Ackerfors
Alas, your rapids!
- Joined
- 21 Jan 2001
- Messages
- 7,475
Nu när både Nostalgi och Haragada är färdiga är det dags att gå vidare till andra projekt. Det spelet som jag fått mest boost till på senaste tid är det som föddes vid Debracys namnutmaning Vaska och ge. Där fick jag titeln ”Svarta kråkor och fanor” till vilken jag skrev följande synopsis:
Världen ska vara mer eller mindre en utveckling av den värld jag då presenterade. Ett uråldrigt, meningslöst och fasansfullt krig mellan folken från Avgrunds ände och Kråkfurstens härar härjar länderna. Alla resurser läggs på kriget och folken svälter och lever under misär. I den världen tar spelarna rollerna som de profeter som använder sina retoriska knep till att forma massorna efter sina önskemål.
Jag skrev ursprungligen att profeten skulle ha ett mål och en trovärdighet som står i omvänd proportion till varandra. Jag vet inte om det är aktuellt fortfarande, även om det vore en rolig idé. Däremot har jag en idé till på vilket sätt rollpersonerna ska påverka världen.
Varje rollperson har tre ”grundegenskaper”. Här har jag dock två alternativ. Antingen är de tre värdena baserade på retorikens logos (kunskap), ethos (charm) och patos (känslospelare) eller så stjäl man Anne Shepards estetik-termer emotion (känsla), mood (humör) och sensation (kroppslig känsla (bättre ord efterlyses!)). Båda alternativen har sina för och nackdelar även om retorikalternativet egentligen passar bättre till spelets tema.
Hur som helst, tanken är att spelarna ska ha två ”roller”, dels profeten och retorikern som försöker stöpa folket efter sina egna preferenser, dels folket i sig och hur de hjälper profeten på vägen mot dess mål. Det är med andra ord ingen immersionistisk linje utan snarare än narrativ där handling och konsekvens är i centrum. Kanske skulle en annan spelare ta rollen hos folket som följer den första spelaren. Utfallet är givet efter en konflikt, men det är upp till en motspelare att avgöra hur folket går till väga.
Konflikterna ska vara antingen mellan ett oengagerat folk och en profet eller mellan två profeter. Jag kan tänka mig en femdelad duell där delarna är även de tagna från retoriken: exordium (inledning), narratio (berättelse), propostio (framställande), argumentatio (argumentation) och peroratio (avslutning). Exakt vilken effekt eller vilket syfte de olika delarna ska ha är osäkert, men helt klart är att det är vikt vilka faser man vinner. Både för konflikten i sig och för framtida konflikter.
Så, nu kommer ju problemet... Jag är kass på regler. Så enkelt är det. Är det någon som har några idéer eller tankar kring hur det jag vill få fram kan göras i praktiken? Är det något jag missat som borde varit med eller något som definitivt inte borde vara med? Är jag på rätt väg till något intressant?
Nåväl, det var det jag skrev i februari. Tankar har legat och grott och nu har jag kanske lite idéer att presentera.[url="http://forum.rollspel.nu/showpost.php?Number=1075630" said:Svarta kråkor och fanor[/url]]
"Stormen river fram över de gråa hedarna medan trupperna från Avgrunds Ende rycker fram mot kråkfurstens land. Den nya tidens största strid ska börja och år av död, kaos och förödelse ligger framför oss. Ingen kan göra något, det har jag sett i en av mina syner. Ingen kan göra något förrän allt är bortom räddning. Då kommer Den fulländade att rädda oss och ena landet.
Så följ mig, gott folk! Följ mig och låt oss bygga ett samhälle utanför det krig som överherrarna uppviglat. Vi behöver inte gå deras ärenden, inte dö deras död. Låtom oss vänta på Den fulländade..."
Mellan Avgrunds Ende och Kråkfursten utkämpas ett meningslöst krig byggt på ett missförstånd. Folket från Avgrunds Ende är ett grått folkslag, dömt att för evigt vandra i mörker. Folket i kråkfurstens land lever sitt liv i en bortomvärldslig andevärld, fast verkligheten gör sig ofta påmind.
I Svarta kråkor och fanor tar man rollen som en av de många (i de flesta fallen självutnämnda) profeter som stryker runt mellan Avgrunds Ende och kråkfurstens land i hopp om att övertala befolkningen om att slutet är nära, eller vad nu varje enskild profets mål är. För alla profetior har en baktanke, ett syfte att ge profeten det den högst av allt önskar.
Varje profet har ett mål och ett mått av trovärdighet som står i omvänd proportion till varandra och båda påverkar profetens förmåga att övertala åhörarna. Utöver det har profeten ett värde i självförtroende som dels fungerar för att övertala åhörarna och dels används i kamp med andra profeter, vid förlorade konflikter tas skada på självförtroendet. Innan varje spelmöte sätter varje profet en profetia som ska uppfyllas under spelmötet. Dessutom har varje profet ett visst antal åhörar poäng som kan påverka handlingen, med motiveringen att profetens "lärljungar" gjort det som krävts.
Världen ska vara mer eller mindre en utveckling av den värld jag då presenterade. Ett uråldrigt, meningslöst och fasansfullt krig mellan folken från Avgrunds ände och Kråkfurstens härar härjar länderna. Alla resurser läggs på kriget och folken svälter och lever under misär. I den världen tar spelarna rollerna som de profeter som använder sina retoriska knep till att forma massorna efter sina önskemål.
Jag skrev ursprungligen att profeten skulle ha ett mål och en trovärdighet som står i omvänd proportion till varandra. Jag vet inte om det är aktuellt fortfarande, även om det vore en rolig idé. Däremot har jag en idé till på vilket sätt rollpersonerna ska påverka världen.
Varje rollperson har tre ”grundegenskaper”. Här har jag dock två alternativ. Antingen är de tre värdena baserade på retorikens logos (kunskap), ethos (charm) och patos (känslospelare) eller så stjäl man Anne Shepards estetik-termer emotion (känsla), mood (humör) och sensation (kroppslig känsla (bättre ord efterlyses!)). Båda alternativen har sina för och nackdelar även om retorikalternativet egentligen passar bättre till spelets tema.
Hur som helst, tanken är att spelarna ska ha två ”roller”, dels profeten och retorikern som försöker stöpa folket efter sina egna preferenser, dels folket i sig och hur de hjälper profeten på vägen mot dess mål. Det är med andra ord ingen immersionistisk linje utan snarare än narrativ där handling och konsekvens är i centrum. Kanske skulle en annan spelare ta rollen hos folket som följer den första spelaren. Utfallet är givet efter en konflikt, men det är upp till en motspelare att avgöra hur folket går till väga.
Konflikterna ska vara antingen mellan ett oengagerat folk och en profet eller mellan två profeter. Jag kan tänka mig en femdelad duell där delarna är även de tagna från retoriken: exordium (inledning), narratio (berättelse), propostio (framställande), argumentatio (argumentation) och peroratio (avslutning). Exakt vilken effekt eller vilket syfte de olika delarna ska ha är osäkert, men helt klart är att det är vikt vilka faser man vinner. Både för konflikten i sig och för framtida konflikter.
Så, nu kommer ju problemet... Jag är kass på regler. Så enkelt är det. Är det någon som har några idéer eller tankar kring hur det jag vill få fram kan göras i praktiken? Är det något jag missat som borde varit med eller något som definitivt inte borde vara med? Är jag på rätt väg till något intressant?