Slump som storyverktyg

[Mogger]

Jag har pratat om det här innan men jag slås om och om igen av hur väl slump formar berättelser på ett så sjukt intressant vis. Vår pågående kampanj (som man kan läsa om HÄR ) är rätt slumpdriven. Det finns aktörer med agendor men jag försöker i så stor utsträckning som möjligt slumpa utfall. Det är första gången jag använder den här metoden i så här stor utsträckning som SL och jag blir förbluffad över hur berättelsen formas framför oss, av spelarnas val, av händelser och samband.

Igår fick vi en fullständigt episk scen, när två av settingens mest framstående personer ställdes mot varandra. Jag var lite nervös för det här är ett crescendo som byggts upp under 20 år.

(Avsatte) Kejsar Thorulf skulle ställas mot monstret Hydran, i en kamp på liv och död.

Hydran är numera ett vansinnigt och irrationellt monster som allt mer bejakat sina djuriska drifter, Thorulf är fast besluten att göra bot och en gång för alla återupprätta Skarprättarnas namn och heder.

Jag bestämde att Hydran var så irrationell att jag skulle slumpa vilka PSI-mutationer den använder, och sedan försöka hitta på hur det hänger ihop. Hydran är den starkaste psionikern någonsin och behärskar alla mutationer. Så jag rullar Livslänk. Jag läser på den. All skada som åsamkas Hydran får även den som Hydran upprättat livslänk med (om jag nu inte läste fel, för det var i stundens hetta, men så blev det iaf). Dock, Hydran ligger nu i bakhåll och mutationen kräver fysisk beröring. Hydran har ingen möjlighet att röra någon i gruppen. Men, Hydran har vid åtskilliga tillfällen tidigare rört vid Thorulf! Så givetvis är det med honom den upprättar livslänk.

Slutstriden (ja eller typ) skedde i en underjordisk T-banecentral. Jag rullar även någon form av levitering-mutation sam Förvirring. Jag beskriver hur Hydran svävar upp ur ett djupt schakt, många drabbas av förvirring, men ingen vet om livslänken. Alla börjar i panik skjuta mot monstret, som dock utan större bekymmer slår ihjäl två medföljande knektar. Först en bit in i striden lyckas de faktiskt skada Hydran (den är närmast odödlig) och de ser då hur Thorulf rycker till. Thorulf märker det själv med. Som av en slump är det Thorulfs tur att agera och han begriper vad som händer. I en självmordsattack aktiverar han sitt jetpack och skjuter vilt med sina laserpistoler. Han dödar sig själv och skadar Hydran hyfsat, men faller sedan hjälplöst och livlöst ner i schaktet.

Allt detta var slump och sammanträffanden. För mig, och spelarna, blev scenen svinbra! Det verkligen Gandalf mot balrogen! Ett antiklimax men ändå en hjältedöd. Striden fortsatte sedan och RP kunde stå i centrum på märkliga vis. Det blev på alla sätt den final historien krävde (kampanjen forsätter dock, detta var bara ett steg på vägen).

Men grejen är, hade detta varit scriptat, om jag på förhand hade bestämt att det skulle upprättas livslänk, att Thorulf skulle döda sig själv m.m. så hade det inte alls känts lika episkt, tragiskt och, ja, bra.

Det här är, tycker jag, rollspel när det är som bäst.

 

[Gnovald]

Episkt

Jag håller med att slumpen kan ge oss en större känsla i spelmötet.

Alla tärningsresultat som ger ett resultat som driver historien i en riktning är alla lika känslomässigt häftiga.

 

[Gnovald]

Jag har en idé till ett scenario inför en kampanj.

Ett tänkt scenario där RP räddar två individer som sitter inspärrade och bortglömda undan fångenskapen.

Slumpen kommer avgöra om RP bara hinner rädda en eller bägge två av de två fångar som sitter fängslade.

Fånge nr ett som de friar först visar sig bli en bra och nära vän och allierad till RP.

Fånge nr två (en ond psykopatisk karaktär) som slumpen avgör om de räddar eller inte blir av bitterhet en farlig fiende till RP. I scenariot spelar det roll om huruvida RP friar fånge nr två eller inte.

Om de friar fånge nr två är han mer villig till att vara sjysst mot RP senare i kampanjen men om de inte räddar honom kommer han minnas detta när han själv och vara RPs fiende/nemesis och motarbeta RP i kampanjen.

 

[Genesis]

Det låter asballt. Jag har ju en lite annorlunda relation till slumpen. För mig är det mindre tillfredsställande om slumpen gjorde att något blev ballt än om jag/vi gjorde att det blev ballt. Dock är ”skriptat” ännu längre ned på listan. Det ballaste för mig är improvisation, sedan slump, sedan prepp.

Med det sagt kan slump vara intressant som input till improvisationen, vilket det också var i det här fallet. Du slumpade Livslänk, och sedan tolkade du resultatet och fick det att passa i berättelsen. Så’nt tycker jag är häftigt! Slumpen blir en utmaning, ”Hur ska du få till det här?”. Och lyckas man möta den utmaningen och få till det snyggt så är det väldigt tillfredsställande.

 

[Mogger]

Med det sagt kan slump vara intressant som input till improvisationen, vilket det också var i det här fallet. Du slumpade Livslänk, och sedan tolkade du resultatet och fick det att passa i berättelsen. Så’nt tycker jag är häftigt! Slumpen blir en utmaning, ”Hur ska du få till det här?”. Och lyckas man möta den utmaningen och få till det snyggt så är det väldigt tillfredsställande.

Ja, det är egentligen detta. Hade jag rullat på en tabell där det stod "Hydran upprättar livslänk med Thorulf" hade det inte alls varit lika intressant. Men nu blev det för mig närmast självklart och ett uppenbart crescendo. Alla andra möjliga utfall känns I efterhand som sämre. De hade de kanske inte blivit men ändå.

Så precis detta, slump som utmaning för berättande.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Slumpmomentet är en extremt starkt kreativ motor i mitt rollspelande.
Jag ser det inte som att slumpen "bestämmer vad som händer", utan att den bara är en faktor som skapar förutsättningar som sedan genererar intressanta val. Det är hur slumpen får en att agera som är magin, för mig som spelledare är det en stor bidragande orsak till att skapa spänning och oförutsägbarhet i händelseförloppet, som sedan ger mig något att improvisera kring.

 

[Genesis]

De flesta rollspel jag spelar har ingen slump alls under spel. De som har slump har det främst i setup, i skapandet av situation och rollpersoner. Det är oftast där jag känner att det ger mig mest. ”Kan ni berätta en historia om detta?” Under spel känner jag oftast att de andra spelarnas påhitt är lika oförutsägbara för mig som slump, och fyller mycket av samma funktion. Jag kan tänka mig att detta kan till viss del relatera till avsaknaden av spelledare+grupp av rollpersoner. När alla spelare är liksom mer oberoende av varandra och har fria tyglar finns det mer inputkällor och mindre behov av slump, jag vet inte. Eller så har det bara att göra med mina personliga preferenser.

Däremot har jag inget emot slump under spel, och kan tycka att det kan vara en kul grej ibland. Jag skulle gärna få in det mer, och har experimenterat lite med det på senare tid, som i Se och göra i Aliatra och Om natten är alla katter grå. Det är ett intressant område, men det är också lite av en utmaning för mig att hitta ställen att stoppa in slump i som inte bara är ”Slumpa hur det går när du försöker göra något”, vilket inte är något som händer så ofta i de genrer jag gillar. Så slump för mig är intressant och en kul grej, men knappast något nödvändigt, och de flesta av mina bösta spelupplevelser har varit i slumplösa system (eftersom de flesta spel jag spelar är utan slump).

 

[entomophobiac]

Hade jag rullat på en tabell där det stod "Hydran upprättar livslänk med Thorulf" hade det inte alls varit lika intressant.

Det här är nog mitt huvudsakliga problem med en del OSR:s förhållande till tabeller. Om ett tabellresultat blir för specifikt så kan det säkert vara hur coolt som helst och jätteskoj skrivet av författaren, men för mig blir det i gengäld obrukbart. Egentligen lite samma sak som jag känner inför skrivna äventyr och kampanjer.

Står det "d6 skelett" kommer det skapa något som vi själva får utveckla. Står det "två skelett med brinnande ögonhålor står vid en järndörr och mässar magiska formler" så blir det dels omöjligt att använda mer än en gång, och dels såpass uttömmande att det inte passar in hur som helst.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Står det "d6 skelett" kommer det skapa något som vi själva får utveckla. Står det "två skelett med brinnande ögonhålor står vid en järndörr och mässar magiska formler" så blir det dels omöjligt att använda mer än en gång, och dels såpass uttömmande att det inte passar in hur som helst.

Det här håller jag med om, jag älskar slumptabeller, men det är en noga avvägning mellan att vara för specifik och att vara för generell.
En tumregler är att mer specifika/målande resultat passar bättre på slumptabeller du använder mer sällan och med fler resultat, medans mer generella resultat passar bättre på kortare och mer frekvent använda tabeller.

Det blir ju lite trött att hitta sitt tredje förkrympta huvud som maniskt kacklar förbannelser över en i samma dunge liksom.

 

[Mogger]

Det blir ju lite trött att hitta sitt tredje förkrympta huvud som maniskt kacklar förbannelser över en i samma dunge liksom.

Jag håller typ med, men i vår kampanj nu har jag rullat samma monstertyp vid tre tillfällen. Det har gjort att RP nu pratar om att "det ser ut att bli en svårt buskskyttår i år. De svärmar ju som knytt runt dynga". Så plötsligt har man fått lite dynamisk setting på köpet med!

 

[cogitare]

Jag kan se hur man slumpar (i någon mån gör man det genom serien av slumpmässiga färdighetsslag som leder spelarna genom spelets händelser) följden av olika händelser i kampanjen. Som vad man stöter på när man färdas, vad händer när ärkemagikern blivit besegrad? Skapas en dödskult runt henne, färdas hennes ande till dödsriket men tar där upp kampen med Hades, hade hon en Själaburk där hennes ande nu vilar eller hon bara död?

Var jag inte tycker slump hör hemma (i längre kampanjer) är att fastställa grundvärden eller vad man skall spela (ras/yrke/klass) eller andra typer av permanenta värden. Det tillför mig inget. Om någon är villrådig är det lätt att sätta en tärning på antalet tillåtna raser/yrken och slå det. Men att ha det som inbyggd mekanism i spelet ger mig inget och jag kommer i stort sett alltid ignorera det och ge spelarna valfrihet. Finns det saker i spelvärlden som inte tillåter någon viss kombination (dvärgar får inte vara magiker) så är det helt ok dock

Cog.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Så plötsligt har man fått lite dynamisk setting på köpet med!

Får man ihop det så får man ihop det, och då är det ju alltid bara att rulla med det!
Rullar man fram samma monster gång på gång i en skog, så kanske det finns en större koloni av dem längre in i skogen som man inte hade tänkt på men som plötsligt blir en del av världen, den kolonin kanske har ett helt komplex där den muterade förvuxna matriarken avlar avkomma i en takt som måste stoppas innan hela skogen översvämmas. Om man hittar sitt tredje kacklande förkrympta huvud så kanske det är en begravningsplats för nekromantiker man upptäckt, där svartkonstnärer offrats för att skänka kraft åt någon ännu mäktigare etc.
Det går att göra allt med allt, det hänger ju mycket på hur elementen landar i stunden, vad de går för gensvar och vad de inspirerar till.

 

[Quadrante]

Gillar när man låter tärningen/nas resultat läsas både lodrätt och vågrätt på ett rutnät, så det blir fler resultat utan att ta så mycket mer yta. Men som nämnts ovan så beror hur användbart resultatet är på vad noden/tabellen säger.

 

[Christoffer]

Yeah, vi har ett par sådana aspekter i vår mutantkampanj som nu är avslutad/pausad, bland annat en mutation hos min och en hos Nils karaktär som verkligen påverkade hela spelet rätt radikalt. Slumpmöten, slumpen i hur saker stöter samman i spel (oavsett om de i sin tur kom till av slump eller val) är verkligen när rollspel är som bäst för mig.