Nekromanti Spela sej själv i rollspel

[Mask_UBBT]

Ok, egentligen kanske det hä borde skrivits i Rollspelsmakarforumet, men jag tror nog att det här 'r någotning som är lite bredare än bara mitt eget byggande...

Jaja, till saken;
Jag håller för tillfället på att bygga på ett nutidsrollspel, Kabal, och kom iom byggandet på Beta2 å tänka på en sak som jag filosoferade över när jag påbörjade projektet.

Vore det inte ganska koolt att spela sej själv i ett nutidsrollspel?
Alltså inte bara en rollperson med samman namn, utseende och beteende, utan att ha sej själv på papper, med färdigheter och skit baserade på sina verkliga förutsättningar?

För visst är det ganska intressant att kunna försöka klara av situationer som man, lyckligtvis, aldrig kommer uppleva, men ändå utföra dem "själv"?

Om man vill ha en ojävig bedömning så kommer givetvis det krävas någon form av spikad generator, alltså en serie tester på sej själv som kommer avgöra hur rollpersonen är uppbyggd?

Låter det intressant?
Hur många har provat på att spela rollspel med sej själv som rp?
Hur många har känt sej representerade av sin rollspelskopia?
Hur många skulle kunna äga en eftermiddag till att få fram sej själva som rp?

/Mask - har börjat göra gallupundersökningar....

 

[Eksem]

Ska man spela sig själv, med sin egen person definierad av siffror måste man nog ha rätt mycket självdistans. Även den som är nöjd med sig själv och vet var han har sig själv kan nog bli nog så knäckt av att se sig själv på det abstrakta sättet. Jag personligen är inte helt bekväm med att bli betygsatt och kategoriserad.

Men om man nu har en spelgrupp där sådant inte kommer innebära några problem så är det väl okej.

En tanke jag hade var att jag förmodligen skulle spela en parodi av hur jag tror att andra uppfattar mig. Det vore skönare.

En spelgrupp som är mycket tajt och kan varandra utan och innan och dessutom har tillgång till otroliga doser självironi skulle nog kunna spela parodier på varandra (man får förstås slå tärning om vem som får det fantastiska nöjet att gestalta snubben som är SL )! Det skulle nog kunna bli rätt kul i rätt sällskap.


Sen är jag förstås lite nyfiken på hur du rent praktiskt tänkte lösa det där med att omvandla sig själv till siffror?

 

[warmoose]

vad som skulle vara roligare skulle att spela varandra.. alltså spela en annan i gruppen.... men det blir ganska mycket ironi då med.

 

[Troberg]

Hur många har provat på att spela rollspel med sej själv som rp?

Jag har kört ett par sådana kampanjer med bra resultat.

Jag tror att knepet är att inte hårddra likheten i karaktärsskapandet för mycket. So what om största puckot i gruppen sätter 18 i intelligens? Han kommer ganska snart att spela sig själv ändå. I vilket fall, är det en sådan katastrof om någon vill spela en idealiserad bild av sig själv?

Om det blir diskussioner om karaktärsskapandet, definiera nivåer. Förklara att 5 i Computers innebär att man vet att man inte ska dubbelklicka på allt man ser, 8 att man kan använda Word, 12 innebär att man kan installera och underhålla operativsystemet, 15 är grundläggande programmering, 18 är avancerad programmering och vid 138 så vet man svaret på frågan "Vad i h-e tänkte de på när de designade MS IIS???" och bli precis så besviken som man misstänkte på svaret (allt på en skala mellan 0 och 20). Med en sådan skala försvinner de flesta diskussioner.

En annan viktig detalj är att det nästan krävs någon händelse (kärnvapenkrig, kidnappade av rymdvarelser, strandsatta på en öde ö, Bush ockuperar Sverige) som separerar karaktärerna från spelarnas vardagsliv, annars blir det bara löjligt. Handen på hjärtat, rollspelare har tråkiga liv...

En sådan kampanj bör nog också vara mindre dödlig. Inte så harmlös att de blir oförsiktiga, men tillräckligt säker för att karaktärerna ska räcka ett tag.

Systemet bör vara ett system väl anpassat för att beskriva vanligt folk i nutid. Jag skulle rekommendera system som GURPS, CoC och liknande. Jag skulle avråda från d20, Vampire och liknande. Av uppenbara skäl är också system där man bygger karaktären på poäng eller liknande att föredra framför ett system med slumpgenerering.

Använd också lite extra omdöme när det gäller situationer som är förnedrande eller på annat sätt känsliga för karaktären.

Om man tänker på ovanstående så är det skitkul. Kör hårt!

Om man verkligen vill ha tilltuggskrig runt spelbordet så kan man annars roa sig med varianten att låta spelarna spela varandra. Se bara till att det inte finns några vassa tillhyggen i närheten...

 

[Nightowl]

Jag skulle avråda från d20, Vampire och liknande. Av uppenbara skäl är också system där man bygger karaktären på poäng eller liknande att föredra framför ett system med slumpgenerering.

Det finns liksom inegn chans att jag är byggd med lika mycket XP som flera av mina vänner, kollegor och bekanta. Jag skulle låta folk pluppa ut vad de ville.

Erik

 

[Troberg]

Det finns liksom inegn chans att jag är byggd med lika mycket XP som flera av mina vänner, kollegor och bekanta. Jag skulle låta folk pluppa ut vad de ville.

Jag gjorde helt enkelt så att jag lät dem göra en GURPS-karaktär på 100 poäng, med uppgift att göra den så lik som möjligt. Om det var för mycket eller för lite så fick de helt enkelt göra det bästa av situationen.

Om ni tycker att 100 poäng var mycket så kan det nämnas att det (den gången) var en kampanj baserad på Day of the Triffids. Eftersom praktiskt taget alla var blinda så var det ett advantage på 50 poäng (om jag minns rätt) att vara seende...

 

[Johan K]

Skule kännsa mysko, faktiskt !

Hemmm, att spela sig sjäv. För min del så skulle det kännas lite mysko.
Jag tror nog att mycket av enns personlighet avspeglar sig mer eller mindre i de karaktärer som man gör.
Men, som vanligt, så ska man inte ropa hej förrän man testat det..

 

[chrull]

beror på...

Tanken har väl slagit de flesta. Men jag tycker jag spelar mig själv tillräckligt som det är.

Men beroende på kampanjen så kan det väl vara kul. Ett exempel jag faktiskt kan tänka mig fungera är om du kör något i stil med "hjältar från en anna värld räddar magisk värld".

Alltså. Flytta dina spelare själva till en fantasyvärld. Låt de rädda prinsessor och störta elaka trollkarlar.

Enda problemet är väl som någon påpekar det här med dödligheten. Om någon spelares rollperson dör är det inte lika kul att bara sätta sig och göra en ny direkt.

d20 och d&d skulle nog funka ganska bra för det hela.

men lite tankar i punktform:
* att spela sig själv i vardagen är inte särskilt spännande.
* att spela sig själv i riktigt läskiga skräckscenarion tror jag inte kommer funka.
* det kan vara lätt hänt att känsliga saker kommer upp. Det är ofta inte särskilt bra för spelet.
* om man flyttar rollpersonerna långt bort från spelarnas vardag så blir spelet mer intressant och känsliga ämnen hamnar längre bort.
* "Det är ju bara ett spel" funkar inte att säga i alla situationer.


Nu när jag funderar på det så kan jag faktiskt tänka mig att göra det. Flytta dem till en riktig sagovärld och sätta världens överlevnad i deras händer.
Hm. De får nog börja lite yngre än nu dock. 14-15 får de vara.
De får kära ner sig i Prinsessor och Prinsar. De får slåss mot troll och monster och till sist fängsla Skurken.

Hoho. GIVETVIS kommer skurken vara en extrem-form av mig själv med magiska krafter och alla mina dåliga sidor.
haha.

det här kan ju bli riktigt kul!

 

[Troberg]

Re: beror på...

* att spela sig själv i vardagen är inte särskilt spännande.

Håller med.

* att spela sig själv i riktigt läskiga skräckscenarion tror jag inte kommer funka.

Håller inte med, jag skulle tycka det var skitballt, speciellt som man kan göra det i en närliggande och därmed mer påträngande miljö.

* det kan vara lätt hänt att känsliga saker kommer upp. Det är ofta inte särskilt bra för spelet.

Håller med lite grann. Det kan hända men det är inget stort problem. Är det någotsånär vana rollspelare så inser de att karaktären trots allt inte är dem själva. Man får se upp som spelledare, men inte mycket mer än i andra fall.

* om man flyttar rollpersonerna långt bort från spelarnas vardag så blir spelet mer intressant och känsliga ämnen hamnar längre bort.

Ärligt talat håller jag inte med. Jag tycker det är betydligt intressantare att förlägga handlingen i en miljö som de kan relatera till på ett naturligare sätt. Alla mina "spela sig själv"-kampanjer har varit baserade på vår värld med en (eller flera) twists, tex 'Day of the Triffids".

* "Det är ju bara ett spel" funkar inte att säga i alla situationer.

Jodå, spelarna måste ha en viss distans till sina karaktärer. Klarar de inte det så är det bättre att de dungeonbashar i D&D.

GIVETVIS kommer skurken vara en extrem-form av mig själv med magiska krafter och alla mina dåliga sidor.

Åh nej, den onde Blåskägg (eller tolkar jag din avatar fel) som slåss genom att kasta brinnande böcker omkring sig!

 

[Troberg]

Re: Skule kännsa mysko, faktiskt !

Hemmm, att spela sig sjäv. För min del så skulle det kännas lite mysko.

I ärlighetens namn har jag bara testat i form av spelledare, men jag har bara fått positiva reaktioner från spelarna.

Jag skulle dock gärna testa att spela mig själv. (Resten av spelgruppen, ta det som en hint...)

Men, som vanligt, så ska man inte ropa hej förrän man testat det..

Testa, det är inte så konstigt som det låter. På sätt och vis gör man redan det varje dag när man tänker saker i stil med "Vad skulle jag göra om..." eller "Vad skulle jag kunna göra åt problemet...".

 

[Storuggla]

Hm. Har inte försökt, men ofta undrat vad jag skulle ha i de olika grundegenskaperna (lågt i STY och FYS har jag klurat ut i alla fall). Närmare än så kommer jag inte.


Storuggla, spelar hellre en intressantare person

 

[Troberg]

Storuggla, spelar hellre en intressantare person

Underskatta inte potentialen i att spela en ointressant person i ett intressant sammanhang.

Eller menar du att en Storuggla saknar förmågan att växa med uppgiften och bli en hjälte-Storuggla?

Dessutom är du knappast vad jag skulle klassa som tråkig...

 

[walium]

"Vore det inte ganska koolt att spela sej själv i ett nutidsrollspel?"

Jag vet inte om jag håller med. Det är ju trotsallt inte så att jag spelar rollspel med syftet att uppleva samma vardagssituationer som jag gör i det verkliga livet. Ett äventyr som är en exakt kopia av min vardag hade jag inte varit intresserad av. Däremot så hade jag nog kunnat tänka mig att spela mig själv i något annat sammanhang eller någon annan värld än vår egen.

 

[chrull]

Re: beror på...

MENASDOGJSADSADJFLKAJSDFLKJASDLJAFADSAAAAADSFDDASLÖFJSADLKFJASDJFJASKLKAAAA

pust.
nu klickade jag på backspace när inte skrivfältet var markerat. inlägget försvann. försöker igen:

Håller inte med, jag skulle tycka det var skitballt, speciellt som man kan göra det i en närliggande och därmed mer påträngande miljö.
Jag skulle i alla fall ha svårare att spela mig själv trovärdigt i en riktig terror-skräck situation än när jag spelar en påhittad person.
Tror jag i alla fall. Spela mig själv som skräckslagen rakt igenom ett skräckäventyr skulle jag inte heller tycka var särskilt kul...

Håller med lite grann. Det kan hända men det är inget stort problem. Är det någotsånär vana rollspelare så inser de att karaktären trots allt inte är dem själva. Man får se upp som spelledare, men inte mycket mer än i andra fall.
Det här beror ju på ålder/mognad hos spelgruppen.
Den spelgruppen jag spelade i som 13-16åring skulle aldrig klarat det här. Alldeles för många fall av olycklig kärlek med flera personer inblandade och hemligheter...

Men för vuxna (på riktigt) spelare kanske problemet är mindre, men man VET ju aldrig. Ett tips kan ju vara att inte ta upp aktuella händelser.

Jodå, spelarna måste ha en viss distans till sina karaktärer. Klarar de inte det så är det bättre att de dungeonbashar i D&D.
Det är skillnad på distans och distans.
Det är bra mycket lättare att ha distans till en påhittad person än när du spelar dig själv.
Om inte så förstår jag faktiskt inte varför man SKA spela sig själv. Om man ändå spelar personen som någon annan och tar avstånd från den hela tiden försvinner ju meningen med det.

Kommentaren om dungeon bashing var bara löjlig. Jag antar att du vet att det finns fler sätt att spela på än ultraseriöstkaraktärsspelandepådramaten nivå och jagspelarenärofullriddaremenstjälfrånminasovandevännerändå.

Åh nej, den onde Blåskägg (eller tolkar jag din avatar fel) som slåss genom att kasta brinnande böcker omkring sig!
Och dala-troberg flyr för sitt liv! MUHAHAHAHA!
och ja, skägget är blått på bilden...

chrull

 

[Troberg]

Re: beror på...

nu klickade jag på backspace när inte skrivfältet var markerat. inlägget försvann.

Har själv råkat ut för det. Hatar det. Mycket.

Jag skulle i alla fall ha svårare att spela mig själv trovärdigt i en riktig terror-skräck situation än när jag spelar en påhittad person.
(snip)
Det är bra mycket lättare att ha distans till en påhittad person än när du spelar dig själv.
Om inte så förstår jag faktiskt inte varför man SKA spela sig själv. Om man ändå spelar personen som någon annan och tar avstånd från den hela tiden försvinner ju meningen med det.

Egentligen spelar man inte sig själv, man spelar en fiktiv version av sig själv. När man väl gjort den distinktionen löser de flesta problemen sig.

Kommentaren om dungeon bashing var bara löjlig. Jag antar att du vet att det finns fler sätt att spela på än ultraseriöstkaraktärsspelandepådramaten nivå och jagspelarenärofullriddaremenstjälfrånminasovandevännerändå.

Den kommentaren slängde jag mest in för att retas lite med D&D-arna. En dator (till) brann för mig igår, och om inte jag får vara glad så ska ingen annan heller få vara det. Enda anledningen till att jag inte bråkade med fler kategorier spelare är att jag är lite glad också, eftersom jag vann en betydande seger mot ondskans hantlangare (bilprovningen).

Och dala-troberg flyr för sitt liv!

Kommer du med sådana förnedrande lögner blir det du som får fly för ditt liv. Jag är skåning och är bara i dalarna som ett U-hjälpsprojekt. Blanda inte ihop med med de där fiolspelande, knätofsande inavelsexperimenten (Hm, skulle kanske börja kalla fiol för dala-banjo?). Om någon skulle råka passa in på den beskrivningen så ber jag om ursäkt, det var inte personligt. Det bara är så.

 

[Rosen]

Hur många har provat på att spela rollspel med sej själv som rp?

Inte jag själv, men en kompis introducerade en annan kompis till hobbyn genom att låta honom friforma sig själv. Scenariot gick ut på att någon som ville döda honom låg i bakhåll någonstans och troligen hade placerat ut fällor. Han började spela i det rum där de satt på riktigt, och var tvungen att ta sig till en (tredje) kompis hus några kvarter bort utan att bli dödad.

--
Åke

 

[Johan K]

Får jag chansen så..

Oki !
Om jag får channsen att spela mig själv, gud bevare, mig själv så ska jag testa det !!

 

[chrull]

Re: beror på...

Den kommentaren slängde jag mest in för att retas lite med D&D-arna.
Jag tycker de(vi) får ta tillräckligt med fördomar från folk som inte vet bättre.

Jag är skåning
Oj. förledd av Dante och Seter. Sorry.
Jag ber så hemskt mycket om ursäkt till alla Masar och Kullor. Givetvis var det inte med mening att jag sprider sådana lögner om att den där dansken är en del av ert sällskap.
Ni från dalarna gör ett bra jobb. Att årligen åka ner till skånska gränsen och hacka och gräva loss härket är en riktig bedrift. Tack så mycket.

chrull - tar någon illa upp nu så får de faktiskt skylla på mig.
Öhm. alltså. Ta inte illa upp. det är bara på låtsas.

 

[Nightowl]

En annan viktig detalj är att det nästan krävs någon händelse (kärnvapenkrig, kidnappade av rymdvarelser, strandsatta på en öde ö, Bush ockuperar Sverige) som separerar karaktärerna från spelarnas vardagsliv, annars blir det bara löjligt. Handen på hjärtat, rollspelare har tråkiga liv...

BACK - AGAIN!

Jag har alltid gillat idén i Wild Cards med att folk spelar sig själva efter att de drabbats av wild cards-viruset.

På samma sätt kan man ju embraca... öh, 'omfamna' spelarna i Vampire.

d20 Modern är om 'vanligt folk' så länge man är typ level lågt.

Erik, Smart Hero 1/Dedicated Hero 1

 

[Erufailon]

nej, jag skulle vara för allsmäktig
nej skämt å sido... men jag tror inte på att spela sig själv, det kan man göra i verkliga livet.
tror inte det blir så intressant eller skoj, det är ju inte bara stämmning och allt runt omkring karakatären som är spännande utan det är även karaktären i sig, tror att många färgar sina rollpersoner ibland med sig själva, särskillt om de ligger nära en själv, vet inte, men som nybörjare speglade man sig själv ganska mycket i sina karaktärer, första gången man spelade så spelade man nästan sig själv.

men jag tror på idéen att spela sig själv lika mycket som jag tror på "alla är spelledare" idéen (det bör tillägas att jag är en stark motståndare till det sista).