Jag har funderat ett tag nu på vikten av spelarinitiativ i rollspel.
Jag pratar då alltså om att spelarna låter sina karaktärer göra aktiva handlingar som är mer eller mindre förväntade av SL, de tar egna initiativ i att agera i världen.
Anledningen till att jag funderat på detta är att jag börjat inse att de saker som mest bidrar till att jag har kul är när jag själv som spelare tar sådana initiativ, och det som oftast gör en kampanj rolig när jag är SL är när spelarna tar aktiva meningsfulla initiativ till handling.
Så varför skriver jag då om det här?
Jag har funderat mycket på SL-tips, och hur jag bör spelleda, vad som gör det kul. Och samtidigt börjar jag inse att det är väldigt svårt att få spelet roligt om det saknas spelarinitiativ. Frågan är i hur stor utsträckning SL kan påverka och frammana spelarinitiativ? Har ni tekniker för detta som ni använder när ni spelleder?
Jag jag har läst play unsafe mm- jag undrar vad ni använder, vad som faktiskt funkar för er?
Vissa spelare tar ofta och mycket initiativ- och de är ofta roliga att spela med- nästan oberoende av vilken sorts handlingar de gör- bara de gör ngt.
Själv är jag ibland en tråkig fis som spelare. Jag tar inga initiativ alls om inte handlingen och spelet underhåller mig. Om det inte går allt för långt, för då tar jag initiativ som innebär menlösa destruktiva handlingar där jag ofta har ihjäl min egen karaktär eller någon annan.
Jag skulle vilja relatera det här till diskussioner om att finna ”rätt spelgrupp” eller ”rätt spel”, och ställa frågan om en berättelse i rollspelsforumet kan vara intressant utan spelarinitiativ. Alltså kan jag som spelare sitta och vänta på att berättelsen blir bra (som när jag tittar på film) innan jag deltar- eller blir den först intressant när jag deltar? Självklart måste jag delta, det är en retorisk fråga- men var ligger ansvaret och vilket är hönan och ägget av Rolig berättelse och Engagerade spelare?
Jag upplever att det senare alternativet oftare varit sant för mig i rollspel. (till skillnad från böcker film etc). Det blir roligast när jag själv aktivt deltar som spelare och tar iniativ, oavsett om jag inte är "underhållen" för stunden.
Det här lägger ju väldigt mycket ansvar på spelaren. Som motvikt till detta skulle jag vilja säga att visst SL-beteenden omöjliggör eller försvårar spelarinitiativ. Själv ägnar jag mig åt babblighet – dvs jag trycker in så mycket och så mastiga grejer hela tiden att spelarna bara hinner svara, aldrig ta egna initiativ. Detta handlar för min del om ångesten över tystnaden som uppstrå när inget sker- mitt ansvar att underhålla, stressen då spelarna ser ut att ha tråkigt och börjar tänka på annat. Jag fixar inte att vänta ut dem.
Så man skulle kunna säga att tystnad är det bästa sättet att få någon att prata.
Inte heller det stämmer ju helt till 100%. Inaktiva sega spelpass och kampanjer utan några specifika händelser gör att i alla fall jag tappar lusten och suget rätt snabbt- vet inte hur det är med er andra?
Det måste alltså handla om att SL ska säga rätt typ av saker- inte bara att SL ska säga saker. Men inte för mycket. I apocalypse world pratar man om att SL ska göra moves när det tystnar- och jag tycker att det inte riktigt sammanfattar hela sanningen. ”Fel” moves gör spelet tråkigt eftersom det fyller handlingen med ”brus”. Det finns roliga och tråkiga saker att säga som SL- vilket AW inte alls tar i, överhuvudtaget.
Jag tycker egentligen det omvända är mycket mer sant- spelaren kan göra nästan vilka moves som helst- bara hon gör något. Då blir det kul.
Borde det finnas mer spelarinstruktioner i spel?
Någon som har lust att på nästa spelpass som spelare dra ett streck för varje gång du tar ett eget initiativ-och sedan bedöma efteråt hur kul passet var- så man kan se hur mycket det ena kopplas till det andra? Nä, det kanske är lite överkurs.
Borde jag i min jakt på roliga spelpass bli en mer aktiv spelare- även när jag inte har kul?
Hur gör ni för att få era spelare att ta initiativ?
Vad har ni för destruktiva SL-beteenden som försvårar spelar-initiativ, eller vad har ni stött på?
Jag pratar då alltså om att spelarna låter sina karaktärer göra aktiva handlingar som är mer eller mindre förväntade av SL, de tar egna initiativ i att agera i världen.
Anledningen till att jag funderat på detta är att jag börjat inse att de saker som mest bidrar till att jag har kul är när jag själv som spelare tar sådana initiativ, och det som oftast gör en kampanj rolig när jag är SL är när spelarna tar aktiva meningsfulla initiativ till handling.
Så varför skriver jag då om det här?
Jag har funderat mycket på SL-tips, och hur jag bör spelleda, vad som gör det kul. Och samtidigt börjar jag inse att det är väldigt svårt att få spelet roligt om det saknas spelarinitiativ. Frågan är i hur stor utsträckning SL kan påverka och frammana spelarinitiativ? Har ni tekniker för detta som ni använder när ni spelleder?
Jag jag har läst play unsafe mm- jag undrar vad ni använder, vad som faktiskt funkar för er?
Vissa spelare tar ofta och mycket initiativ- och de är ofta roliga att spela med- nästan oberoende av vilken sorts handlingar de gör- bara de gör ngt.
Själv är jag ibland en tråkig fis som spelare. Jag tar inga initiativ alls om inte handlingen och spelet underhåller mig. Om det inte går allt för långt, för då tar jag initiativ som innebär menlösa destruktiva handlingar där jag ofta har ihjäl min egen karaktär eller någon annan.
Jag skulle vilja relatera det här till diskussioner om att finna ”rätt spelgrupp” eller ”rätt spel”, och ställa frågan om en berättelse i rollspelsforumet kan vara intressant utan spelarinitiativ. Alltså kan jag som spelare sitta och vänta på att berättelsen blir bra (som när jag tittar på film) innan jag deltar- eller blir den först intressant när jag deltar? Självklart måste jag delta, det är en retorisk fråga- men var ligger ansvaret och vilket är hönan och ägget av Rolig berättelse och Engagerade spelare?
Jag upplever att det senare alternativet oftare varit sant för mig i rollspel. (till skillnad från böcker film etc). Det blir roligast när jag själv aktivt deltar som spelare och tar iniativ, oavsett om jag inte är "underhållen" för stunden.
Det här lägger ju väldigt mycket ansvar på spelaren. Som motvikt till detta skulle jag vilja säga att visst SL-beteenden omöjliggör eller försvårar spelarinitiativ. Själv ägnar jag mig åt babblighet – dvs jag trycker in så mycket och så mastiga grejer hela tiden att spelarna bara hinner svara, aldrig ta egna initiativ. Detta handlar för min del om ångesten över tystnaden som uppstrå när inget sker- mitt ansvar att underhålla, stressen då spelarna ser ut att ha tråkigt och börjar tänka på annat. Jag fixar inte att vänta ut dem.
Så man skulle kunna säga att tystnad är det bästa sättet att få någon att prata.
Inte heller det stämmer ju helt till 100%. Inaktiva sega spelpass och kampanjer utan några specifika händelser gör att i alla fall jag tappar lusten och suget rätt snabbt- vet inte hur det är med er andra?
Det måste alltså handla om att SL ska säga rätt typ av saker- inte bara att SL ska säga saker. Men inte för mycket. I apocalypse world pratar man om att SL ska göra moves när det tystnar- och jag tycker att det inte riktigt sammanfattar hela sanningen. ”Fel” moves gör spelet tråkigt eftersom det fyller handlingen med ”brus”. Det finns roliga och tråkiga saker att säga som SL- vilket AW inte alls tar i, överhuvudtaget.
Jag tycker egentligen det omvända är mycket mer sant- spelaren kan göra nästan vilka moves som helst- bara hon gör något. Då blir det kul.
Borde det finnas mer spelarinstruktioner i spel?
Någon som har lust att på nästa spelpass som spelare dra ett streck för varje gång du tar ett eget initiativ-och sedan bedöma efteråt hur kul passet var- så man kan se hur mycket det ena kopplas till det andra? Nä, det kanske är lite överkurs.
Borde jag i min jakt på roliga spelpass bli en mer aktiv spelare- även när jag inte har kul?
Hur gör ni för att få era spelare att ta initiativ?
Vad har ni för destruktiva SL-beteenden som försvårar spelar-initiativ, eller vad har ni stött på?
)
