xpanthom
Veteran
Då jag läste tråden om spelledarens våndor kom jag att tänka på ett problem jag som spelare har kunnat märka och som ofelbart leder till schismer i spelgruppen. Som ni säkert märker är nedanstående självupplevt, men vi låter resten vara osagt.
Spelledarens roll kan ju definieras på många sätt. Personligen brukar jag tänka mig att "Världen, det är jag" (inte staten dock, som Ludvig XIV). Det är min uppgift att styra allt som händer i världen, såväl spelarnas vänner som deras fiender, och verka i en riktning som ger en trovärdig story. Jag ställer mig inte främmande till att hjälpa spelarna om jag tycker det behövs eller frångå min ursprungliga plan till spelarnas fördel om de kommer på något smart.
Det finns dock vissa spelledare som ser sig själva som en motpart till spelarna. Spelledaren spelar till och med slumpmöten som om han hade något att förlora på att spelarna lyckas slakta den där zombieflocken. När spelarna kommer på en kreativ lösning är det inte möjligt eller så kräver det så många lyckade färdighetsslag att sannolikheten att det lyckas är försumbar. Med andra ord utövar SL sin totala makt till spelarnas nackdel. Det har jag som spelare svårt att tolerera.
När jag spelleder slår jag ibland dolda slag och struntar i vad de visar, eftersom spelarna väntar sig att tärningarna objektivt ska bestämma vad som sker. Själv anser jag att en lösning som ger en bra story är bättre, och den är inte nödvändigtvis sämre för spelarna. Jag har alltså då aldrig haft för avsikt att låta tärningarna bestämma. Problemet är att spelarna inte vågar lita på mitt omdöme, och därför måste jag fejka ett slag.
En fråga med anknytning till detta gäller tanken hos en antagonistisk SL att samma regler måste gälla såväl spelarna som deras fiender. I och för sig en vettig tanke. Men när det blir ett val till exempel i stridsbetonade spel mellan en ärkedödlig regeltolkning som säkert leder till TPK eller en regeltolkning som gör att inte ens ett perfekt slag mot huvudet gör någon medvetslös känns inte detta vettigt. Vad tycker ni - finns det några principiella hinder för selektiv tillämpa systemet så att spelarna har ett handikapp om det blir roligare så?
Nu undrar jag vilka erfarenheter och synpunkter ni har om de här sakerna. Vilken roll ska en bra SL axla? Borde en antagonistisk roll begränsas av något slags spelledarresurser? Borde en neutral spelledare hålla sig inom några ramar?
Spelledarens roll kan ju definieras på många sätt. Personligen brukar jag tänka mig att "Världen, det är jag" (inte staten dock, som Ludvig XIV). Det är min uppgift att styra allt som händer i världen, såväl spelarnas vänner som deras fiender, och verka i en riktning som ger en trovärdig story. Jag ställer mig inte främmande till att hjälpa spelarna om jag tycker det behövs eller frångå min ursprungliga plan till spelarnas fördel om de kommer på något smart.
Det finns dock vissa spelledare som ser sig själva som en motpart till spelarna. Spelledaren spelar till och med slumpmöten som om han hade något att förlora på att spelarna lyckas slakta den där zombieflocken. När spelarna kommer på en kreativ lösning är det inte möjligt eller så kräver det så många lyckade färdighetsslag att sannolikheten att det lyckas är försumbar. Med andra ord utövar SL sin totala makt till spelarnas nackdel. Det har jag som spelare svårt att tolerera.
När jag spelleder slår jag ibland dolda slag och struntar i vad de visar, eftersom spelarna väntar sig att tärningarna objektivt ska bestämma vad som sker. Själv anser jag att en lösning som ger en bra story är bättre, och den är inte nödvändigtvis sämre för spelarna. Jag har alltså då aldrig haft för avsikt att låta tärningarna bestämma. Problemet är att spelarna inte vågar lita på mitt omdöme, och därför måste jag fejka ett slag.
En fråga med anknytning till detta gäller tanken hos en antagonistisk SL att samma regler måste gälla såväl spelarna som deras fiender. I och för sig en vettig tanke. Men när det blir ett val till exempel i stridsbetonade spel mellan en ärkedödlig regeltolkning som säkert leder till TPK eller en regeltolkning som gör att inte ens ett perfekt slag mot huvudet gör någon medvetslös känns inte detta vettigt. Vad tycker ni - finns det några principiella hinder för selektiv tillämpa systemet så att spelarna har ett handikapp om det blir roligare så?
Nu undrar jag vilka erfarenheter och synpunkter ni har om de här sakerna. Vilken roll ska en bra SL axla? Borde en antagonistisk roll begränsas av något slags spelledarresurser? Borde en neutral spelledare hålla sig inom några ramar?