Spelartyper och spelstilar ni inte klarar av ?

Dr_Dängrot

Myrmidon
Joined
1 Mar 2017
Messages
4,326
Finns det nån spelartyp eller spelstil som verkligen får det att krypa i skinnet på er ?

För mig är det följande

1:Hack n slash spelaren. Spelaren vars högsta behållning av ett spelmöte är att sparka in varje dörr och springa in all guns blazing och döda allt inom räckvidd och ta deras skatter . Våld löser alla problem och gör det inte det så applicera lite extra våld ,rollspelande är bara en transportsträcka till nästa hack n slash scen

2: teater apan . Den där spelaren som man bara vet gick estetisklinje med inriktning teater i gymnasiet och som älskar att överagera i varje scen . Dör spelarens trogna följeslagare så kan du räkna med en 30 -40 minuter lång scen där spelaren både svär och gråter och förbannar gudarna, ja hen spelar ut hela känsloregistret .

3: know it all spelaren . Spelaren som påpekar när ni tex spelar nått western spel att ni inte alls kan ha anlänt albama med tåg för 1886 hade minsann Alabama ingen tågstation utan det fick dom först 1890
( bara exempel jag har ingen aning om när Alabama fick en tåglinje).

4: by the book spelledaren . Spelledaren som följer varje liten regel slaviskt . Skall du jaga så skall det tas fram livspoäng och stridsvärde för rådjuret du jagar och skadevärde för din båge och abs för rådjurets skinn ist för att bara slå nått generellt jaktslag och se hur väl man lyckas
 

Marrik den allvetande

Spelsnackande Vapenbroder
Joined
2 Oct 2017
Messages
209
Jag tycker att det är alldeles för kontextbundet för att jag egentligen ska kunna ge något rakt svar (varför svarar jag då?).

I vissa av mina grupper älskar jag teaterapan. Det tillför någonting till just det här spelet, äventyret eller spelmötet. I vissa andra grupper blir jag otroligt trött på teaterapan, för hen är bara löjlig och överdriven.

Know it all-spelaren är lite svårare att placera. Ibland är det skönt att få någonting förklarat, särskilt när jag är spelledare och osäker på någon regel eller något jag har fattat fel för någonting jag har skrivit. Ibland vill jag dock att de ska acceptera vad jag säger.

Den enda spelstil jag alltid har någonting emot är Jag bara skämtar-spelaren. Spelaren som kastar ur sig saker i en scen och när konsekvenserna kommer påstår hen att det är ett skämt. Sker oftast i form av överfall mot andra rollpersoner. "Jag skjuter henne, höhö." Okej, då slår du för skada så frågar vi hur spelaren och rollpersonen reagerar. "Ameh, jag skoja bara." Jag vill att spelare och spelledare säger och gör saker som händer. En sån här pryl ledde till att vi inom gruppen började ta livet av varandra för att en spelare lite humoristiskt sa att hans rollperson öppnade eld mot resten av gruppen.
 

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,949
Location
Uppsala
Jag måste nog säga nej. Alla spelstilar och spelartyper har sin plats, sin tid, och sin kanal. Och det är gruppen tillsammans som skapar rollspelet.
 

Troberg

Sinister eater
Joined
27 Jun 2001
Messages
17,659
Regeltalibanen. Jag tillämpar principen att om det tar längre tid att slå upp en regel än att improvisera, så improviserar jag, och det tar mig ungefär 0.2 sekunder att improvisera.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,186
Location
Rissne
Egentligen är nog det enda jag har problem med folk som inte beter sig som någorlunda vuxna människor. Eller ja, om jag spelar med vuxna människor så finns det något slags basnivå av "inte bete sig som en skit" jag tycker att jag kan förvänta mig. Folk som inte respekterar övriga spelare eller SL, som saboterar, som inte dyker upp på möten (utan att höra av sig och avboka), som totalvägrar att diskutera vad man vill ha ut av rollspelandet…

Men jag vet inte riktigt om det räknas som en "spelartyp" egentligen. Vissa människor beter sig socialt som om de fortfarande gick i högstadiet, och det har jag helt enkelt extra svårt för kring spelbordet. Men så länge det finns grundläggande respekt mellan alla som deltar så funkar det mesta.

Sedan finns det ju såklart olika sätt att spela rollspel som ökar eller minskar mitt personliga engagemang. Jag kan irritera mig på spelare som envisas med att dra iväg hela gruppen på sidospår baserade på hens rollpersons målsättningar istället för att bara fokusera på att Klara Äventyret, men det handlar ju inte om rätt/fel eller vad som får det att "krypa i mig" utan bara om att vi vill få ut olika saker av spelandet. Samma sak med spelledare som improviserar viktiga delar av äventyret – klassikern är SL som inte bestämt vem mördaren är i ett mordmysterium. Det är ju inte "fel", det är bara inte vad jag föredrar.


Jag har nog inte ens stött på någon av de där fyra som beskrivs i startinlägget, utan för mig känns de som karikatyrer. Men jag har utifrån berättelser från andra förstått att det finns en hel del excentriska spelare därute, så de finns säkert. Och skulle jag stöta på dem i den beskrivna extremformen är det fullt möjligt att jag skulle irritera mig på dem. Men jag tycker att de stora problemen i alla fyra är just bristen på respekt för övriga och ointresset för att förstå att rollspel är en gruppaktivitet. Andra klassiker som inte funkar så bra i grupper är väl t.ex. "jag gör bara vad min rollperson skulle ha gjort"-spelaren…
 

afUttermark

Swashbuckler
Joined
17 Oct 2011
Messages
2,016
Jag har en tendens att glömma regler så ibland kan de coolaste spelledarpersonerna bli ihjälskjutna för att jag glömmer att de kan ducka och då tycker jag det är trist att spelarna påminner mig scenen efter att det var konstigt att den där superbadass ninjan inte duckade.
Och så kan jag ibland få för mig att jag tävlar mot spelarna vilket gör att jag kan få hämndtankar när de sätter käppar i hjulet för mina upptåg tills jag kommer på att vi spelar för att spelarna ska bli underhållna.
 

Dr_Dängrot

Myrmidon
Joined
1 Mar 2017
Messages
4,326
Jag kom på några till spelartyper som får nackhåren att resa sig och det är den tyste mystiska ensamvargen med ett mörkt och svårt förflutet eller mera känd som Edge Lorden .

Spelaren som till alla pris ska spela sitt super coola karaktärskonceot som går helt emot resten . av gruppenDetta fenomen har förekommit ofta i DnD -grupper i ungdomen . Gruppen spelar lawful good karaktärer men en soalre måste ju bara en chaotic evil dödsriddare med en uråldrig demon bunden i sin själ och bara måste gå på en murder hobo rampage
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,088
Location
Ereb Altor
afUttermark;n346735 said:
Jag har en tendens att glömma regler så ibland kan de coolaste spelledarpersonerna bli ihjälskjutna för att jag glömmer att de kan ducka och då tycker jag det är trist att spelarna påminner mig scenen efter att det var konstigt att den där superbadass ninjan inte duckade.
Och så kan jag ibland få för mig att jag tävlar mot spelarna vilket gör att jag kan få hämndtankar när de sätter käppar i hjulet för mina upptåg tills jag kommer på att vi spelar för att spelarna ska bli underhållna.
Youre on your own pal! Vi dödar dina SLPs med alla fula trix i boken om vi får en chans!

Ps. Dock är det i vissa spel svårt nog att hålla koll på vilka förmågor och skit man själv har så då får SLPs klara sig själva. Men de är å andra sidan fler! :)
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,543
Vimes;n346741 said:
Jag tänkte först säga att jag inte har stött på någon av de här spelartyperna, men sen kom jag att tänka på det här: https://www.rollspel.nu/threads/69692/post-900994
Jag missade den där historien 2014 tydligen för jag hade kommit ihåg om jag läst den. Men jag har inte skrattar så här hårt på ett bra tag som när jag läste den nu :D
 

DanielSchenström

Swashbuckler
Joined
10 Dec 2000
Messages
3,344
Location
Enköping
En gång i tiden hade jag irriterat mig på det mesta och föredrog att spelleda över att spela med en stor marginal. Numer är det mer jämlikt hur mycket jag gillar de olika rollerna. Vissa karaktärsdrag jag har haft har dämpats med åren. Med det är det nog bara två typer av personer som jag har svårt för idag.

Den första är spelledaren som inte förklarar det grundläggande för sitt spel/kampanj/äventyr när man gör sin rollperson så att man kan göra en rollperson som funkar med det som ska spelas.

Det andra är spelaren som på något sätt distraherar sig själv så att spelledaren får upprepa det som nyss sagts igen.

Många irritationer föll bort i och med att jag inte längre bryr mig om mina rollpersoner lever eller dör. Då kan man leva med många dumheter som hittas på av med och motspelare. (Jag grämer mig inte över döda karaktärer, det finns alltid nya roliga koncept, däremot är det ju inte så att inte mina rollpersoner själva försöker överleva så gott det går. Det faktum att jag spelar i mestadels korta kampanjer hjälper till. Skulle jag haft en rollperson i en lång kampanj skulle jag säkert gå igång på folk som sticker iväg på egna spår, inte tänker på medrollpersonernas säkerhet och sånt.)
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,292
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
Jag blir tokig på spelare som inte vågar bjuda på sig sjäva, uppvisa svaghet, låta sina karaktärer misslyckas, framstå som patetiska, klantiga eller bli utskämda. Det är by far den vanligaste bristen jag stöter på bland erfarna och mogna rollspelare, att de -fortfarande- inte fuckin' lärt sig att allt blir hundra gånger mer awesome om man spelar djärvt och sårbart.
 

Feuflux

omjonasson.se
Joined
8 Jan 2001
Messages
5,026
Location
Linköping
Jag har inte spelat med ett särskilt brett utbud av personligheter så visst kan jag komma på teoretiska problem, men inte så mycket jag upplevt. Vi skiter i det dock och så tar jag något jag upplevt och stört mig på istället.

* Alla rollpersoner är precis likadana. "Här har vi en ny setting och den här spännande världen med de här roliga förutsättningarna och en cool metaplot och du spelar en... standardkrigare med maxade skills i närstrid och utan någonting att förlora igen."

* Klaga på andras idéer men kommer aldrig med egna. "Nej sådär blir ju jättedumt om vi gör" och sen sitter tyst och väntar på något nytt att såga.

Människor totalt omedvetna om vad övriga gruppen vill och som "bara gestaltar sin rollperson på ett trovärdigt sätt" skulle jag stört mig massor på, men kan inte säga att jag stött på det i faktiskt spel sedan deltagarna passerat tonåren och förväntas vara vuxna.
 

Rangertheman

Myrmidon
Joined
15 Dec 2015
Messages
3,589
Troberg;n346724 said:
Regeltalibanen. Jag tillämpar principen att om det tar längre tid att slå upp en regel än att improvisera, så improviserar jag, och det tar mig ungefär 0.2 sekunder att improvisera.
Det är nog den typ jag också har svårast för. Hellre en ruling som kan rättas till efter spelpasset än att sitta och slå i regelboken under passet.

De som envisas med att skapa rollpersoner som är anti allt vad gruppen står för och vill göra, är också rätt jobbiga.
 

Skarpskytten

Ödestyngd världsvandrare
Joined
18 May 2007
Messages
6,192
Location
Omfalos
Jag känner att jag nog har varit rätt förskonad.

En spelartyp jag har varit ut för kan vi kalla gränstestaren. Det här är spelaren som hela tiden testar gränserna i spelet; det sociala kontraktet i gruppen, reglerna, settingen. Kan jag hitta en build som pajar spelet? Vad gör SL om jag försöker mörda kejsare Palpatine? Hur reagerar gruppen om jag mördar en annan i gruppen i sängen och sedan låter min rollfigur begå självmord? De här människorna har en fabulös känsla för hur långt de kan gå utan att någon orkar ta konflikten med dem eller kasta ut dem. Aldrig mer!

En SL-typ jag inte längre står ut med är den rälsande illusionisten. Den där som säljer sin kampanj med att ni ska vi spela pirater och ni har ett eget skepp och får plundra bäst ni vill och sedan tvingar alla vara med på den här cool demonståryn som hen har tänkt ut medans skeppet sakta ruttnar i hamnen. (Och, nej, det var inte pirater, och, ja, ståryn var cool, men det var inte vad vi blev lovade och vi vill ha tillbaka vår tid!)
 

Skarpskytten

Ödestyngd världsvandrare
Joined
18 May 2007
Messages
6,192
Location
Omfalos
Jag kom på en till! Fuskaren. Den ultimate fuskaren (jag känner en sån) använder sig av minst två av följande: 1) fuska med tärningsslag, 2) fuska med sin gubbe och 3) läsa modulen i förväg.
 

Troberg

Sinister eater
Joined
27 Jun 2001
Messages
17,659
Rangertheman;n346775 said:
De som envisas med att skapa rollpersoner som är anti allt vad gruppen står för och vill göra, är också rätt jobbiga.
Typ, eller som, efter att man förklarat settingen och förklarat att där vi spelar så betraktas ogres/aliens/alver/whatever som monster som dödas av typ alla så fort de får en chans envisas med att spela just de karaktärerna, och surar och ställer till scener om de inte får, och sedan blir sura för att byborna jagar dem med facklor och grepar...
 

Franz

Nin geed gali jirey geed loo ma galo
Joined
4 Dec 2010
Messages
6,913
Snålåkaren - Jag har rätt svårt för spelare som egentligen inte vill spela och skapa en upplevelse tillsammans med de andra spelarna, utan snarare sitter helt tysta alla spelpass. De gör ju egentligen ingen förnär, så det ligger kanske mer hos mig, men jag kan inte hjälpa att bli irriterad.

Dr. Jekyll och Mr. Hyde - Vi hade en spelare i gruppen för ett antal år sedan som alltid, vilken karaktär han än skapade, i mitten av kampanjen alltid slutade spela som sin karaktär och blev murder hobo. Att spela murder hobo kan ju ha sin tid och plats, men det var jobbigt när han startade med en karaktär och man som spelledare planerade saker för den karaktären och sen gick allt i kras för att den fredliga snälla karaktären utan orsak började slakta oskyldiga helt random.

En armé av rollpersoner - En annan incident var en spelare som alltid alltid efter en stund i äventyret fick för sig att alla andras rollpersoner var "bättre" än hans. Han krävde att göra en ny rollperson, annars ville han inte vara med. Problemet var att samma sak hände efter ett tag med nästa rollperson. Så han gjorde en ny. Och en ny. Och en ny...

Vill dock påpeka att jag tycker att sådana här misslyckanden har lika mycket med mig som spelledare att göra som spelarna jag beskrivit. Det kan bero på att jag inte lyckades intrigerna deras rollpersoner tillräckligt bra i kampanjen, att jag kanske inte lyssnade eller tog in de idéer som de hade kring dina rollpersoner.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,543
Franz;n346837 said:
Dr. Jekyll och Mr. Hyde - Vi hade en spelare i gruppen för ett antal år sedan som alltid, vilken karaktär han än skapade, i mitten av kampanjen alltid slutade spela som sin karaktär och blev murder hobo. Att spela murder hobo kan ju ha sin tid och plats, men det var jobbigt när han startade med en karaktär och man som spelledare planerade saker för den karaktären och sen gick allt i kras för att den fredliga snälla karaktären utan orsak började slakta oskyldiga helt random.
Jag har anklagats för den här. Ofta är det för att spelldaren har gjort saker så svåra och de ”oskyldiga” så osympatiska att den lättaste vägen är att hacka huvudena av folk. Är saker benhårda och får spelarkaraktärerna inte något för det? Är NPC:erna inte ens tackasamma? Beteer sig folk som bortskämda och gnälliga idioter mot tungt beväpnade trollkarlar? Look, det finns inga riktiga konsekvenser för det är ett spel och jag är inte på jobb. Någonstans kommer jag döda en NPC för att det är roligast och den effektivaste saken att göra.
 

bortom12e

Swordsman
Joined
20 Jun 2018
Messages
499
Jag blir störd när någon metadiskuterar helatiden. Exempelvis om spelargruppen precis smygit in i ett rum och blir överraskade av några stora monster "Det här är precis som i en annan kampanj jag är med i, fast där har vi en spelare som är så jävla galen! Han sprang rakt in mn klarade sig ändå! Han behövde slå 20 och fick en nat 20!". Absolut ok ett par gånger men jag blir störd och tappar helt feelingen om det sker helatiden, vilket har hänt.
 
Top