Nekromanti Spel utan sällskap/party

[wilper]

Vad finns det för käcka spel/lösningar på att spela rollspel utan den traditionella problemlösande gruppen av rollpersoner som questar runt och gör gott, dyrkar lås och bankar gobbos?

De jag har lurat fram själv hittils är:

Som jag förstått Polaris så spelar man en roll, och samtidigt spelar de andra spelarna olika aspekter av den rollens omvärld. På så vis roterar berättandet runt bordet och man spelar snarare fyra berättelser än en.

I Antioch eller Ars Magica så har varje spelare en uppsättning med rollpersoner, och inför varje berättelse så väljer man ut en kombination av dessa att spela med, men de blir i olika grad tillfälliga sällskap.

I Universalis har gruppen en gemensam uppsättning med rollpersoner som vandrar runt bordet och alla i gruppen spelar alla rollpersoner till och från. Om sällskapet är ett traditionellt rollspelsparty eller ej är inte intressant i spelet.

Fler?

 

[Svarte Faraonen]

I Primetime Adventures kan relationen mellan huvudpersonerna variera hur som helst, och inget förutsätter att de jobbar tillsammans för att nå ett mål.

I My Life With Master har inte rollpersonerna så mycket med varandra att göra innan slutkonflikten.

I Berättelser Från Staden praktiseras, liksom i Universalis, gemensamt ägande av rollerna.

I One Can Have Her är hela poängen att man inte kan lita på de andra rollpersonerna.

I Paranoia är man i och för sig en problemlösande grupp i teorin, men i praktiken kommer man hugga varandra i ryggen så snart man får tillfälle.

 

[Hellzon]

Capes har väl iofs någon slags kärngrupp, men för varje "scen" väljer man att spela roller som är relevanta för scenen. Några får förmodligen spela "sina" superhjältar, men oftast behöver ju någon spela superskurk, journalist eller något dylikt.

(Man har heller ingen egentlig spelledare, så det finns ingen som alltid tar skurkrollen.)

 

[terje]

I The Shab al Hiri Roach och In A Wicked Age är rollpersonerna i hög grad varandras antagonister.

I Oskrivna blad kan rollpersonerna lika gärna vara en hårt sammansvetsad grupp, varandras dödsfiender eller helt enkelt inte känna varandra. Naturligtvis kan de också röra sig mellan de typerna av relationer i en och samma storry. Detta underlättas genom att alla spelare kan vara aktiva som spelledare i scener där deras rollperson inte deltar.

När jag nu spelleder Sorcerer i en Kultinspirerad setting så har rollpersonerna en hel del med varandra att göra men de hänger bara delvis samman som grupp och skulle utan problem kunna bli antagonister eller bara gå åt olika håll.

 

[Xhakhal]

DeBracy's Narren och Världen (eller vad renässansspelet nu hette) behöver ju inte nödvändigtvis ha en, även om det premieras. Där fick man väl spela vad man ville i de andras historier?

 

[MrG]

Så de vanliga undantagen:

Amber (tronkrig) så spelar man mycket mer mot varandra än med varandra

SOAP har gemensammat användande av karaktärerna (även om de är personliga)

Baron Münchaussen har ett helt annat tanke sätt med en berättare och andras invändingar

Min såpakampanj Balladen om Balie Moor kör rent såpa mässigt...

Friformscenarion med massa exempel (t.ex San Anderas 9/11 som handlade om en jordbävning och inte om karaktäerena)

-Gunnar (som kanske bord ha mer input, men hjärnan är joggingtrött)