Solorollspel

[kaptendral]

Strid som taktisk utmaning med sig själv låter inte jättespännande, det håller jag med om. Kikar en del på gamla solospel av "squad"-typ, men i den typen av spel är det ju helt andra former av utmaningar som är intressanta.

I Ironsworn sköts ju strid som andra former av progress tracks och är väl tänkta att handla mer om övervinnandet.

Tror du det finns något som skulle få det att funka bättre?

Striden i Ironsworn tycker jag funkar ganska bra faktiskt. Dels hänger det som du säger ihop bra med resten av systemet, men sen är det så pass abstrakt så det blir mer du vs tärningarna än du vs dig själv. Men jag vill fortfarande helst bara få dom överstökade så jag kan fortsätta skapa och upptäcka världen, karaktären och berättelsen.

Som sagt tror jag det bästa är att antingen göra strid till nåt som man löser snabbt och enkelt med ett eller ett par tärningsslag eller satsar på att göra som dom här solobrädspelen där varje fiende styrs av en massa regler om hur dom flyttar och agerar. Jag är personligen inte överförtjust i så kallad taktisk strid ens i vanliga rollspel så jag föredrar det första men det finns ju väldigt många som gillar grids och movement rates och status effects och grejer. För dom skulle nog det andra alternativet kunna vara nåt. Om du inte känner till S&S så är det i princip så att varje typ av fiende har några regler som säger hur dom rör sig (tex att bågskyttar försöker hålla sig på 2 rutors avstånd och närstridare kutar mot sitt mål) och vem dom helst anfaller (tex den med mest guld eller den som är mest skadad). Jag är ganska övertygad om att det skulle krävas en hel del jobb för att få till det bra.

 

[entomophobiac]

Men jag vill fortfarande helst bara få dom överstökade så jag kan fortsätta skapa och upptäcka världen, karaktären och berättelsen.

Jag är mer inne på konsekvenserna av en strid. Du blir sårad. Du får tag i föremålet du ville ha. Du dödar den du egentligen bara tänkte lära en läxa. Strid som en mer narrativ motor egentligen. Ett sätt att ge dig ytterligare vägar vidare framåt.

Exakt hur har jag idéer om, men det är långt ifrån spelbart ännu.

 

[kaptendral]

Jag är mer inne på konsekvenserna av en strid. Du blir sårad. Du får tag i föremålet du ville ha. Du dödar den du egentligen bara tänkte lära en läxa. Strid som en mer narrativ motor egentligen. Ett sätt att ge dig ytterligare vägar vidare framåt.

Exakt hur har jag idéer om, men det är långt ifrån spelbart ännu.

Det låter helt rätt tycker jag. Jag har för mig att Ironsworn var rätt bra på det? Annars tycker jag tex Apocalypse World (och många andra besläktade spel, dock inte Dungeon World) gör det väldigt bra också där man får välja konsekvenser från en lista och sen bygga in det i narrativet. Det funkar såklart extra bra för att den typen av mekanik finns lite här och där i systemet och är inte helt unik just för strid. Jag blir hur som helst väldigt nyfiken på vad du hittar på!

 

[kaptendral]

Såg precis att det finns en solo-bundle på itch.io. Skulle kunna finnas en del att inspireras av/sno från där.

Solo But Not Alone by Peach Garden Games and 64 others

Solo But Not Alone: 87 items for $10.00

itch.io

 

[entomophobiac]

Suttit och lekt lite med renskrivning och layout i helgen. Kom fram till att du-tilltal är väldigt intressant i ett solospel, och att dessutom uttalat säga att du spelar en lögnare gör att varje session kan få lite lustigt fokus.

Personen du spelar fram mellan sessioner kan bete sig olika och hävda olika saker, så länge hen själv framstår i god dager.

Amber-spoiler:
Som Corwin, i de första fem Amber-böckerna.

 

[entomophobiac]

Slog mig att det mest självklara egentligen borde vara förstaperson. Det är ju JAG som är Mourne, för bövelen.

Testade det som ett rent experiment på introtexten:

My name is Mourne.

I’m a fighter, because I kill whoever stands against me. Sometimes I have to deal with some backlash, but I’ve learned that it’s always worth it. I’ve killed kings and empresses. Slain beasts who were the last of their kind. Put whole villages to the torch. Death walks in my footsteps. Death fears me.

I’m a sorcerer, because I can invoke demons by their name and evoke them into physical form or merely to do my bidding. Sometimes, they demand something in return, but the price always seems trivial when weighed against the power.

I’m sometimes called a liar, because most people can’t tell their ass from their elbow, and have no understanding of the breadth and width of this place. They’ll say I’d say anything to make myself look good. But I don’t have to. I look good whatever I do.

Tror det kan bli skoj. Passar väldigt bra när det bara är du som spelar, tänker jag.