Nekromanti Spår i sanden

[Per Folmer]

Ni landstiger på en till synes öde strand kantad av vassa stenar. De stora stenkolosserna ett stycke utanför kusten står emot den kraftiga vind och hårda sjö som tvingat er in mot land. Det verkar inte finnas någon chans att bege sig ut igen de närmaste dagarna. Även om er besättning om dussinet karlar är härdade sjöfarare och äventyrare verkar de otåliga att ge sig av. Ni bestämmer er för att:
(alternativ?)

 

[Radioaktiv]

Vadå alternativ? Upptäcka ön och ge sig iväg på äventyr såklart!

 

[Per Folmer]

Ni bestämmer er för att skicka in en grupp för att leta färskvatten och frukter. Även om terrängen verkar vara stenig och ofruktbar även en bra bit in, kommer ni överens. Medan resten av besättningen förbereder skeppet för övernattning och tänder eldar, beger sig alltså en grupp om fyra man in i stenjungeln. När morgonen gryr, har den utsända gruppen inte återvänt, trots att de endast skulle röra sig hundratalet meter inåt land. Ni väljer att:

 

[mr_si]

Beväpna alla och sedan gå skallgång efter våra försvunna kamrater

 

[Per Folmer]

Efter ett kort rådslag bestäms det att ni ska söka efter era kamrater. Ni lämnar skeppet säkrat mot väder och vind, med resten av verktygen och provianten säkrade bakom lås och bom i lastutrymmet. Efter två timmar är ni djupt inne i något som endast kan beskrivas som en enorm stenlabyrint, men ni är noggranna och ser efter varandra. En liten strimma rök stiger från en plats bara en femton minuter från er position, men terrängen kan göra det svårt att komma fram, varför ni räknar med åtminstone en timmas försiktig vandring. Samtidigt som ni sätter bäringen mot röken hörs ett vrål som får vindens ylande att framstå som en lätt viskning. Det verkar som om ni inte är ensamma på ön.
Ni:

 

[Radioaktiv]

Smygande, med dragna vapen och sinnena på helspänn skyndar vi oss mot källan till oljudet. Rökstrimman får vänta lite.

 

[Per Folmer]

Ni smyger försiktigt vidare i riktningen där vrålet kom ifrån, flera av besättningsmedlemmarna ser rädda ut, men ni är många och beväpnade med yxor och svärd. Efter ytterligare tjugo minuter har ni inte hört något mer ljud och ni är oroliga, om än något lättade, att ni kommer tappa spåret. Efter att ha passerat en smal stenbro över en klyfta återgår terrängen till sand och småsten och ni kan dra nytta av kikaren. Källan till vrålet går inte att finna, men ni ser till er förvåning någonting som glänser en kilometer bort över stenfälten. När ni når fram finner ni en av spaningsgruppens medlemmar. Blodig och sliten har han krälat vad ni tror är en lång sträcka och vilar nu trött mot svärdet. Hans vänstra arm blöder kraftigt och ni bandagerar om honom kvickt och räcker honom vattenflaskan. Han mumlar, ögonen flackar av och an och han skriker högt då ni (inte alla, en person) ger honom en örfil. Natten närmar sig. Ni:

 

[mr_si]

Försöker få ur vår kamrat något om vad som har hänt samtidigt som vi gör upp eld och gör oss redo att slå läger med vaktschema som ser till att vi alltid har flera beväpnade män som vaktar och håller elden vid liv. Vi sover med vapnen brevid oss.

 

[Per Folmer]

Natten passerar utan problem, men den sårade har inte gått att nå. Han sover tyst och stillsamt. Ni har behövt byta bandage flera gånger under natten men såret vill inte sluta blöda.... Mer info följer..

 

[Per Folmer]

Fortsättning:

... Den sårade börjar mumla i sömnen på ett främmande språk. Skeppsläkaren är bestämt övertygad att det är en sorts lokal spansk dialekt. Han skriker ut något om "askan" och hamnar återigen i djup sömn och skeppsläkaren tvingar ut åskådarna som rusat in då bandagen återigen måste bytas ut och press måste sättas på det underliga såret. Blodet pulserar ut i sanden. Askan?
Ni minns den underligt grå strandremsan och den underligt formade stenlabyrint som sträcker ut sig runtom er i varierande koncentration.
Den tunna rökstrimma kan även ses härifrån och ni diskuterar vad som bör göras härnäst. Några vill tillbaka till skeppet och fly men majoriteten vill återfinna sina vänner innan de ger sig av. Det är dock kaptenens röst som väger över och besättningen stirrar spänt på ledaren som lägger upp planen: