Nekromanti SLs roll kontra spelarnas

[Bifur]

Innan jag började hänga på rollspelsforum antog jag att alla grupper gjorde såhär alltid. Alltså, mötes en gång "innan" spelsession skulle börja och gjorde karaktärer tillsammans.

Jo så tror jag nog att de flesta gör. Men för att återknyta till min grundpoäng behöver den samsyn som skapas på det viset fortfarande relateras till till vilken sorts scenario gruppen vill spela.

 

[zonk]

Ja, vi har också kört så. Och jag har också spelat student Det jag tänkte, men aldrig skrev, var att när man ska börja byta careers så finns det ganska många advanced som jag gissar att väldigt få väljer. Det är en slags falsk valmöjlighet, eftersom det så uppenbart är mycket sämre, utan att ge något annat värde. Men det gäller så klart inte din första career. Ratcatcher är ju legendariskt

Lite OT, men...

Ja och nej. Jag såg nog mest slingriga karriärvägar där jag som student funderade på att vara fältskär innan jag blev magiker för att bli bättre på att lappa ihop folk. Visst är det säkert många som optar för rent kaos-yngel-bankande eller utnyttjar naked dwarf syndrome till max, men jag gillar ändå att det finns en massa annat att kika på. Det gör det roligare att fundera över hur man kan opta för något, om man vill det, och det gör hela spelsystemet mer organiskt, och öppnar för helt andra kampanjer, om andan skulle falla på. Att vara helt fel person på fel plats är oxå lite av charmen med systemet och spelvärlden, och är ju en tredje möjlighet: advanced careers som inte alls passar det man spelar. Hade man balanserat alla careers för att det skulle passa något givet syfte bättre, hade spelet blivit mycket tråkigare och mindre intressant, hade jag sagt. Samtidigt får jag hålla med om att det är ett system som kan skava mot en trad-kampanj som de ofta spelas (nog även ofta med WFRP!) och att, från ett renodlat kaos-yngel-bankar-perspektiv finns det helt klart advanced careers man kan hoppa över.

 

[God45]

WFRP min/maxar man genom att bli köpman och få den mörka makten av kapitalism på sin sida!

 

[slanfan]

Jag föredrar att spela med nästan totalt öppna kort. Föredrar att spela skrämd/förvånad framför att SL försöker skrämma eller förvåna mig. Skräck och förvåning brukar uppstå organiskt i spel, så att ge mig ett finurligt leende och säga "ni ska spela vanligt folk som gör vanliga saker" ger mig bara incitament att stå över spel den här gången.

Det betyder att jag både som SL och spelare föredrar tydliga indikationer på vad som komma skall. Vissa spel är bra på att förmedla detta. Exempelvis Kult. Medan andra är mycket sämre.

En kampanjpitch innehåller med fördel information om vart SL tänker sig att det ska ta vägen, så att jag vet på förhand om jag ens vill vara med, samt även har möjlighet att planera vad jag vill spela som passar upplägget. För mig känns det helt enkelt naturligt att någon som vill vara SL ger en pitch som gruppen sedan pratar ihop sig om, snarare än att spel väljs, alla kommer med sin rollperson och SL ska pussla ihop allt.

 

[Lambendil]

Är inte detta pudelns kärna, att många rollspel inte klarar av att tydliggöra sin egen spelstil? Man säger: "I det här spelet får du spela vilken rollfigur som helst, det är helt fritt att hitta på en person i den här världen!" men glömmer det lilla tillägget "Ja, alltså, förutsatt att din rollfigur vill delta i leken gissa-SLs-plan/genomlida-SL-misslyckade-roman-berättelse-utan-särskilt-mycket-agens"?

Problemet är inte "tradspel" i sig, utan att "tradspel" i allmänhet är/var en aning förljugna eftersom deras konstruktörer inte hade tänkt igenom saker och ting ordentligt (eller saknade ett språk för att en förstå sina egna spel).

Jag tror problemet ligger i att rollspel tar för givet att folk kan rollspela. Spelen förklarar bara hur man rollspelar/spelleder *det här* spelet. Inte hur man rollspelar i övrigt. Det förutsätter att ni har vett att prata med varandra.

Det är kanske inte rätt väg att gå. Kanske bör man ha med ett kapitel om "hur man spelleder" överhuvudtaget. Sen begriper jag själv inte mig på spel utan spelledare, men det är väl en smaksak, snarare än något annat.

EDIT: Ursäkta för övrigt att jag citerar något på första sidan och svarar på detta, trots att tråden sedan länge sprungit förbi detta.

 

[God45]

Jag tror problemet ligger i att rollspel tar för givet att folk kan rollspela. Spelen förklarar bara hur man rollspelar/spelleder *det här* spelet. Inte hur man rollspelar i övrigt. Det förutsätter att ni har vett att prata med varandra.

Det är kanske inte rätt väg att gå. Kanske bör man ha med ett kapitel om "hur man spelleder" överhuvudtaget. Sen begriper jag själv inte mig på spel utan spelledare, men det är väl en smaksak, snarare än något annat.

EDIT: Ursäkta för övrigt att jag citerar något på första sidan och svarar på detta, trots att tråden sedan länge sprungit förbi detta.

Men det finns en sådan sektion i nästan alla rollspel. Den är nästan alltid i början och heter "Vad är ett rollspel". Det är där man läser för att se var författaren står ideologiskt.

Men jag vill också hävda att inget bra spel säger "Spela vad du vill!". I Vampire: The Masquerade spelar man vampyrer som upprätthåller maskeraden. I Shadowrun spelar man shadowrunners, alltså legosoldater/yrkeskriminella. I Dungeons & Dragons går du ner i grottor och dödar monster!

Det är spelledare som säger "Spela vad du vill!" och det brukar sägas med tanken "Inom spelsystemet". Om jag säger "Spela vad ni vill!" I Vampire så kan någon komma med en Nagaraja eller en Kiasyd, för de är konstiga men de är vampyrer. Men ingen kan komma med en Were-Jaguar för det är inte en vampyr.

Det ska alltså till dubbelt dålig kommunikation för att få till det här problemet i sin värsta form. Den mildare formen av "Vi har inte en helare" är något man måste lösa vid bordet om det finns sådana roller i spelet, men det är inte spelets fel.

 

[Bifur]

Ja alltså säger SL "spela vad ni vill (inom systemet så klart)" så måste det finnas en tanke med det med. Att det är en set-up som verkligen bygger på det och där disparata RP kan bli en kul grej. Typ: starten är när RRna är på väg till straffkolonin.

Däremot, "det är bra med en helare i gruppen" är inte mer än det. Scenariot funkar ändå men blir kanske svårare eller tråkigare. Medan "ni behöver en helare i gruppen" givetvis betyder att någon spelare måste ta på sig att fylla denna roll.

 

[Rangertheman]

Så är det. Upplever dock att med dem blir det sällan diskussion om dessa frågor. ”Varför sa du att vi borde lära oss simma, nu kan jag inte låta bli att köpa det” är ovanlig som invändning mot en set-up. Vi kan kalla dem följsamma spelare, sådana som alltid hittar en roll i det givna läget. Råkar de spela Student i ett rädda byn från beastmen-scenario kommer de att göra något bra av det med. De behöver egentligen inte dialogen om premisser på samma sätt, även om de ofta uppskattar den.

Jag gillar de följsamma spelarna

Jag tycker det är allas ansvar att komma överens om vissa grundförutsättningar, men i övrigt vara flexibel. Kommer man som helt ny i en grupp är det viktigt att man åtminstone får grundförutsättningarna förklarade för sig. Det kan vara så enkelt som att "i den här gruppen utgår vi från att alla rollpersoner vill hjälpa varandra och vill uppleva spännande äventyr". Oavsett spel är det få saker som är så tråkiga som en spelare som hela tiden är motvalls och som hellre sitter kvar på värdshuset och dricker när de andra följer med dvärgköpmannen som ber dem om en tjänst.

Utöver det landar mycket i följsamheten, både från spelare och från SL. Varför bli upprörd för att man valde "fel" färdigheter? Byt ut dem bara mot några du tycker passar bättre. Funkar de inte så bra i just det här scenariot? Ha en tillfällig uppsättning färdigheter som även de passar in på rollpersonens grundkoncept och använd dem. Nästa gång kanske din första uppsättning passar bra igen. Jag har förvisso blivit kallad regelråtta vid ett tillfälle, men hon som sa det hade nog ändrat uppfattning om vi spelade rollspel tillsammans