Spelare som väljer bort sin agens

[Genesis]

Vad är rollpersonens grej? Vad är hens tema, hens ömma punkt? Den stereotypa ”tyst och mystisk”-rollen har ju något hemskt eller underligt i sin bakgrund. Börja föra in grever från detta i berättelsen. Låt personer från hens förflutna dyka upp. Låt ryktet föregå personen när de anländer någonstans.

 

[Brödbane]

Någon slags side-quest eller något spelaren kan pula med vid sidan av de andra kanske? Gärna något mystiskt.

Och om du kan få in att dina SLPs tycker gubben är en fräck ensamvarg hade det nog varit bra.

Fö är den tråkigaste rollfigur jag spelat under 39 år den som var tystlåten. Det är sjuk svårt för oss pratkvarnar att spela den tysta typen.

Jag gillar att ha svenska ord för saker, tycker ”baksätesspelare” är ett suveränt ord @Franz. Om jag bara kan komma ihåg det.

Så här har jag hanterat min baksätespelare i vår 3-års kampanj. Det har funkat rätt bra. Tricket är att kasta ute 3-4 trådar direkt till spelare (en mystisk upplevelse, ett oväntat möte mellan 4 ögon eller att en NPC får känslor för baksätesspelaren) och se om något vinner intresse.

Generellt så kan det vara bra att ge baksätesspelaren lite exklusiv information på olika sätt, typ skicka lappar vid bordet, så får de skäl att interagera mer med gruppen när de berättar om vad det vet och varför.

 

[Bolongo]

Frågan är vad spelaren vill ha ut av det.

Jag har en spelare i min äldsta grupp som nästan alltid vill ha förmågan att smyga, och om möjligt vara osynlig. Men det är inte för att han vill stå utanför handlingen. Han vill dels kunna göra practical jokes mot SLP utan att bli upptäckt. Men framför allt vill han ta reda på information i förväg, så att han senare kan framstå som cool genom att "det visste jag redan".
Och detta är ju relativt harmlöst. Det gäller bara att hitta en balans i spelmötena så att inte hans självpåtagna solo-uppdrag äter upp mycket mer speltid än de andra spelarna får.

 

[Monokel]

Generellt så kan det vara bra att ge baksätesspelaren lite exklusiv information på olika sätt, typ skicka lappar vid bordet, så får de skäl att interagera mer med gruppen när de berättar om vad det vet och varför.

Det här är bra! Figuren i skuggorna kan se och uppleva scenen annorlunda än de som är mitt i den. Se något som händer bakom de andras rygg, upptäcka ett hot de inte sett, osv.

 

[Tre solar]

Är ni många i gruppen, och är du noggrann med turordning? Det låter som att spelaren inte känner att hen har så mycket agens från början, vilket kan bero på dåliga egna beslut (antingen i "karaktär" eller i stats), men det kan också på att det är många viljor i gruppen eller att någon annan dominerar alla scener.

En speciell grej med Symbaroum är att specialförmågor spelar så stor roll, vilket gör att det finns en stor risk att gruppen kräver olika detaljnivåer för att fungera. Ta till exempel stångverkan (?) - förmågan där du får anfalla först mer än en gång. Den förmågan blir bortkastad om man inte är noga med vem som står var och agerar när, men för de flesta andra förmågor spelar det ingen roll. Därför kan det ibland hända att gruppen hamnar i en spelstil som indirekt omöjliggör en karaktär. Det kan ju också hända om en är smygig och de andra bullriga, en är rättrådig och de andra ironiska, osv. Men här blir det ibland en konsekvens av förmågorna: man väntar på en situation eller ett villkor som aldrig kommer. Och sådant kan göra att en spelare väljer att stå i skuggan under sin tur.

 

[RasmusL]

Och detta är ju relativt harmlöst. Det gäller bara att hitta en balans i spelmötena så att inte hans självpåtagna solo-uppdrag äter upp mycket mer speltid än de andra spelarna får.

Jag är som spelledare inget fan av "egna äventyr" för en deltagare när övriga blir bisittare och jag markerar det rätt tydligt i stil med "vi löser ditt nattliga uppdrag med ett tärningsslag." Vill spelaren känna sig ball och göra egna grejer så absolut, det är ju awesome, men offscreen.

 

[RasmusL]

Jag är som spelledare inget fan av "egna äventyr" för en deltagare när övriga blir bisittare och jag markerar det rätt tydligt i stil med "vi löser ditt nattliga uppdrag med ett tärningsslag." Vill spelaren känna sig ball och göra egna grejer så absolut, det är ju awesome, men offscreen.

...och jag tänker att det går att applicera på grundproblemet här också:

Det är helt okej om du vill stå i skuggorna men bara för att du tackar nej till screen time när gruppen interagerar tillsammans kommer det inte betyda att du får egen screentime senare. Vi är här för att spela tillsammans, inte var och en för sig. Om du tycker att det blir kul för dig så go for it, det är ju asballt, men det kommer att betyda mindre screen time för dig.

 

[EvilSpook]

Det är inga problem med spelaren i sig, bara att hen väljer att spela sin rollperson som nån klassisk loner-som-lurar-från-skuggorna och tar verkligen konceptet ända in i kaklet.

Är det nån som har tips på hur man kan engagera den rollpersonen i händelserna utan tvångsmedel?

Nä. Det är svårt med spelare som sabbar för de andra med sina konstnärliga ambitioner.
Rekommendera honom några Norén-pjäser och ersätt honom med en Npc.

//EvilSpook

 

[Mogger]

Det här är ju också en strategi vissa spelare väljer för att "klara äventyret". Låg risk, hög pay off.

 

[Skarpskytten]

...och jag tänker att det går att applicera på grundproblemet här också:

Det är helt okej om du vill stå i skuggorna men bara för att du tackar nej till screen time när gruppen interagerar tillsammans kommer det inte betyda att du får egen screentime senare. Vi är här för att spela tillsammans, inte var och en för sig. Om du tycker att det blir kul för dig så go for it, det är ju asballt, men det kommer att betyda mindre screen time för dig.

Jag tycker att detta är en fullt rimligt ståndpunkt. Min nuvarande kampanj har lidit av rollfigurer med olika livsåskådningar som mest hänger ihop av pragmatiska skäl, det har varit mycket tjafs och och vaga hot om att hoppa av eller byta gubbe, så jag har svurit dyrt och heligt att i nästa [EDIT: nästa 5e] kampanj ska rollfigurerna vara kompisar från början och punkt ett när vi gör rollfigurer kommer att vara att reda ut på vilket sätt alla är kompisar. Den som vill spela mystisk främling som trycker i hörn kommer att få IG och uppdrag att tänka om. Vi spelar folk som gör saker tillsammans och delar värdegrund!

Å andra sidan, om SL kan hitta ett sätt som gör konstnärssjälen nöjd utan att någon annan i gruppen blir missnöjd, så är det väl bra? Men det är nog inte helt lätt att hitta den balansen, och man måste ju spela för att få reda på om det funkar eller ej?

 

[Rymdhamster]

Den här spelaren är inte spelartypen casual gamer utan mer method actor som verkligen spelar ut den här loner-karaktären och jag vill ju inte straffa det valet utan tvärtom, hitta sätt att få med hen i historien. Så det handlar mer om rollpersonen är spelaren, det kanske var otydligt.

Ah, en "sån"

Well... jag skulle jobba utifrån det. Hur skulle du reagera om du du skulle ha ett möte ett par personer och en av dem bara går och ställer sig i hörnet och blänger på dig?

Beroende på person skulle skulle jag kunna tänka mig en bunt allternativ på rakt arm:

* En del kommer så klart ignorera personen. Eller kanske skruva obekvämt på sig.
* Andra kommer fråga en av de som faktiskt beter sig lite mer hövligt vad "grejen med den där i hörnet är".
* Andra, i synnerhet överdrivet sällskapliga och välmenande personer, kommer så klart inte acceptera sånt beteende utan aktivt gå och hämta dem, leda dem till en stol och trycka en kopp te och en kaka i handen på dem. Se hur de hanterar en supersnäll gammal farmor som vägrar acceptera något annat än ovillkorlig kapitulation inför hennes bakverk!
* Eller möt upp med samma mynt! Låt en av de mäktigare SLP:Erna ha en livvakt som beter sig på precis samma sätt och står i andra hörnet och blänger på karaktären =D
* Eller ha nån annan viktig SLP avfärda personen med ett "er tjänare kan vänta utanför medan vi pratar allvar".

Men andra ord, acceptera spelaren val, men utmana rollpersonen utifrån de satta premisserna, så att säga.

Fundera också över situationer som kan uppstå. Är det en fälla riggad för de som kliver fram borde ju den personen klara sig undan. Men samtidigt, om en bunt banditer stormar in är det ju full möjligt att den personen hamnar ensam mot flera av banditerna. Kanske händer det saker som personen i hörnet inte har en chans att se för att den står för långt bort, eller saker som enbart den kan se!

Det låter som det viktiga här är att ge spelaren lite saker att bolla med, utan att så att säga invalidera hens karaktärsval.

 

[Rymdhamster]

Hur skulle du reagera om du du skulle ha ett möte ett par personer och en av dem bara går och ställer sig i hörnet och blänger på dig?

Ah, och det kan ju också ge direkta modifikationer i situationen också! En person som tycker det är lite läskigt med den där personens om står i hörnet och blänger kan ju innebära att de andra spelarna får bonusar på eventuella förhandlings- eller skrämselförsök!

Men mot andra personer som tar lite illa upp kan det istället bli en nackdel.

Tror nyckeln här är; gör det inte _bara_ till en negativ grej (och inte bara till en positiv) grej! Ibland behöver det inte ens ha någon inverkan alls. Men jag skulle börja med nån situation där det får den positiv inverkan bara för att demonstera att det inte handlar om att "straffa spelaren" på något sätt, utan bara en rimlig konsekvens i världen av agerandet.

Sen nästa tillfälle kan det vara en negativ effekt, och tredje ingen effekt alls.

 

[Skarpskytten]

Ah, en "sån"
[[...]

Beroende på person skulle skulle jag kunna tänka mig en bunt allternativ på rakt arm:

* En del kommer så klart ignorera personen. Eller kanske skruva obekvämt på sig.
* Andra kommer fråga en av de som faktiskt beter sig lite mer hövligt vad "grejen med den där i hörnet är".
* Andra, i synnerhet överdrivet sällskapliga och välmenande personer, kommer så klart inte acceptera sånt beteende utan aktivt gå och hämta dem, leda dem till en stol och trycka en kopp te och en kaka i handen på dem. Se hur de hanterar en supersnäll gammal farmor som vägrar acceptera något annat än ovillkorlig kapitulation inför hennes bakverk!
* Eller möt upp med samma mynt! Låt en av de mäktigare SLP:Erna ha en livvakt som beter sig på precis samma sätt och står i andra hörnet och blänger på karaktären =D
* Eller ha nån annan viktig SLP avfärda personen med ett "er tjänare kan vänta utanför medan vi pratar allvar".

Men andra ord, acceptera spelaren val, men utmana rollpersonen utifrån de satta premisserna, så att säga.

Nu tänker jag vara lite motvalls här. Om spelaren är "en sån" (vilket verkar vara en korrekt beskrivning) så är ju de flesta av dessa förslag sådana att de pajar det tänkta coola med att stå i hörn med en huva över halva fejset och vara allmänt "mystisk". Aragorn (som väl är skurken här) blir inte trakasserad av tanter med hembakt vetebröd och ombedd att ta hand om andras ytterrockar.

Ju mer jag tänker på det, ju mer tror jag att det här kommer att sluta med tårar.

 

[Rymdhamster]

Nu tänker jag vara lite motvalls här. Om spelaren är "en sån" (vilket verkar vara en korrekt beskrivning) så är ju de flesta av dessa förslag sådana att de pajar det tänkta coola med att stå i hörn med en huva över halva fejset och vara allmänt "mystisk". Aragorn (som väl är skurken här) blir inte trakasserad av tanter med hembakt vetebröd och ombedd att ta hand om andras ytterrockar.

Ju mer jag tänker på det, ju mer tror jag att det här kommer att sluta med tårar.

Well, det är full möjligt och svårt att säga utan att känna personen i fråga, och beror även på tonen i spelet överlag. Men som jag ser det är det viktiga att det är vettigt in game och att det krävs en balans: man bör absolut ge personen all möjlighet att faktiskt få vara cool och mystisk, dvs inte invalidera dennas val. Men om Aragorn satte sig och rökte på green dragon inn kan jag lätt se hur han hade blivit antastat av en full gammal halvling som vill nalla lite tobak framåt småtimmarna. Så kontext, helt enkelt.

Det är inte som att jag förespråkar "snäll gammal gumma med bakelser" som random encounter

 

[Skarpskytten]

Det är inte som att jag förespråkar "snäll gammal gumma med bakelser" som random encounter

Fast det är ju en fantastisk idé! Jag har faktiskt mött 1d3 snälla tanter mycket oftare än 1d3 urgamla drakar.

 

[NSM]

Väldigt många svar här och väldigt bra input från olika håll, tror jag har fått mycket av det jag var ute efter. Det som blir tydligt är att vi som grupp inte lyckats sätta förväntningar gentemot varandra ordentligt från början. Jag som SL vill komma framåt med äventyret, de andra spelarna behöver screen-time och trivs med att bygga relationer mellan sina rollpersoner, den här spelaren vi pratar om här har kanske en annan bild av vad äventyret ska vara.

 

[luddwig]

... jag har svurit dyrt och heligt att i nästa kampanj ska rollfigurerna vara kompisar från början ... Vi spelar folk som gör saker tillsammans och delar värdegrund!

Det där är lurigt tycker jag. Kompis-grejen har sina fördelar, men det finns även fördelar med en grupp oliktänkande främlingar. Det viktiga här tycker jag är att alla har roligt och att spelet rör sig framåt.

I den kampanj jag spelleder nu var rollfigurerna främlingar från start, och mycket att spelet har handlat om rollfigurernas motsättningar kontra deras behov av att samarbeta. Nu mot slutet av kampanjen landade det dock i att gruppen behövde delas. Tre rollfigurer valde att fly fältet och tre att konfrontera en fiende. Det var den mest rimliga lösningen, utan sura miner från någon av spelarna.

 

[Skarpskytten]

Det där är lurigt tycker jag. Kompis-grejen har sina fördelar, men det finns även fördelar med en grupp oliktänkande främlingar. Det viktiga här tycker jag är att alla har roligt och att spelet rör sig framåt.

Det är en bra poäng. Och det här går att lösa genom att ha tydliga och genomtänkta ramar innan man börjar spela också, alltså ramar som inte har med rollfigurernas relation i spelet att göra. Typ, ingen får spela "ond". Men det är väl mest att jag har blivit så trött på debatterna om moral att jag vill få uppleva "ni måste vara kompisar, berätta på vilket sätt" nästa gång. Eller näst-nästa, för nästa kampanj ska alla vara murderhobos. Men även där kommer det att gälla att den som vill vara kaotisk är med i gänget först, och kaotisk sen. Du får vara ond, men du samarbetar med gruppen, stjäl inte från dina kompisar och ingen PvP oavsett hur ond du tycker din gubbe är.

I den kampanj jag spelleder nu var rollfigurerna främlingar från start, och mycket att spelet har handlat om rollfigurernas motsättningar kontra deras behov av att samarbeta. Nu mot slutet av kampanjen landade det dock i att gruppen behövde delas. Tre rollfigurer valde att fly fältet och tre att konfrontera en fiende. Det var den mest rimliga lösningen, utan sura miner från någon av spelarna.

Gött! I mitt fall var en spelare mycket nära att byta bort en rollfigur hen älskade för att den onda gubben pajade hens kul. Men den onda gubben blev mindre ond, och det blev bättre sen.

 

[Krumsinkan]

Många kloka inlägg här. Angående grundfrågeställningen med "baksätesspelare" så förstår jag och håller till viss del med om mångas åsikt att detta inte behöver vara ett problem så länge gruppen och spelaren i fråga är nöjd med situationen. Jag vill dock lägga till här att för min del när jag är en medspelare, och i ännu högre utsträckning när jag är SL, så tycker jag personligen det är lite trist med spelare som aldrig de facto tar några initiativ. Och tvärtom, generellt är det roligast att spela med företagsamma spelare/karaktärer. Extremfallet skulle ju vara en grupp med enbart baksätesspelare. Det skulle leda till en oavbruten monolog av SL... Så min egen slutsats är att baksätesspelare är ok, så länge som det finns andra i gruppen som är aktiva som kan väga upp för passivitet hos baksätesspelaren.

Sedan förstår jag absolut att det kan vara häftigt att spela den coola snubben/tjejen som lurar i skuggorna. Dock håller jag inte alls med om att utförandet av detta ska vara att aldrig göra något! Man borde istället säkerställa att man narerar vad ens karaktär gör. Om hen inte säger/gör något - fine. Men säg då inte bara "jag avvaktar lite" eller liknande tråkig beskrivning. Beskriv lite mer målande istället hur hen smidigt och nästintill omärkbart glider in i skuggorna, beskriv minspel, attityd etc. Sådant som inte sägs, men som skulle märkas live, måste beskrivas så målande som möjligt i rollspel för att framgå. I annat fall blir det som några sagt att hen inte uppfattas som cool alls utan bara MIA. Och sedan, fast karaktären är fåordig, cool och mystisk betyder inte detta att hen aldrig säger något. Det skulle vara absurt (såvida hen inte är stum)... Det blir betydligt mer kraftfullt om man väljer ut några få valda tillfällen noga, då hen tar till orda. Kanske med en låg olycksbådande röst eller något. Då sätts tystnaden som hen uppvisar normalt sett i skarp kontrast till vad som yttras vid ett enstaka tillfälle. Det gör att den ovanliga repliken blir mycket tyngre än de som kommer från pratkvarnarna och det gör även att tystnaden från hen i normalfallet konstigt nog blir mer påtaglig. Samma resonemang gäller för övrigt med en tystlåten SLP (vilket ju är mer vanligt). Dra iväg åtminstone en tung replik på ett spelpass, så blir personen vips mycket mer levande!

 

[EvilSpook]

Gött! I mitt fall var en spelare mycket nära att byta bort en rollfigur hen älskade för att den onda gubben pajade hens kul.

Jag vet att det är barnsligt men jag blev sjukt sugen på att spela ”den onda gubben som pajar allas kul”.


Rollspel FtW!
//EvilSpook