Spökskrivande omoraliskt?

[God45]

Jag får den distinkta känslan att det är något moraliskt tveksamt med spökskrivande. Alltså där man låtsas att någon annan än författaren skrivit boken. Jag känner inte samma sak om någon får hjälp och båda står som författare eller när någon skriver under ett påhittat namn (som Rowling och King gjort bland annat). Men spökskrivande känns som skurk beteende.

Vad tycker ni?

 

[Bifur]

Spontant känns det som att det gör verket mindre intressant, men jag vet inte. Funderar på om jag läst något sådant...

Annars är min upplevelse att det inte är något särskilt vanligt fenomen, inte längre i alla fall. Idag om någon kändis har satt ihop något tillsammans med en journalist/författare är den senares roll ofta inget som döljs, tvärtom.

 

[Bolongo]

Det är ju att pråla med lånta fjädrar.

Inte det mest omoraliska jag kan tänka mig, men definitivt dålig stil.

 

[Gurgeh]

Ja, jag tycker det är bluff att använda sig av en spökskrivare. (Däremot är det naturligtvis okej att använda en "medförfattare" vars namn står på boken med lite mindre text än den kändis som används för att sälja in den.)

Låt oss ta ett helt slumpmässigt exempel: Boken The Art of the Deal, officiellt skriven av Donald Trump, men eftersom Donald Trump ibland tappar fokus när han ska skriva ett tweet behövdes han anlita någon som orkade skriva två meningar efter varandra, så boken är skriven av Tony Schwartz. Så hela boken är Fake News!

(Okej, hans namn står på omslaget, men jag ville säga det ändå.)

 

[Tre solar]

Jag inbillar mig att det är väldigt sällsynt att en text är helt sprungen ur Författaren. Det finns troligen en redaktör och en korrekturläsare, säkert en confidant eller två som läser utkast och påverkar textens inriktning, kanske en assistent som hjälper till med research eller en illustratör, och ibland en sambo (fru) som polerar texten när den (hon) renskriver utkasten.

Så jag tänker att spökskriveri främst är ett problem när det kolliderar med Författaren-Geniet som varumärke. Om Knausgård skulle bli ertappad med att ha en spökskrivare skulle det ju vara illa. Men om det skulle komma fram att Camilla Läckberg inte hade skrivit sina böcker själv är jag osäker på om någon skulle bry sig. Hennes varumärke är ju mer förknippat med spänning och berättande än ordval, så om hon hade skisserat ut intrig och och vändningar men sen överlåtit åt någon annan att fylla ut med scener som inte är bärande om trassliga hemförhållanden och personer som vaknar upp bakfulla och andra genrekonventioner för att kunna skriva böcker dubbelt så snabbt är det ju svårt att ha invändningar.

På samma sätt som spökskriveri är en fråga om liv och död i "lyrisk"-hiphop - där du ska ha träffande formuleringar och intrikata rimflätor - men relativt oproblematiskt i mummel-rap där fokus är på hook och ljudbild.

 

[afUttermark]

Jag anser att historien är viktigare än författaren.

 

[Svarte Faraonen]

Jag tycker det finns ett element av att skruda sig i lånta fjädrar, särskilt då det rör sig om personer som redan genom födsel eller framgång i ett annat gebit nått hög status, och därefter önskar framställa sig själva som författare. Vi har till exempel prins Mikael av Grekland och Danmark, som på sin wikipediasida anges som "författare". I själva verket vet jag mycket väl vem som spökskriver åt honom, och att vederbörande sannolikt också har det avsevärt mindre fett än prinsen själv. Det framstår som ett av de mest alienerade arbeten man kan utföra: producera något med det explicita syftet att någon annan ska ta åt sig äran för det.

 

[Celledor]

Personligen så har jag ingen större problem med detta och har själv tankar på att göra så. Har en massa idéer som jag inte har tid att skriva färdigt. Men att göra en stor del av jobbet och ta fram en rejäl outline med riktlinjer för hur det ska skrivas är en annan sak. Så att betala någon (använda de tjänster de erbjuder) att färdigställa dessa till färdiga produkter känns inte så konstigt. Det görs ju hela tiden med andra saker och i andra branscher. Men om jag skulle stå som enda författare eller inte har jag inte tänkt på, skulle inte ha något problem med att "erkänna" att jag inte skrivit allt själv, och det är väl där som jag kan hålla med att det kan bli omoraliskt.

 

[Fiktionslek]

Det finns gott om väldigt kända författare som använt sig av spökskrivare, inte minst inom populärlitteratur som var klassiker för första generationen rollspelare. Alexandre Dumas hade en hel stab som skrev, vill jag minnas, liksom Edgar Rice Burroughs. I bådas fall tror jag iofs det började med egna alster, men att litteraturen har en industriell sida som är mycket gammal, det tror jag är svårt att komma förbi.

Hälsar

Christian

 

[God45]

Nu när folk börjat nämna den ekonomiska sidan känns det mer och mer som prostitution.

 

[Gabrielle de Bourg]

Där jag kan tycka det är relevant med spökskrivare är när det kommer till självbiografier eller memoarer – de flesta kändisar är oftast inte författare och då är det bra med någon som faktiskt kan hantverket som kan gå in och styra upp grovjobbet. Och som en som jobbade på ett förlag som gav ut en självbiografi så ångrade vi rätt hårt att vi inte hade en spökskrivare efter allt arbete som redaktörerna (plural) fick göra för att få fram något vettigt. Sedan beror det ju självklart hur mycket som de skrivit – har de istället gjort majoriteten av skrivandet känns det lite fult.

Jag tycker att det finns en spännande parallell mellan den här typen av spökskrivare och manusdoktorer. Manusdoktorer är personer som ska snygga till manus (främst inom film), vilket kan vara att snygga till delar av dialogen, bidra med någon enstaka scen eller liknande – grunden är fortfarande densamma, men deras jobb är att få till småbitar där manuset behöver arbetas på. De får inte cred då WGA, Writer's Guild of America, kräver att en manusförfattare ska ha bidragit mer än 50% av ett originalmanus eller 33,3% av en adaptation. Den kanske mest kända manusdoktorn var Carrie Fisher, som var en av Hollywoods mest eftertraktade manusdoktorer under 80- och 90-talet, där hon bland annat var expert på att förbättra kvinnliga karaktärers dialog (och även karaktärerna där det behövdes). Men det roliga med att läsa intervjuer med manusdoktorer är hur ingen av dem heller verkar vilja ha credit heller, där många lyft att de bara bidragit med enstaka saker.

 

[Khan]

Så jag tänker att spökskriveri främst är ett problem när det kolliderar med Författaren-Geniet som varumärke. Om Knausgård skulle bli ertappad med att ha en spökskrivare skulle det ju vara illa. Men om det skulle komma fram att Camilla Läckberg inte hade skrivit sina böcker själv är jag osäker på om någon skulle bry sig. Hennes varumärke är ju mer förknippat med spänning och berättande än ordval, så om hon hade skisserat ut intrig och och vändningar men sen överlåtit åt någon annan att fylla ut med scener som inte är bärande om trassliga hemförhållanden och personer som vaknar upp bakfulla och andra genrekonventioner för att kunna skriva böcker dubbelt så snabbt är det ju svårt att ha invändningar.

Jag tror inte det är det bästa exemplet - hon är ju i första hand författare och inte ett varumärke eller allmänkändis sådär.

Jag tycker nog lite mer som Gabbi där ovanför, det är rimligare att man har en sådan inblandad när det är någon som är ovan skribent, eller inte är känd för att skriva i första hand. Till och med Magnus Härenstams självbiografi är ju spökskriven, eftersom han var för sjuk för att klara arbetet själv under stora delar av produktionen. Det finns tillfällen när det är lämpligt.

Men jag tror nog att jag skulle bli bitter om jag fick reda på att någon bok jag brydde mig om hade spökskrivits och getts ut under "falskt namn". Lite som att upptäcka att en vacker tavla det står "Rembrandt" på egentligen är målad av någon helt annan. Visst är det fortfarande en fin tavla, men jag har ändå en känsla av att ha blivit lurad att ta hänsyn till också. Om man får uttrycka sig så.

 

[erikt]

Men jag tror nog att jag skulle bli bitter om jag fick reda på att någon bok jag brydde mig om hade spökskrivits och getts ut under "falskt namn". Lite som att upptäcka att en vacker tavla det står "Rembrandt" på egentligen är målad av någon helt annan. Visst är det fortfarande en fin tavla, men jag har ändå en känsla av att ha blivit lurad att ta hänsyn till också. Om man får uttrycka sig så.

"Rembrandt's own studio practice is a major factor in the difficulty of attribution, since, like many masters before him, he encouraged his students to copy his paintings, sometimes finishing or retouching them to be sold as originals, and sometimes selling them as authorized copies. "
Från Wikipedia

 

[Mekanurg]

William Shatners SF-böcker är spökskrivna av Ron Goulart, som var etablerad SF-författare dåförtiden. Tydligen är det ingen hemlighet.

Eventuell skam faller väl på den som beställer verket, det är ju inte tilltalande att se någon segla under falsk flagg. Spökskrivaren å sin sida kanske behöver intäkterna för att försörja familjen och sådant arbete bör man inte klandra.

TekWar - Wikipedia

en.wikipedia.org

 

[erikt]

Nu när folk börjat nämna den ekonomiska sidan känns det mer och mer som prostitution.

Snarare som vanligt lönearbete. Vanliga anställda gör det mesta av jobbet, men VD/ägare får det mesta av äran om det går bra liksom merparten av vinsten.

 

[Khan]

"Rembrandt's own studio practice is a major factor in the difficulty of attribution, since, like many masters before him, he encouraged his students to copy his paintings, sometimes finishing or retouching them to be sold as originals, and sometimes selling them as authorized copies. "
Från Wikipedia

Japp! Jag minns fortfarande den chock jag fick när jag fick reda på det. Större än jag kunde tro.

 

[Troberg]

Typ varenda "kändis-memoar" och liknande är spökskrivna, så det är vanligt. Jag ser integet större problem i det sammanhanget, de är inte författare och det är ingen större hemlighet att det är en spökskrivare.

Ett annat fall är när ett förlag har en bokserie (oftast av lägre pocket-kvalité), och vill att hela serien ska ha samma författare, trots att man anlitar olika författare som alla skriver under samma pseudonym. Jag förstår varför, de vill inte förvirra, de vill inte att serien ska spridas ut i boklådornas hyllor osv. Lite mindre OK, men inget jag orkar bry sig om.

Däremot, om tex en son till en känd författare som råkar vara död får för sig att surfa på hans namn, och har en spökskrivare som skriver och sonen bara bidrar med sitt namn, då tycker jag det är fult.

 

[Rymdhamster]

Så länga man bidragit med något konkret (och det behöver inte vara skriven text), och den faktiska... låt oss kalla det _skrivaren_ finns omnämnd så tycker jag egentligen inte att det är något fel.

En person kanske är jäkligt bra på att komma på handling och karaktärer, men suger på att formulera orden. Då ser jag inget fel i att ta in någon som hjälper få ner det på pappret, med bra formuleringar. Det blir ju bara som en extra involverad redaktör =D

Jag ser inte det som "prostitution" mer än vad exempelvis det vore att ta in en hantverkare för att fixa delar av hemrenoveringen, men att man sätter upp listerna själv.

 

[krank]

Snarare som vanligt lönearbete.

Så vad du säger är att "vanligt lönearbete" också påminner om prostitution?

Well… =)

(Givetvis finns både art- och gradskillnad. Men det finns också likheter.)

 

[Svarte Faraonen]

Jag tycker det gör skillnad hur försåtligt det hela är. I fallet kändisbiografier är det ju ofta så att det står ganska klart och tydligt vem som har skrivit, ibland med ett "Berättat för..." eller liknande. Problemet är när man börjar utge sig för att besitta en kompetens inom till exempel författarskap som man själv inte har (lite som när prins Carl Philip för ett gäng år sedan skulle lanseras som designer och fotograf, varpå det visade sig att han näppeligen gjort annat än att trycka på knappen på en kamera som någon annan riggat upp). Jag tycker nog också att det skapar en viss torftighet när marknaden är så pass hierarkisk att det är bättre att agera icke erkänd spökskrivare åt ett mer berömt namn än det är att få skriva på egen hand.