w176
Förlorad dotter
Ja. Frågan är bara vad du ska vara djärv om.Elmrig said:Om jag börjar spela djärvt med min karaktärs känsloliv och relationer i ett tradspel:
*Hur kan jag utforska djärvt spelande när de andra spelarna är ute efter simulationism eller gamism? Bör jag prata med de andra deltagarna om att föra in dessa teman och den spelstil de för med sig i förväg?
*Har djärvt spel en plats i alla spelstilar?
Det kan vara offsaker som är djärva.
"Jag brukar inte ta så mycket plats i gruppen och spela sidekick. Det känns läskigt men lockande att våga ta mer plats eller spela en ledare. Jag ska spela djävt och testa det."
Det behöver inte handla om djup, hjärtan och smärta, det kan vara ganska enkla saker att man kan vara djäv med.
"Jag brukar alltid spela tank, det känns tryggt och bra, men nu vill jag vara djärv utmana mig själv och spela tjuv istället."
"Alla mina rollpersoner brukar vara vita 25 åriga straighta män, det känns tryggt att spela. Nu vill jag utmana mig själv lite och spela något annat. Min tjuv kanske är en androgyn smutsig gatunge."
"Jag brukar alltid vara spelare. Det är jag van vid och det känns tryggt. Att vara spelledare känns lite läskigt men coolt, så jag vill testa det."
Allt det där kan också vara djärva saker och rymmas inom det traddigaste dungoncrawl.
Nej. Det är inte okej att UTAN ATT KOMMUNICERA om det sträva i en helt annan riktigning i spelet på ett sätt som kan sabba för andra.* Är det rättvist mot mina medspelare att styra spelet i en riktning som utforskar min premise, något jag vet är omöjligt att till fullo uppnå i en traditionell spelstil med tydlig planering från spelledarens sida?
Det är helt okej däremot om man kommuncerat om det innan och folk är med på det.