Äh, kom igen: vad har ni för förväntningar på svensk film? Jag sade till mig själv att slänga fördomarna om socialrealistisk Bergman-ångest åt sidan och bara se den. Och jag gillade den. Inget spektakulärt eller revolutionerande, men den fick mig att sitta uppe en bra bit över midnatt för att få se klart (tror att den landar på 2.30 h eller omkring) och kände att den gav något. Längden märktes dock, och lite skruvande fick jag kosta på mig på slutet, men det är det sällan en film av den längden inte får mig att göra. Miniserieformatet passar bra i det här fallet.
Tidpunkten som filmen/serien utspelar sig i är intressant, IMHO. Svenska soldater mot danska på skånsk mark, med snapphanar och rövare någonstans däremellan. Ur rollspelsperspektiv fungerar detta utmärkt, och det går utan tvekan göra något av det som spelledare. Gillar man Götterdämmerung eller Höstdimma är det som klippt och skuret för inspiration. Inte minst visuellt. Man skulle inte behöva modifiera manuset speciellt mycket för att få ett längre äventyr till dessa spel, med plats för action, intriger, skådespelande och gott om val för utveckling av rollen.
Däremot kan jag inte påstå att jag kände speciellt starkt för någon av rollerna. Intressanta och inspirerande personer, för spelare av (ovanstående) rollspel, men inte så mycket längre, tyvärr. Jag uppfattade att fokuset för filmen var var att berätta en historia. Utvecklingen av rollerna finns där och är tydlig, men det blev jag inte så intresserad av. Berättelsen var roligare, om än ganska overklig.
Så, "julkalkon", nej. Jag kommer nog se de två delarna igen när de går på tv på jul- och annandagen. Åtminstone med ett öga.