Nekromanti Spel som spelat mest roll

[Krille]

Det är en hejjans skillnad på spelledarkapitlen i Star Wars d6, Ars Magica, Vampire, Babylon Project eller Panty Explosion, men alla har bidragit med lite mer erfarenhet till mig.

Sådär skrev jag här, och det fick mig att tänka en hel del på andra spel som utvecklat mig. Ett tag så var jag på väg att redigera det där inlägget för att stoppa in andra spel som jag lärt mig en massa av, som till exempel TORG, Castle Falkenstein, Usagi Yojimbo och massor med andra spel. Men det skulle vara dumt.

Så jag gör så här istället: jag lämpar över bollen till er, och ställer två frågor:

1) Vilka rollspel har spelat mest roll för er utveckling som rollspelare? Ja, alltså, vilka rollspel har ni spelat som har gjort er till bättre rollspelare? Lista en topp-tre eller nåt.

2) Varför? På vilket sätt spelade spelen roll för er? Eller om man så vill, vad lärde ni er från dem? På vilket sätt blev ni bättre rollspelare av dem?

 

[Troberg]

Drakar & Demoner. Face it, det var där det började, så det måste nämnas.

Cthulhu. Första spelet som skippade strid som huvudelement och istället gick på utforskande och detektivande.

Paranoia. I en tid där de flesta gick på mer och mer komplexa och detaljerade regler så säger Paranoia "Skit i reglerna, ha roligt istället!".

GURPS. Det första system jag sett som var strukturerat uppbyggt och som hade en stark fokus på karaktärsbeskrivning framför regelmekanismer. Det har också bidragit till att många av mina mer spännande spelmiljöer blivit till.

D&D. Fick mig genom aversionsterapi att göra mitt eget spel Generica.

Generica. Generica är ett spel som jag arbetat på sedan någon gång kring 2000 och som jag funderat på ännu längre. Arbetet med det har fått mig att omvärdera många traditionella rollspelsgrepp och förfina andra till något som både är nytt och familjärt på samma gång.

Little Fears. Så jäkla spot on på hur man kan göra ett specialiserat spel.

Dogmaspelen. Jag skulle inte varit samma rollspelare om det inte varit för denna underbara kreativitetsinjektion. De kom när jag kade en enorm kreativitetssvacka och var precis vad jag behövde.

Palladium. OK, reglerna suger, men jag gillar deras fantasyvärld, och har spelat en av de bästa kampanjer jag spelat där.

Sedan finns det en hel massa andra spel som jag spelat och haft kul i, men de är inte sådana som påverkat mig som rollspelare på samma sätt.

 

[Rickard]

Jag har inget bra startrollspel, eftersom jag först började spela med min äldre bror och lärde mig rollspel på det sättet. I många fall har jag utvecklats mest via andra spelledare, på konvent, nya spelgrupper med mera.

Feng Shui
Det har fått mig att inse vikten av att involvera mina spelare, vilket har underlättat spelledarbördan samtidigt som det har höjt rollspelandet tre gånger. Hela dess regelsystem är spelledartips rakt igenom. Det har fått mig att ta lättare på (spelarnas och regel)tolkningar och höfta desto mer; att inse hur lätt det är att spela på klyschor och hur väl det fungerar; att inse att om jag beskriver mindre så underlättar jag för spelarna att fylla i; att jag kan beskriva miljöer tillräckligt mycket (lite) så att jag kan förlita mig på att spelarnas fantasi fyller i resten. Jag är skyldig det rollspelet ett stort tack. Alla rollspel "feng shuias" nu för tiden.

Deadlands
Egentligen en svag deltagare, då det endast är regelsystemsdesign som jag har lärt mig härifrån och då ibland även hur man inte ska göra. Spelet är innovativt men fungerar inte i vissa lägen. Det har väldigt många olika lösningar och synvinklar och jag gillar att de ibland skrivit ut hur de har tänkt när de har skapat vissa regler (mestadels förmågor). Spelmakarna var, trots vissa geniala systemtänk, för fast i gamla banor för att spelet skulle bli något utöver det vanliga.

---

Bubblare: "RuneQuest"
Det här rollspelet upptäckte jag 10 år för sent. Om jag hade haft dessa regler så hade inte jag påbörjat mitt EDoD-projekt. Spelsystemet känns som om det evolverat för varje version, istället för att ha lappats som med DoD, och ändå så skapades detta rollspel för 20 år sedan.

/Han som sällan haft wow-känslor angående rollspel som han känner har utvecklat honom

 

[Mekanurg]

Traveller: Här drev jag mina första omfattande kampanjer 1978-82 och här lärde jag mig spelledandets och spelskrivandets grunder. Ett rikt spelkosmos där det mesta kunde hända och gjorde det.

Runequest: Bättre lärare i världsbygge än grabbarna på Chaosium kunde man knappast hitta kring 1980. De visade mig hur man skapar ett tajt sammanhållet spelkosmos.

Drakar och Demoner: Nästan fria händer i att göra Sveriges populäraste rollspel under fyra år. Då lärde jag mig massor tack vare att jag kunde göra instruktiva misstag på betald arbetstid och få dem påpekade av kollegorna.

Space 1889: Spelkampanjen har fokuserat nästan helt på spelarrollernas samspel i en underbar värld. En kreativt spelgäng där alla få chansen att ta it. Här lärde jag mig mycket om ROLLspel.

Alla dess lärdomar blev av stor betydelse när jag byggde Gondica, en spelvärld som är en true labour of love.

 

[Rosen]

Traveller: Mitt första rollspel - och säg vad man inte lär sig av det... Att börja med ett vars standardfigurer är snokande och dealande Free Traders istället för dungeonbashare gav också ett perspektiv på spelandet som jag hade nytta av i många år efteråt.

Rolemaster: Reglerna bjöd på en mängd lärdomar, de flesta positiva, men det som framför allt spelade roll var spelvärlden Shadow World (först känd som "the world of Loremaster"). Den var dels konsekvent med sitt spelsystem på ett väldigt ögonöppnande sätt, dels lärde den mig att se på fantasyvärldar i termer av folk och kulturer snarare än som en räcka äventyrsplatser.

Fighting Fantasy RPG: Ett väldigt tidigt inköp som jag lärde mig uppskatta först åratal senare, som lärde mig att man kan ha precis lika kul med ett fullständigt grisenkelt spelsystem. Plus att det langade upp en värld som är till för äventyrande och minsann inte skäms för det.

Khelataar: Listan på vad jag lärde mig av det spelet är nog längre och digrare än till något annat, även om mycket av det inte kom förrän efter det var nedlagt. Om culture gaming, om att leva sina rollpersoner, om lågfantasy, om religiösa aspekter på younameit... Men kanske mest av allt så lärde det mig att ett rollspel faktiskt kan vara spelvärt även om det är på svenska.

--
Åke

 

[Duddmannen]

Vilka rollspel har spelat mest roll för er utveckling som rollspelare? Varför?
Drakar och Demoner, för att det var det första jag spelade och spelledde. Med många aspekter outforskade uppmuntrade spelet till egenutvecklade regler och varianter. Och eftersom det var först så har det alltid en plats i mitt hjärta.

Forgotten Realms (Advanced Dungeons & Dragons) för att det var första gången som jag insåg hur viktig en bra världsbeskrivning kan vara för ett spel och hur bakgrundsmaterial kan användas i olika sammanhang i spel, i äventyr och i rollpersoners bakgrunder.

WitchCraft, för att det visade vägen till Den Mäktiga T10:an! Att en komplex värld kan organiseras under en enkel d10 har inspirerat mig att se bortom spelmekanik och istället fokusera på funktionen.

Många spel har inspirerat mig och fortsätter att inspirera mig, men om jag måste precisera mig så blir det dessa tre.

 

[Kinapuffen]

Jag gör en topp tre (eller nått ), fast utan inbördes ordning.

Eon
Första riktigt bra och sammanhängande världsbeskrivningen jag stötte på. Precis som någon annan i tråden skrev så fick det här spelet mig att se på kulturer och eftersträva realism (i betydelsen: en spelvärld som är logiskt sammanhängande i någon mån).

Mage
Hmm. Egentligen så kommer det spelet här mest för att jag haft några av mina mest fantastiska rollspelsupplevelser i det spelet. Jag vet inte om det är spelet som uppmuntrat till det eller om det bara varit väldigt bra grupper. Men, jag gillar friheten i hur man kan utforma magin och de ganska "filosofiska" diskussioner som kommer därur.

Shadowrun
Ett coolt koncept och kul spel. Övade upp mina spelledarfärdigheter enormt mycket i det här spelet.

 

[Guest]

Khelataar - Detta underbara rollspel lärde mig att fokusera mer på min karaktär än på regler och optimering. Mer fokus på spelvärld, bakgrunder, kulturella aspekter och framförallt vikten av en gedigen spelvärld

Drakar och Demoner - Först, Störst och Enklast. Enkelheten i DoD tvingade mig att ofta som spelledare till improvisation och snabba regelkontruktioner. Enkelhet kan ibland vara bra, dock kan det kräva lite av spelledaren.

D20 - D20-systemet fick mig att förstår att bra, välutvecklade och balanserade regler går att kombinera med bra rollspelande. För mig finns inte ROLLspel eller rollSPEL utan ROLLSPEL

 

[Svarte Faraonen]

Till skillnad från många andra skriver jag inte in mitt första spel, Drakar och Demoner, som ett av de viktigaste för mig. Visserligen är det ett spel jag spelat och spelar mycket, men jag tror ändå inte att det format mig i särskilt hög grad. Det har däremot de följande spelen:

Stormbringer

Spelet i vilket jag spellett en av mina längsta och bästa kampanjer. Slog fast en kärlek för fisktankande och för lätt omformade regler som inte brydde sig överdrivet mycket om balans.

Pendragon

Introducerade mig för många av de regler jag nu tycker bäst om -- sådana för karaktärsdrag, icke-äventyrande liv och långsiktigt spelande. På samma avdelning hittar vi Ars Magica, som också introducerade mig för truppspelande.

Sorcerer

Var helt annorlunda från mitt vanliga sätt att spela rollspel när jag köpte det, och även om jag inte använder det särskilt mycket gav det mig ändå en hel del friska influenser i mitt spelande.

Neotech, Burning Wheel och Artesia

Mestadels för deras respektive Lifepath-system, vilka har gjort mig förälskad i denna metod för rollpersonsskapande.

 

[MrG]

Topp fem lista

Det får bli en topp fem, då jag just läst Nick Hornby...

1. Amber RPG för två saker, dels tärningslöst spelande och dels för att Eric Wujki som skrivit det var i Linköping och spelledde lite vänner i Amber, det fick dem att anstränga sig i att bli bättre spelleda bättre. Detta inspererade i förlängingen till Rollspelsbaren som nog gett mig mest insperation och övning som spelledare och spelare (speciellt då i impro och i att hålla många trådar och spelare igång paralellt).

2. Friform, vilket är klurigt att definiera, men friformscenarion har lärt mig massor. Speceillt Gargarismas scenario Velor som använde scener, multipla roller och klippteknik. Friform har också fört in mig på saker som tagteam-spelledande, props med mera

3. Over the Edge, tror jag, en kampanj för en femton år sedan som jag var sporadiskt med på (den kördes i Linköping och jag bodde i Stockholm), men tror det var där jag stötte på fritt val av färdigheter. Det har sedan poolats med Amber och många har jag bara sagt "asch, sätt ut hundra poäng på färdigheter" som karaktärsskapande.

4. Baron Münchhaussen som öppnade mina ögon för samberättande. Också lärt mig en del om att lyssna och sträva efter att bolla fram kul idéer på ett mer öppet sätt.

5. Castel Falkenstein största saken jag lärde mig var nog att räkna alla odefinerade färdigheter som normala (hade visserligen lite sånt tänk sedan tidigare), men sedan också sammanslagning av färdigheter och grundegenskaper, miljö och stämningsdetaljer, dagböcker för karaktärer, med mer.

 

[Ackerfors]

Jag tar spelen i kronologisk ordning:

Friform
Jag är väl en av de få som började min rollspelsbana med att spela friform. Just då var det mest roligt att lira rollspel, men såhär i efterhand tror jag att det lärde mig att vilket spel som spelades inte var det viktiga. Att det fick mig att börja uppskatta rollspel är förstås rätt bra det med.

Dungeons & Dragons
Säga vad man vill om Dungeons & Dragons, men det är ett rätt medryckande spel när man väl spelar det. Det var det första spelet jag "lärde mig" och det första jag spelledde på allvar. Det var ändå rätt avslappnat att vara spelledare i det vilket gjorde att det blev en bra, mjuk start.
Numer har jag en liten förälskelse på distans till mitt favorit spelrollspel.

Feng Shui
Precis som Han så var det Feng Shui som lärde mig spelarinflytande och att uppskatta det på ett annat sätt. Nu känns det som en självklar del i mitt spelandet, men det gjorde det definitivt inte idag.

Fate, Nyx eller andra spel med lösare tyglar
Jag har lärt mig att uppskatta tanken på aspektpoäng som spenderas, på fria egenskaper och färdigheter och sådant. Jag var inte jättesåld på det innan jag provade, men nu är det inte frågan om jag skulle använda ett liknande system ifall jag gjorde ett eget "onischat" rollspel.

 

[Arfert]

Call of Cthulhu. När vi började CoC var vi grovt AD&D-skadade, med det effektivitetsspelande som blir följden. CoC fick oss att börja rollspela igen, inte bara bygga mäktiga "gubbar".

Tekumel. För det krävde att vi som spelare släppte "allt vi lärt oss" och sätta oss in i en helt annorlunda kultur och värld.

Bubblare:
Runequest, för det visade hur man kunde göra ett fantasyspel med medföljande värld, som inte var så där amerikanskt larvig som Grayhawk, Dragonlance och Forgotten Realms (och egentligen i princip alla andra D&D-världar). Episkt och sjukt bra.

Dragon Warriors. Ett jätteenkelt standardfantasyspel med levels, i pocketformat. Men otroligt brittiskt charmigt och välskrivet av killar från Oxford med känsla för brittisk mytologi. Läs mer HÄR!

Warhammer FRPG. För att det var så j-la kul. Och brittiskt.

 

[Mattis]

Coolt upplägg på Dragon Warriors! [ANT]

Med tre små grundböcker och sen expansionsböcker som har lite allt möjligt i sig. Jag och en vän gick i liknande tankar när vi skrev vårat rollspel. Hoppas någon gör något liknande på svenska.

 

[Rising]

Fram tills jag kom till forumet så påverkade inte rollspel mitt rollspelande särskilt mycket. Jag lärde mig mycket av rollspelsartiklar (såsom DoD Expert-artiklarna i Sinkadus, som gjorde det spelet till ett superdetaljerat åbäke - men som sporrade min kreativitet och förmåga att hitta på spelmekanismer), av enskilda spelledare och äventyr (såsom att börja lira friform och partyrollspel), samt av den allmäna opinionen (såsom i moralhysterin under nittiotalet - vilket gjorde mig mycket mer ambitiös som rollgestaltare och fick mig att vilja behandla tyngre och svårare ämnen än tidigare).

När det kommer till faktiska rollspel har inget varit betydelsefullare än Baron Munchaussen. Hela grejen med ett lättsamt sällskapsrollspel känns fortfarande väldigt nytt i mina ögon, och den stenhårda samberättarmekanismen var så banbrytande att även många moderna spel med samberättarinslag (såsom Fate och Fate-derivat) bara känns urvattnade och fega i jämförelse.
Jag återkommer nästan hela tiden till Baron Munchaussen när jag klurar över rollspel idag.

Det jag lärt mig är ett helt nytt sätt att tänka över rollspel och värdera rollspel. Tidigare var jag mest intresserad av att bli uppslukad av illusionen och spela så inlevelsefullt och immersionistiskt som möjligt, men iom Munchaussen har jag lärt mig att det finns andra sätt att bli engagerad av en handling - och att jag på många sätt värderar dessa högre. Jag själv stimuleras mycket mer av att vara kreativ än att försöka vara en god skådespelare, och därför gillar jag samberättande mer än gestaltande.

 

[Johan K]

1) Vilka rollspel har spelat mest roll för er utveckling som rollspelare?

Well, som okrönt nummer ett så har vi DoD, då de äldre versionerna.
Sedan så har vi faktsitk EON på en klar andra platts.
På en inte helt ohendrande 3:e platts så har vi b. la SWd6 & WtM
Måste åxå stoppa in alla de spel som jag sepalt på konvent, då t. ex En Garde, Höstdimma, DoD igen. Föklaring kommer på andra punkten i Krilles inlägg.

2) Varför?

Varför då DOD har get så mycket just till min utveckling till rollspelare. Svaret är enkelt, dels så spelade vi DoD en hel del. SÅ det är ju natirligt att man lärde sig en massa då. Dels så gillade jag det hela välldans mycket, så man var villig just att gå in i sina roller.
EON då.. Lärde mig mycket där åxå. Till en början så var jag väll inte ett så stort fan av just EON, men hag hade som tur var en enventen SL som sa att du SKA speal EON Johan.. Tror att man utvecklades där en sväng åx, på nått sätt..
Sedan har vi då de spel som jag kört på konvent då.. Känns på nått sätt som just då så sätts enns rollspelsförnåga på test. Har enventet försökt at speal med folk jag aldrig spelat med förut, för att få en känsla av hur andra spealtr & deras rollgestalltning har varit. Känns som jag har lärt mig & framförallt förfinat enns skills på rollspelsområdet då.
Så hatten av för eder som SL på alla kontent !!!!

/ Johan K, som börjar inse att enns kängor börjar bli ingångna eftersom sockorna börjar lukta skunk efter en dags användning...

 

[Bunny]

Vänta vänta vänta. Stopp och belägg! En sådan här fråga måste man närma sig metodiskt och analytiskt. Man kan inte bara ge sig in i diskussionen med endast känsloargument - då lyckas man aldrig resa sig över apstadiet.

Först och främst: Min rollspelarkarriär kan delas in i tre ganska tydliga faser, där den senaste kan kallas den rikaste.

1. Den Primordiala fasen (1990-1996): Kännetecknas av mycket lek och experiementslusta. Det startade med friform, eller snudd på, och fortsatte med att det glada kompisgänget besudlade Sagan om Ringen-rollspelet, Mutant RYMD och Chronicles, DoD -91 och Chronopia samt Western -89 - helt efter eget tycke. Chronopia och Chronicles kan sägas vara de viktigaste titlarna - ballifierade, öppna, superlativa. Steget över till nästa fas exemplifieras lättast av det mognare bruket av Viking.
   
2. Stagnationen (1996-2002): Den här fasen är den då jag var minst aktiv i mitt rollspelande. Suget fanns, men länge ansåg sig både jag och mina vänner vara "för mogna" för att fortsätta med våra tidigare vilda eskapismer. Jag ägde Eon - ett "moget" rollspel - och fick ibland chansen att spelleda det. På gymnasiet (2000-2003) började jag spelleda Eon mer regelbundet med vänner från högstadiet som nu var redo att bli introducerade till konceptet rollspel. Eon var det som uteslutande spelades under denna period, därigenom kom dess struktur, simulationism och detaljism sätta mina referensramar inför framtiden. Eon introducerade också idén om kampanjen. I steget till nästa fas kom ett byte av spelgrupp spela stor roll - ett gäng galningar från gymnasiet som jag började experimentera runt med.
   
3. Den moderna fasen (2003-): Sista året på gymnasiet började mina rollspelshorizonter växa. Det började med att Västmark 2(.14?) skrevs ut och spelledes - historiskt rollspel var nytt, spännande och ännu mognare. Dessutom var spelarna mer entusiastiska och engagerade än de jag tidigare spelat med. Forumsnärvaron tar sin egentliga början. Vi börjar leka med fler av Krilles spel (GIRLS) och lirar andra dogmaspel likt Fabeljazz. Storuggla ansluter till gänget på våren -04, och med honom hans galet stora sortiment. Det gör oss hyperaktiva: Våren -04 till våren -05 spelas säkert ett 20-tal olika spel (och lika många kampanjer påbörjas). Efter flytten till Malmö återgår jag till mer ambitiöst kampanjspel (återgång förresten - så här ambitiösa har de aldrig varit tidigare). De centrala spelen under denna period kännetecknar olika aspekter av mitt rollspelande: Västmark - simplistiskt, HeroQuest - strömlinjeformat, WFRP 2.0 - gamistiskt, Shi:2 - strömlinjeformat och simplistiskt, Tékumel - simulationstiskt och immersionistiskt. Dessutom lyckas Eon få en rennäsans, för jag vet inte vilken gång i ordningen. Vad det är som fortfarande lockar med detta spel är svårt för mig att sätta fingret på, men lockelsen finns där och får näring. Egentligen tycker jag det är föråldrat.
   Det är också sedan flytten jag börjat besöka större konvent och där utvigdat mina horizonter ännu mer. Mycket av dessa nya och olika idéströmningar verkar kunna inkorporeras i mitt mer gammalmodiga kampanjspel genom Noir - jag hyser stora förhoppningar. Noir har det modernaste regelsystemet och -filosofin jag stött på till dags dato. En blandning mellan de olika skolorna som tycks kunna passa mig perfekt. Dessutom äger spelledarkapitlet, ett omdöme jag hoppas Jonas Karlsson tar åt sig rikligt av. Söker man efter en konkret, pedagogisk, handbok i hur man driver en fisktank är det dit man ska söka sig. Ingen annan text jag påträffat har lyckats med det konststycket.

 

[Feuflux]

Vilka rollspel har spelat mest roll för er utveckling som rollspelare? Ja, alltså, vilka rollspel har ni spelat som har gjort er till bättre rollspelare? Lista en topp-tre eller nåt.

DoD4 lärde mig vad rollspel var för nåt (eller ja, det mesta, det krävdes att en kusin SL:ade för att allt skulle gå fram), men att lära sig nåt är ju inte direkt utveckling. Det är ju vad som händer efter att man har lärt sig nåt. Och då har jag bara ett enda spel att nämna och det är rätt likt tidigare svar i tråden. Feng Shui lärde mig att rollspel inte är "Spelledaren berättar och spelarna reagerar" utan att det går åt båda hållen.

Sen har jag lärt mig mycket mer av att hänga här än något enstaka rollspel (eller summan av dem) är i närheten av att ha lärt mig. Att läsa om hur folk spelar (eller en så simpel grej som hur de hanterar ammunitionsräkning) är det jag gillar mest av allt att läsa om här.

 

[krank]

1) Vilka rollspel har spelat mest roll för er utveckling som rollspelare? Ja, alltså, vilka rollspel har ni spelat som har gjort er till bättre rollspelare? Lista en topp-tre eller nåt.

I tidsordning, eftersom jag inte kan rangordna dem:

1. Mutant Chronicles, som introducerade mig till hobbyn och fick mig att fatta ungefär vad rollspel var.
2. In Nomine, som visade för mig att jag hade rätt - alla rollspel baserade sig inte på bofferslakt a' MC.
3. Kampanjen, ett hemmabygge som visade för mig att friform fungerade alldeles ypperligt. Och att superhjälterollspelande kan vara skitkul.
4. InDreams, mitt första miniprojekt - två sammanlänkade äventyr av konventslängd.
5. Scriptura, mitt eget projekt, där jag lärt mig massor om att skriva och strukturera rollspel, äventyr och kampanjer.

Det alla de här spelen har gemensamt är att de lett fram till den typ av rollspelare jag är idag, och den spelledare jag är idag. Det var först när jag spelledde InDreams och Scriptura som jag för första gången fick bekräftelse av min egen kompetens som SL. Det var genom Kampanjen jag bl.a började prata om mina rollpersoner med kamrater mellan spelmöten, diskuterandes allt från himmel och jord, från ansning av könshår och sexuella preferenser till aktieinnehav och framtidsplaner. Det var genom InNomine jag började bli intresserad av rollspelande i nutidsmiljö med övernaturliga inslag.

 

[Sodivra]

Sen så testade jag Dogs in the Vineyard, samma år var det nog. Nå, nu är ni nog trötta på att höra om det spelet, men anledningen till att jag tar upp det så ofta var att det var nästa ögonöppnare i konfliktsregler, och i rollspel överhuvudtaget för den delen.

Så skrev jag här. Jag tänker på det spelet som en skiljelinje i min rollspelskarriär.

Vad jag lärde mig var att fokusera på det som var givande, viktigt och kul, som rollpersonerna själva, deras åsikter och spelarnas tankar utanför spelet. Jag anammade tanken att spelare skulle belönas, inte straffas, för att de gav sina rollpersoner handikapp.

Innan så försökte jag bygga rollspelssystem där jag ville få med allt, och de blev aldrig färdiga - Nu så väljer jag en tydlig story-målsättning och skär bort resten. Jag har aldrig varit så rollspelsmakarkreativ som nu. Och jag lärde mig att man inte behöver skriva rollspel som en tråkig instruktionsmanual.

Man kan säga att jag släppte till slut alla tankar på realism.

Jag skrev till och med ett inlägg om det.

Glory glory, halleluja!

Eon och Västmark förändrade också, genom att visa att man kunde spela på annat sätt än Chronopia, men det var mycket subtilare.