Självklart hur annorlunda det är från andra fantasyberättelser, att världen tas på allvar, samtidigt som det finns mängder av humor. Vargmän är vargmän, inte människor med päls. De filosofiska teorierna som verkligen provas i en "låtsas-verklighet"- som ett testrum, skitfränt! Undrar vad Platon och de andra hade tyckt när de sett sina idéer i "verklighet"?
Allt med Shagul och hans historia, och allt med magi och ritualer och hur världen fungerar bakom skynket. Skitkul att läsa om.
Hur du illustrerar kulturella skillnader istället för att berätta om dem. Folk är helt tokiga på Paratorna, och de skiljer sig markant från andra kulturer. Grymt show, don´t tell!
Lagom långa stycken om var och en... Hur man nu ska tolka det? Men det känns som om du vågar ta dig tid med varje liten berättelse och person, samtidigt som du inte trampar vatten. Skönt att inte hasta igenom. Och det blir asspännande utan en massa strid och krig.
Minst intressant är nog det som sker på Stegos, eftersom det inte händer så mycket. Men det är ändå spännande att läsa om.
Massa karaktärer som jag gillar. Lätt högst på toppen står Shagul. Älskar hans styrka i kombo med en massa "svaga" personlighetsdrag, svartsjuka avundsjuka, oförmåga att uppleva glädje etc. Gillar mästaren, berättelsen om hans kärlek och brodern. Etc.
Magikern på Gatves klippa och hans märkliga hand. Superkul!
Vargmannen är fin, tatueraren gillar jag också. Våldtäkten av Praanz är helt suverän, om man kan säga så... Alla människor på Paratorna är skitroliga- så usla och hemska så man vrider sig, och ändå mänskliga. Nastigast och hans andra kropp är superspännande.
Mördarna med den svarta läppen är så klart jättekul att följa, och man undrar när deras riktiga herre ska förstå vad som händer...
Ja, det var en samling tankar
Lycka till med arbetet!