg där det fastnade i hans veckogamla skäggstubb och blandades med svett.
- Vi är så gott som döda, mumlade Suyan och reste sig på armbågarna. Takhim, den yngste av de fyra, följde hans exempel. Han gjorde ofta så och sade sällan emot eller tog egna initiativ. Kanske för ung. kanske för skrämd av kriget. Han verkade ibland lite efter, men Jehan visste med sig att Takhim hade en fru därhemma, som dessutom väntade barn. Zamir slet av sig handskarna och torkade kinden med baksidan av handen.
- Jag vill inte dö här i dag, fortsatte Suyan och försökte få bekräftelse från Jehans ögon. Jehan vände bort ansiktet och försökte tänka på något annat. Efter att deras kapten segnat ned med ett armborstlod i halsen hade Jehan fått befälet. I början hade de varit nästan fyrtio man, nu var dessa fyra alla som återstod. De flesta hade splittrats redan i börjat, och många andra hade dött när de framryckande infanteristerna bröt igenom deras spjutmur. Jehan skämdes för att han kände likadant som Suyan, fienden var både fler och bättre utrustade. Främst var de fler, det var det värsta.
- Vad tycker du att vi skall göra då? Desertera? Då hänger de oss. Springa in i skogen, och ta vägen var? Skall vi gömma oss från våra egna? De sista orden väste Zamir fram mot den medelålders Suyan. Suyan vände trots det inte bort ansiktet, utan mötte bara den yngre soldatens blick med sin egen.
- Menar du allvar? mumlade Zamir och flackade med blicken mellan Suyan och de andra.
- Vi kan ta av oss tabarderna och rusa rakt ut i skogen. De skulle aldrig hinna i fatt oss. Jäsikens, de skulle nog inte ens leta. Zamir, slaget är förlorat i alla fall. De är tre gånger så många som oss. Vi har inget att vinna på att stanna här. Det är självmord! Min syster lever fortfarande, och hennes man dog redan i början av kriget. Hon har ingen som kan ta hand om henne. Hon behöver mig! Suyans röst, som börjat stadig muttrade fram de sista orden mellan sammanbitna tänder. En förlägen tystnad spred sig över jordvallens soldater. Ljudet från slaget, stål som penetrerar kött, män som dog, seglade dämpat över deras huvuden.
- Jag skulle kunna resa hem igen, sade Zamir tyst. Far och mor börjar bli gamla, de orkar inte lika mycket som de gjorde förr. Kanske du har rätt Suyan, vi har inget att vinna på att stanna här. Vi har allihop saker vi måste återvända levande till. Du har ju din syster Suyan. Och Jehan har sina barn. Eller hur Jehan? Var är knattarna nu?
- Ydor är 20, men Odia är bara fjorton år gammal, svarade Jehan och nickade.
- Precis, och vem tar hand om dem nu då?
- Reubin, en värdshusvärd jag betalar med halva min sold för att han skall sköta om dem medan jag är borta. Han kanske blir frestad att slänga ut dem på gatan om solden slutar rulla in. Är det så du menar Zamir?
- Just så, nickade Zamir och fortsatte. Takhim, du har ju din fru att tänka på. Och ett barn på väg dessutom! Eller hur? De klarar sig inte utan dig heller.
Zamir sneglade bort mot trädgränsen.
- Jag tycker vi sticker. Ingen kommer att märka något och fyra man mer eller mindre spelar ingen roll. Slaget är redan förlorat. Eller hur? Har jag fel?
Suyan skakade på huvudet. Zamir tittade på Jehan, som efter en sekunds tvekande nickade bifall. Det fanns ingen mening med att stanna längre. Zamir nickade tyst och mötte deras blickar. Takhim stirrade ned i marken med blick som verkade avlägsen, vänd inåt mot tankar han inte verkade vilja dela med sig av. Smutsen hade djupa fåror där svett runnit och munnen var inte mer än ett smalt streck.
- Eller hur Takhim? Försökte Zamir och sträckte ut handen mot den unge mannen. Takhim verkade inte reagera alls utan knep ihop ögonen och verkade mumla något.
- Eller hur? Försökte Zamir igen, och den här gången tittade Takhim upp på sin kamrat. Hans mörkbruna ögon var tårfyllda och röda runt kanterna. Han reste sig så häftigt att Zamir ryggade tillbaka ett ögonblick. Han plockade upp sitt vapenbälte och sin hjälm, och så steg han över jordvallen i riktning mot slaget.
- Takhim! utbrast Jehan och rusade efter. Suyan svor tyst för sig själv och drog med sig Zamir efter de andra två. Några steg från det provisoriska skyddet stod Takhim. Han hade spänt fast vapenbältet vid sin sida och höll på att rätta till skölden när de andra ställde sig runt honom. Jehan kisade mot slagfältet, motståndarsidan var så många fler. De var som en myllrande massa, ett människohav av stål och rustningar. Överallt var deras egna trupper hårt ansatta och gravt utmanövererade.
- Vad tänker du göra grabben? frågade Suyan.
- Slåss, svarade Takhim med en av gråt sprucken röst.
- Det är självmord Takhim, självmord!
- Du kan stanna om du vill, svarad Takhim och snörvlade.
- Lyssna nu här på mig pojk, började Suyan men blev avbruten.
- NEJ! Det är DU som skall lyssna på MIG! Jag har en fru där hemma Suyan. Ja har ett barn på väg. Ett barn Suyan! Mitt barn skall inte växa upp under samma monster jag gjorde. Jag tillåter det inte!
- Och om du dör då pojk? Vem tar hand om dem då? Även om vi förlorar så kan ni ändå leva ett got liv. Ni kan skaffa ett hus, och en liten bit mark att odla på. Och LEVA!
- Men förstår du inte Suyan? svarade Takhim och lade händerna på den gamle mannens axlar. Han mötte den medelålders mannens blick med sina rödkantade ögon.
- Inget av det där är värt ett koppar om vi måste leva med deras ok på våra axlar. Inte ett förbannat koppar!
Takhim drog sitt svärd och vände sig mot slagfältet. Hans andhämtning var ryckig och gäll, på gränsen till en ny gråtattack. Han snörvlade ljudligt och slog nervöst bredsidan av svärdet mot sitt lår. Jehan stirrade på den unge mannen. Suyan hade vänt blicken mot marken och verkade skämmas. Han såg gammal ut nu. Så fruktansvärt gammal ut. Med ett metalliskt svischande ljud drog Zamir sitt svärd. Jehan mötte hans blick i bara ett kort ögonblick innan han gjorde likadant. Suyan skrockade och sneglade på dem.
- Vet ni vad pojkar? Min syster är nästan lika gammal som jag är. Hon kan ta vara på sig själv.
Sedan drog också han sitt svärd och vände sina rynkade ögon mot de döende folkmassorna några hundra steg bort.
- Jag har sett för mycket ondska för att gå hem igen, sade Suyan med klar röst. De började samfällt gå mot slaget. Deras läderstövlar trampade ned gräs, rödmosigt av fallna kamrater och nedgjorda fienders blod. Flera gånger var de tvungna att stiga över lik, vilkas ansikten de kände igen från sin barack. De gick samfällt, med svärden dragna och blicken höjd.
- Är ni rädda? frågade Jehan.
- Fruktansvärt rädd, väste Takhim fram mellan sina tänder.
När det återstod ett hundratal steg till folkmassorna vände sig Zamir till de andra.
- För våra fallna kamrater, sade han.
- För tusen år av slaveri, svarade Suyan.
- För våra barn! ropade Takhim.
Och Jehan sade inget alls. Men i hans tankar svarade han: För friheten.
Sedan rusade de mot Thalaskerna.
Utdrag ur Boken Frihetskriget:
1505 e.F klättrade fyra soldater över en jordvall på den östra delen av ikamriska halvön för att möta en överlägsen fiende i ett slag de trodde var förlorat. Det var bara ett av många slag. Men i slutändan är det män som dessa, vilka aldrig glöms av sådana som mig, som vann det krig i vilket vi fick vårat eget land. Det är sådana män vi skall ära när vi reser vår egen flagga, i våran egen huvudstad. De blödde, dog och kämpade för att få något de aldrig någonsin haft tidigare.
Glöm aldrig deras offer, glöm aldrig deras mod.
Frihetskriget
Kapitel 8, sida 186.
Av Odia Jehan Kharakas