Inom några månader har min improvisationsteatergrupp premiär för sin första föreställning. Vi improviserar en 45 minuters historia utifrån fyra huvudpersoner som får varsitt namn och varsitt minne från publiken. Här är några av de strukturer vi följer:
Gör alltid det här:
1) Var här och nu, lyssna på dina impulser, planera inte
2) Lyssna på din partner
3) Acceptera det som händer
4) Bejaka och bygg vidare på det som händer
5) Få din partner att se bra ut
6) Tag starka och tydliga beslut
7) Håll kvar vid dina beslut/karaktärsdrag
8 ) Visa istället för att berätta
9) Hitta vad scenen handlar om och håll dig till det
10) Håll kvar vid och stegra känslomässigt till scenens peak
11) Hitta "the game" i scenen
12) Börja inte tänka när du står på sidan av en scen, bara notera vad som händer
13) Gör det du tycker är roligt att spela, inte det du tror publiken är roligt att se, ha kul
14) Ungefär efter 15 minuter kommer en karaktär göra något mot en annan karaktär som vänder upp och ner på det vi etablerat
15) Detta stegras i konsekvens tills vad pjäsen handlar om uppenbarar sig
osv, osv.
Två saker som jag vill säga om det här:
Ett:
Det som är intressant med de här reglerna är att man börjar med att uttala dem, öva på dem, följa dem noga och slaviskt. När man kan dem utantill, när de har internaliserats i den du är på scen så kommer du inte tänka på dem längre, du kan börja lattja med dem, böja dem, ändra dem, bryta mot dem.
Samma sak gäller med alla regler, t. ex när man kör bil. I början så växlade jag genom att tänka för mig själv "Koppling ner, växel i friläge, växel i nytt läge, koppling till dragläge, möt med gasen, släpp koppling". Nu växlar jag bara, i en mjuk rörelse, samtidigt som jag kan göra annat. Växlandet har internaliserats i mitt bilkörande.
Så, man kan säga att en tillräckligt erfaren improspelare följer inte längre improregler: Hen är helt enkelt impro på scen. Samma sak med en rollspelare, som alltid har med sig invant beteende och uppfattningar om hur rollspel går till när hen kommer till nya spel eller grupper. Spelar man då utan regler? You tell me.
Två:
Improvisationsteater är bottom-up. Man går upp på scen och plockar upp de impulser som finns där. Kanske går jag upp och noterar att jag stampar min fot, och då associerar jag till att stå och vänta, och jag spelar upp det, och sen förstår jag att jag väntar på bussen. Eller så kan man ta med ett inspirationsord från publiken ("Ångvält!") och associera till det och börja spela på det man associerar. Eller så kan man ge sig själv en känsla eller ett kroppsligt uttryck och bygga vidare sin karaktär på det. Mycket börjar i kroppens fysiska uttryck, minsta möjliga detalj.
Rollspel brukar vara top-down istället. Vi börjar att etablera den stora världen, hur ser den ut, sedan vidare till konflikter och rörelser i spelvärlden, sedan ner mot rollpersonerna och deras övergripande koncept, sedan detaljer.
Improvisera utan förberedelser:
Ett sätt att börja bottom-up utan förberedelser skulle kunna vara att en spelare nämner en plats, typ "Laboratorium" och nästa spelare associerar till det med något mer som kan finnas på platsen, typ "Destilleringsutrustning", "Böcker", "Kemiska lösningar" osv. Sedan säger någon "Trollkarl" och en spelare börjar spela trollkarlen och väljer röst/minspel åt honom, osv. (Obs, det här kanske inte alls var vad den första spelen tänkte när hen sa "laboratorium", men så här är det nu. Roll with it!) En annan spelare kommer efter att tag in i rummet med en annan rollperson. Spelgruppen får ta reda på vad spelet handlar om.
Ett sätt att börja top-down skulle kunna vara att spelarna diskuterar eller associerar ord kring miljön istället. Typ Öken, Grym, Blodig historia, Glömda ruiner, Skattsökare.... Okej, vi spelar alltså i en grym öken där skattsökare genomsöker glömda ruiner från ett blodigt förflutet. Vi kan gå vidare med att associera kring den första scenen som utspelar sig i en sådan här glömd ruin, och sedan associerar vi fram våra rollpersoner.
Eller som Play with intent, som lägger sig lite i mitten, eller hur?
