Olle Linge
Snigel
Då har det blivit dags för omröstning i min första bildutmaning. Originalinlägget om utmaningen kan läsas här, men i korthet handlar det om att beskriva bilden (se inlägget) på valfritt sätt, men med max 300 ord. Sex bidrag har kommit in och de presenteras nedan. Författarnas namn kommer att publiceras så snart omröstningen en klar. Jag tänkte att den kunde få vara igång till söndag eller så. Trevlig läsning och må bästa bidrag vinna!
---
Bidrag A - Den fjättrade sfären
Inte ens den tankebevarade sannolikaren Umm-Taggro kunde förklara vad duplokrastern hade hämtat från den fjärran planet som helt hastigt hade flimrat förbi sökfältet. Genom ren försumlighet hade fokusläsaren vid tillfället varit i despektral fas för färgkalibrering och ingen kunde därför exakt bestämma den fångade sfärens avlägsna ursprung i rymdsvalget.
Efter många timmars djupsömn enades klustrets tolv identer symmentalt om att det vita klotet ändå knappast kunde innebära något hot. Föremålet utgjorde ett begränsat, upprepande utsnitt ur den avlägsna planetens rum-tid och saknade därmed förmågan att utvecklas. Av vissa skäl valde man ändå att innesluta det i en bur av Orikalk längst nere de drypande fängelsehålor där gargonternas ättlingar tre cykler tidigare hade fått leva ut sina rasande liv. Umm-Taggros konserverade kropp, lindad i emaljerade balsamlindor, ställdes som ensam vakt framför låslinjären vilket antydde hur allvarligt Höga klustret såg på saken.
Bara de mest glänsande cerebilerna delgavs för analysens skull klustrets farhågor om att den duplicerade sfären från rymden i själva verket var ett nyformat gargonter-ägg ägnat att föda ännu en invasionsvåg. Den eteriska lukt av vrede som omgav föremålet var inte ens det mest uppenbara tecknet. Lyssnade man mot globens skinande yta hördes tydligt gargonternas fruktade stridsrop därinifrån, skriet som tre cykler tidigare hade förmörkat världarna, svagt men månghalsat upprepat inom föremålets fångade tidsslinga:
"AI-K! AI-K! AI-K!"
Bidrag B
Där stod den, i det skimrande blå ljuset! Länge hade han sökt och nu hade han äntligen nått sitt mål. Med långsamma, värdiga steg närmade han sig vad som såg ut att vara ingången till den heliga sfären. En tår rann nedför den av ålder rynkade kinden. ”Tack min skapare, jag är din ödmjukaste tjänare. Mitt liv har fullbordats.” mumlade han i sitt vita skägg rörd på ett sätt han inte trodde var möjligt. Några steg från porten stannade han upp, tog ett djupt andetag och började mässa på det Förbjudna Språket. Orden svävade allt högre i den väldiga salen, virvlade upp eoners damm och fyllde det enorma tomrummet med ekon. En gyllene glöd tändes runt porten och längs basen på pyramiden. Sakta spred sig ordens vind och fick salens väggar att vibrera. Mannen försökte överrösta sin egen sång som slungades mot honom från alla håll. En kör av tordönsröster härjade inom och utom honom. Allt föll på plats, ekona och sången samspelade till en mäktig hymn. Det mäktiga crescendot slutade tvärt och medan de sista tonerna dog bort gled porten ljudlöst upp. En gestalt stod i öppningen omgiven av en gloria av gyllene ljus. Den gamle mannen höjde handen mot ljuset och tog skrämd några steg bakåt. En viskande röst hördes från den okända gestalten: ”Var inte rädd! Jag är början och slutet. Skåda!” Ljuset falnade något och mannen tog ner handen från sitt ansikte. Trollbunden stirrade han framför sig. ”Det är så vackert…” I nästa ögonblick brändes hans kropp till aska av den enorma eldstorm som fyllde hela salen. Ljusskenet sågs på flera mils håll. Den gamle mannen var den förste att skåda början och slutet.
Bidrag C
Det är en intergalaktisk golfboll.
Bidrag D
Djupt under hav och berg, i centrum av det sjunkna Atlantis ligger salar dit vattnet aldrig har trängt in. Där lever de fåtaliga överlevande vetenskapsprästerna, alltmer inavlade, degenererade och förvridna av de livsuppehållande systemen och de oheliga förbund med varelser från bortom vår verklighet som de måste sluta för att kunna skapa sina arvtagare. Halvmekaniska och med bara vaga minnen av sin mänsklighet strövar de i öde salar, i väntan på att den rätta tiden ska komma, att Atlantis en gång ska härska över människornas riken. I centrum finns Atlantis öga, fröet till ett nytt världsskepp som ska föra de utvalda bort från jordens öde nejder i en avlägsen framtid, och den halvt slumrande basalthjärna som skänker kraft och liv åt underjordsrikets maskineri. Bara sällan får någon särskilt ärad individ tillåtelse att betrakta Ögat i all dess ohyggliga glans.
Bidrag E
Under markens yta i tryggt förvar, dold från nyfikna blickar och otroende, ligger den. En plats för de invalda att rikta sina böner, rikta sina önskemål och hopp mot framtiden, meddela sig. De lyssnar, sovandes, lagrar in information att bearbeta tills den dag det är deras tur att lämna de övriga äggen. Allt sker successivt. Hundra, kanske tusantals ägg. Här kläcks dem, nästa generation, tagna som små från drottningens gemak. Fritt innanför metallskalet i proterinrik vätska, fylld med näring, växer dem en efter en, samtalandes emellan, alla i olika stadier. Samhällets nya ledare. Den svagt gyllene vätskan, denna källa till ljus, behöver emellanåt fyllas på vilket görs utav ”vårdnadshavarna” vilka ensamma bär kunskapen om vilka ingredienser som uppehåller denna källa till nytt liv. Det var hundratjugofem år sedan vår sista telepatör lämnade ”ägget”, nu inväntar vi nästa i takt med att den senaste tynar bort. De nya kommer alltid i samband med att den tidigare dör. Så har det alltid varit, så ska det alltid förbli, till tidens ände. Eller tills äggen är slut.
Bidrag F
Maskinens Hjärta talade till henne: "Meddela Motståndsrörelsen att de
kan lägga ner sina vapen. Vi måste acceptera våra nya mästare. Tiden
då vi slogs för Konglomeratet är över, och en ny era skall inledas. Du
skall också gå ut och bereda dig en ersättare. Finn en stark hane och
låt honom befrukta dig. Uppfostra barnet som mitt."
Gisella vände sig och gick snabbt ut ur Kammaren.
"Vad talade Den om?"
Hennes kammarjungfrur verkade mer nervösa än vanligt. För första
gången hade de blivit förbjudna att följa henne till hennes audiens.
Gisella var fortfarande lugnet själv – Maskinen hade aldrig fått henne
att känna sig konstig, inte ens när den gav underliga order som den
här.
Draperier dras åt sidan, dörrar öppnas och en strid ström av tjänare
fäster fler och fler attiraljer på hennes till en början enkla
klädedräkt. Maskinen talar bara till den som naken som ett barn, svept
i ett enkelt stycke silke, står inför den. Guld, juveler och intrikata
justeringar förvandlar nunnan till en drottning. Gisella drar en sista
djup suck och träder ut på balkongen. Under henne har hundratusentals
anhängare samlats, en pöbel egentligen, klädd i bjärt kontrasterande
kläder, med improviserade och hemmabyggda vapen som vevas i luften.
Ett dånande jubel övergår i total tystnad.
Vid horisonten ligger en tung, rökig slöja av föroreningar. Bredvid de
stora manufakturierna tornar sig flera människolika gestalter upp,
femtiotalet meter höga. Ett dovt, murrigt surrande hörs från dem och
dränker minsta ljud folkmassan gör.
Och så börjar hon tala.
-----
Då återstår bara att rösta på det alternativ ni tycker är bäst:
---
Bidrag A - Den fjättrade sfären
Inte ens den tankebevarade sannolikaren Umm-Taggro kunde förklara vad duplokrastern hade hämtat från den fjärran planet som helt hastigt hade flimrat förbi sökfältet. Genom ren försumlighet hade fokusläsaren vid tillfället varit i despektral fas för färgkalibrering och ingen kunde därför exakt bestämma den fångade sfärens avlägsna ursprung i rymdsvalget.
Efter många timmars djupsömn enades klustrets tolv identer symmentalt om att det vita klotet ändå knappast kunde innebära något hot. Föremålet utgjorde ett begränsat, upprepande utsnitt ur den avlägsna planetens rum-tid och saknade därmed förmågan att utvecklas. Av vissa skäl valde man ändå att innesluta det i en bur av Orikalk längst nere de drypande fängelsehålor där gargonternas ättlingar tre cykler tidigare hade fått leva ut sina rasande liv. Umm-Taggros konserverade kropp, lindad i emaljerade balsamlindor, ställdes som ensam vakt framför låslinjären vilket antydde hur allvarligt Höga klustret såg på saken.
Bara de mest glänsande cerebilerna delgavs för analysens skull klustrets farhågor om att den duplicerade sfären från rymden i själva verket var ett nyformat gargonter-ägg ägnat att föda ännu en invasionsvåg. Den eteriska lukt av vrede som omgav föremålet var inte ens det mest uppenbara tecknet. Lyssnade man mot globens skinande yta hördes tydligt gargonternas fruktade stridsrop därinifrån, skriet som tre cykler tidigare hade förmörkat världarna, svagt men månghalsat upprepat inom föremålets fångade tidsslinga:
"AI-K! AI-K! AI-K!"
Bidrag B
Där stod den, i det skimrande blå ljuset! Länge hade han sökt och nu hade han äntligen nått sitt mål. Med långsamma, värdiga steg närmade han sig vad som såg ut att vara ingången till den heliga sfären. En tår rann nedför den av ålder rynkade kinden. ”Tack min skapare, jag är din ödmjukaste tjänare. Mitt liv har fullbordats.” mumlade han i sitt vita skägg rörd på ett sätt han inte trodde var möjligt. Några steg från porten stannade han upp, tog ett djupt andetag och började mässa på det Förbjudna Språket. Orden svävade allt högre i den väldiga salen, virvlade upp eoners damm och fyllde det enorma tomrummet med ekon. En gyllene glöd tändes runt porten och längs basen på pyramiden. Sakta spred sig ordens vind och fick salens väggar att vibrera. Mannen försökte överrösta sin egen sång som slungades mot honom från alla håll. En kör av tordönsröster härjade inom och utom honom. Allt föll på plats, ekona och sången samspelade till en mäktig hymn. Det mäktiga crescendot slutade tvärt och medan de sista tonerna dog bort gled porten ljudlöst upp. En gestalt stod i öppningen omgiven av en gloria av gyllene ljus. Den gamle mannen höjde handen mot ljuset och tog skrämd några steg bakåt. En viskande röst hördes från den okända gestalten: ”Var inte rädd! Jag är början och slutet. Skåda!” Ljuset falnade något och mannen tog ner handen från sitt ansikte. Trollbunden stirrade han framför sig. ”Det är så vackert…” I nästa ögonblick brändes hans kropp till aska av den enorma eldstorm som fyllde hela salen. Ljusskenet sågs på flera mils håll. Den gamle mannen var den förste att skåda början och slutet.
Bidrag C
Det är en intergalaktisk golfboll.
Bidrag D
Djupt under hav och berg, i centrum av det sjunkna Atlantis ligger salar dit vattnet aldrig har trängt in. Där lever de fåtaliga överlevande vetenskapsprästerna, alltmer inavlade, degenererade och förvridna av de livsuppehållande systemen och de oheliga förbund med varelser från bortom vår verklighet som de måste sluta för att kunna skapa sina arvtagare. Halvmekaniska och med bara vaga minnen av sin mänsklighet strövar de i öde salar, i väntan på att den rätta tiden ska komma, att Atlantis en gång ska härska över människornas riken. I centrum finns Atlantis öga, fröet till ett nytt världsskepp som ska föra de utvalda bort från jordens öde nejder i en avlägsen framtid, och den halvt slumrande basalthjärna som skänker kraft och liv åt underjordsrikets maskineri. Bara sällan får någon särskilt ärad individ tillåtelse att betrakta Ögat i all dess ohyggliga glans.
Bidrag E
Under markens yta i tryggt förvar, dold från nyfikna blickar och otroende, ligger den. En plats för de invalda att rikta sina böner, rikta sina önskemål och hopp mot framtiden, meddela sig. De lyssnar, sovandes, lagrar in information att bearbeta tills den dag det är deras tur att lämna de övriga äggen. Allt sker successivt. Hundra, kanske tusantals ägg. Här kläcks dem, nästa generation, tagna som små från drottningens gemak. Fritt innanför metallskalet i proterinrik vätska, fylld med näring, växer dem en efter en, samtalandes emellan, alla i olika stadier. Samhällets nya ledare. Den svagt gyllene vätskan, denna källa till ljus, behöver emellanåt fyllas på vilket görs utav ”vårdnadshavarna” vilka ensamma bär kunskapen om vilka ingredienser som uppehåller denna källa till nytt liv. Det var hundratjugofem år sedan vår sista telepatör lämnade ”ägget”, nu inväntar vi nästa i takt med att den senaste tynar bort. De nya kommer alltid i samband med att den tidigare dör. Så har det alltid varit, så ska det alltid förbli, till tidens ände. Eller tills äggen är slut.
Bidrag F
Maskinens Hjärta talade till henne: "Meddela Motståndsrörelsen att de
kan lägga ner sina vapen. Vi måste acceptera våra nya mästare. Tiden
då vi slogs för Konglomeratet är över, och en ny era skall inledas. Du
skall också gå ut och bereda dig en ersättare. Finn en stark hane och
låt honom befrukta dig. Uppfostra barnet som mitt."
Gisella vände sig och gick snabbt ut ur Kammaren.
"Vad talade Den om?"
Hennes kammarjungfrur verkade mer nervösa än vanligt. För första
gången hade de blivit förbjudna att följa henne till hennes audiens.
Gisella var fortfarande lugnet själv – Maskinen hade aldrig fått henne
att känna sig konstig, inte ens när den gav underliga order som den
här.
Draperier dras åt sidan, dörrar öppnas och en strid ström av tjänare
fäster fler och fler attiraljer på hennes till en början enkla
klädedräkt. Maskinen talar bara till den som naken som ett barn, svept
i ett enkelt stycke silke, står inför den. Guld, juveler och intrikata
justeringar förvandlar nunnan till en drottning. Gisella drar en sista
djup suck och träder ut på balkongen. Under henne har hundratusentals
anhängare samlats, en pöbel egentligen, klädd i bjärt kontrasterande
kläder, med improviserade och hemmabyggda vapen som vevas i luften.
Ett dånande jubel övergår i total tystnad.
Vid horisonten ligger en tung, rökig slöja av föroreningar. Bredvid de
stora manufakturierna tornar sig flera människolika gestalter upp,
femtiotalet meter höga. Ett dovt, murrigt surrande hörs från dem och
dränker minsta ljud folkmassan gör.
Och så börjar hon tala.
-----
Då återstår bara att rösta på det alternativ ni tycker är bäst:
