Rhodryn
Hero
- Joined
- 23 Sep 2013
- Messages
- 977
*nickar* Jag kan förstå att andra kan tycka att "men varför begränsa sig" m.m. Men jag kan ju igentligen bara utgå från vad som känns bäst för mig. Jag spelar ju viss variation, men det är sällan dom är särskilt långt ifrån grundläggande grejer med mig själv, det är bara vissa extra element tillagda eller borttagna, kanske gå emot vissa av mina tendenser (alltid vara snäll, m.m... dom flesta kompisar jag har haft sedan 95+ (så alla kopplade till rpg), har sagt att jag är för snäll för mitt eget bästa). Sällan jag oxå går långt ifrån normen för dom yrken jag föredrar att spela (någon typ av krigare, helst med ett 1h svärd, sköld, och någon typ av tyngre rustning... eller en snubbe med ett automatgevär eller kryppskyttegevär... i tung rustning... om det är sci-fi).kloptok;n25200 said:Rhodryn: Med ditt resonemang ser jag inte hur det går att spela någon annan än sig själv. Det som krank undrade över var ju vad det är som gör att just kvinna är svårare att spela än t.ex. en vit man med en radikalt annorlunda personlighet (eller en space marine för den delen!). Jag ser det som mycket lättare att spela en kvinna som påminner om mig än att spela en mördare, oavsett om mördaren är en man eller kvinna. I slutändan gestaltar jag en individ, en person av kött och blod och könet är inte det som jag tycker är den viktigaste faktorn för att definiera en individ.
Och det är en väldigt stor del av hur jag spelar, som jag nämde i mitt första svar i denna tråd (första sidan tror jag). När jag spelar så är jag den karaktären, det är jag som är i den världen. I vanliga pnp rollspel är det lättare för mig att hålla mig till min karaktärs tänkta natur... både för att det är ju tekniskt sätt jag på många sätt. Men även för att dom andra spelarna runt mig gör att jag är mer medveten om vad som pågår, och i så fall hålla mig någerlunda till vad jag kommit fram till den karaktärens personlighet. Specielt om dom i vanliga fall är bitar som går emot min egen personlighet.
Så om jag t.ex spelar en rovriddare i ett pnp rollspel så kan jag någerlunda spela honom som han borde vara, och gå emot mina egna tendenser att vara snäll och försöka göra det rätta i varje situation etc. Men i tv/data spel så kvittar det oavsätt hur ond och elak jag bestämt mig för att just denna karaktär ska vara, någonstans på vägen så rent naturligt skiftar det till att jag börjar göra snälla grejer istället, börjar välja svar som mer och mer stämmer överens med hur jag tycker, etc... Lite roligt dock är att det kvittar vad jag spelar för tv/dator rollspel, och vilken typ av karaktär det kan vara (till och med über-ärke hedersamma riddaren som alltid gör det rätta och alltid hjälper folk i nöd etc)... jag tenderar stjäla allt som inte är nerbultat ändå. XD Tror det beror på min grund i att spela japanska rollspel, som Final Fantasy VII+ och Suikoden mm, där det var normen. XD
Och jag svarade faktiskt på vad det är som gör att jag har problem med att spela karaktärer som är kvinnor... det är den där kärnan av att jag inte kan till 100% veta hur det är att vara en kvinna. Det är näst in till omöjligt för någon att veta, om man inte råkar vara just kvinna (generelt sätt i alla fall). Det är dom där sista procenten som gör all skillnad, åtminstone i mitt huvud. Och detaljer har alltid varit mycket viktiga för mig. Det är bland annat därför mina meddelande blir så pass stora, för att jag har svårt att solla bort vad som andra skulle se som "onödiga detaljer". Det finns mer eller mindre inget som heter "onödiga detaljer" för mig. Det kanske är ett oerhört vagt svar, men det är nog det enda svaret jag kan ge.
Visst där är kärnor med psykopatiska mördare, eller vad det nu än kan vara, som jag inte kan förstå iheller, för jag har aldrig varit en sådan person, hoppas att jag aldrig blir iheller, jag har tillräckligt med problem som det är... XD ... Men på något sätt sätt är det lättare för mig att analysera sådana grejer. För att psykopatens vanföreställning av allt runt dom är ju oftast inte igentligen baserar på om personen i fråga är man eller kvinna... utan det är en effekt utav något som hänt med den personen. Hen hade kanske en dålig uppväxt, eller något stämmer inte i deras hjärna, något hände och personen förlorade kontroller, etc. Det är grejer som är effekter utav andra händelser/grejer, snarare att det är pga om personen är man eller kvinna. En kvinnlig psykopatisk mördare skulle ge mig samma problem att spela, som en helt normal kvinna som inte har några specifika problem, inte pga att hon är mördare, utan för att hon just är kvinna.
Jag vet inte om jag alls lyckas förklara vad jag menar på ett bra sätt. Myckat av det är som sagt mycket vagt. Det är nästan lite som hela den här biten med mörk energi och mörk materia i universum (om jag förstått det rätt i alla fall). Vi vet att det borde finnas, men vi kan inte faktiskt peka exakt på det "här är det", och se det... det enda vi igentligen ser är hur det har effekt på allt annat som vi faktiskt kan se.
Jaja... detta har ju tagit sin tid... och va falls... klockan är nästan 6 redan... Jag har inte ens ätit frukost eller lunch än, mer än en potatis jag tog i morse. XD
Edit... just det... glömde lägga till att jag har ett oerhört långt och massivt tålamod... så för mig att spela exakt samma typ av karaktär, om och om och om igen år ut år in... är inga som helst problem för mig. Jag har än så länge inte igentligen blivit utråkad av att spela krigare med svärd. och var ända gång jag spelar t.ex Fallout 1, 2, Tactics, eller Bethesdas/Obsidian's variationer, så spelar jag ALLTID sniper typer av karaktärer... Jag tröttnar helt enkelt inte på sådana grejer. Jag kan tröttna på varje hobby jag har, men då går jag till nästa istället, och nästa etc, tills jag kommer runt till tv/data spel igen... varpå jag igen skapar en riddarliknande krigare i fantasy.. .eller sniper i moderna/sci-fi spel. Jag behöver inte allt för mycker variation, för jag vet vad jag gillar, och jag gillar göra vad jag gillar... XD I penna och pappers rollspel försöker jag variera mer (kanske "bara" 50-60% standard krigare), men det är mer för dom andra spelarnas, och spelledarens, skull... än för min egen. Ibland kör jag med stilen att dom andra spelarna väljer först vad dom vill spela, och sedan försöker jag välja något som gruppen inte har och kanske behöver.
Recca said:"Jag spelar bara en roll, ibland har den krypskyttegevär och ibland svärd och sköld."
Jag skrattade så jag höll på att kikna. Ska läsa resten av inlägget nu, men jag måste säga att jag är lite kär i Rhodryn. Ingen jag läst någonsin på forumet skriver så här ärligt, det går ju inte annat än gilla.
Rhodryn said:Heh... Jag tror det började runt tidigt ca 2003, med internet faktiskt. Vi fick internet sista dagen av 2002. Och när jag började få en ide om att jag faktiskt kunde få kontakt med andra människor världen över, och att jag kunde tekniskt sätt vara vem jag ville... så kände jag att jag ville försöka vara mig själv så mycket som möjligt... för att även om hur liten chansen än må var att jag faktiskt skulle träffa någon av dom face to face... så ville jag försäkra mig om att dom inte träffade mig och sa/tyckte "Vänta nu lite här, vem fan är du, och var har du gjort av den Micke jag träffade på internet?!". Visst jag kanske inte berättade exakt allt om mig, men jag är väldigt nära... specielt när det gäller kvinnor... XD Innan 2003 så var jag extremt ovillig att snacka om mina problem, eller känslor, eller något allt för personligt generelt sätt, över huvud taget. Så pass så att inga av mina kompisar igentligen visste någonting om mycket över huvud taget. Det var faktiskt en kvinna från Kanada som var katalysatorn till att jag började öppna upp om... ja... allt. Jag träffade henne samma kväll/natt vårat internet gick igång (timmarna innan nyår, på en Star Wars sim sida)... och kanske 1-2 veckor senara så forsade sanningar ur mig nästan bokstavligen talat... XD
Det var oxå något som jag sen tillslut tog med mig ut ur internet, och började vara så ärlig jag kunde om mina problem när det gällde arbete etc. Vissa av mina kompisar utanför internet vet ju mer nu än vad dom någonsin gjorde innan, tack vare internet, och Kanadensiskan. Och även AF vet mer nu... för fram tills den dagen (så grovt räknat en 6-7 år, från 99 till ca 05/06) jag skickade ett email om mina problem till en person på ett AF-program jag var på ("lär dig hur du ska söka jobb och presentera dig" utbildning... antagligen den tredje sådan utbildning på dom åren som jag haft), så hade AF ingen som helst aning om att jag faktiskt hade problem. Ingen på AF som ens hade an sussning om att jag kanske var "sjuk" lite för ofta, att jag hade svårt att vara i tid, mm. Antagligen mycket för att generelt sätt är jag en väldigt bra arbetare, väldigt lättlärd, intelligent, folk kunde komma och fråga mig om grejer redan efter någerlunda korta tid som jag varit på stället, och någon som allmänt presterar väldigt mycket på kort tid... så trots att jag var borta lite väl mycket, så tenderade jag att prestera väldigt mycket ändå.... ofta mer än folk som inte var borta alls. I alla fall... den ärligheten är ju oxå något som ju då har till slut hjälpt mig att få hjälp av AF till att komma fram till att jag då ju har Aspergers... vilket förklarar väldigt mycket för mig om mitt nu mera 35 år i livet... och specielt dom senaste 15 åren efter jag muckade från Lumpen 99.
Så ja... jag är så ärlig som jag kan vara även här på rollspel.nu... för där finns ju en liten chans att jag kanske skulle träffa någon av er... man vet ju aldrig. Är ju dock en hel del som jag inte sagt något om än... men det beror mer på om det kommer upp något som jag känner det kanske är någerlunda relevant att ta upp i eller inte... eller tills jag råkar kasta det ur mig. XD
Jaja... totally off topic. XD