Ja, jag skulle säga att det är skapandet som får spelartypen att gå igång. Troligtvis rör det sig om en spelare som relativt ofta är spelledare och är van vid att få hitta på saker under spelmötena.
Jag väljer att följa Forge-traditionen att välja riktigt missvisande namn på mina termer.
Den här första punkten är nog den som väger tyngst för mig - men, den är också jättestor. Jag tror däremot på riktigt att man genom att abstrahera de här "spelartyperna", och säga att man inte är A eller B utan att man är mycket A, gärna B men oftast inte är C, kan få en del att bygga på när man konstruerar sitt spel, sin kampanj, sin rollperson.Eksem said:
Jag tycker nog spelledarrollen ofta är lite av ett ont måste då någon måste spelleda. Att ha kul som spelledare är aldrig prioritet för mig men jag tycker nog att det är roligt att agera som SLP samt med spelare som lever sig in i sina roller då det kan resultera i underhållande situationer och icke-planerade konflikter mellan karaktärerna.Eksem said:
Jag anser att det kan vara väldigt svårt att sätta samman en grupp av olika spelartyper. Mest tjafs brukar det bli om Hack'n'slashers eller power gamers och actors/immersionists samt ibland thinkers. Spelstilarna går lite mot varandra då de har så väldigt olika mål och inte prioriterar karaktärens välbefinnande i samma utsträckning. Däremot anser jag att explorers och watchers är väldigt flexibla och kan antagligen passa med alla spelartyper.
det där är ett intressant fenomen - i nästan alla spelgrupper jag varit i har vi nästan slagits om spelledarrollen. I gruppen uppe i Hudiksvall var vi tre spelledare och två spelare, och varje spelledare hade alltid nånstans mellan två och åtta kampanjer vi ville dra igång...bozar said:
Här har du en poäng - jag försökte göra lite samma poäng tidigare, när jag skrev att man kunde använda spelarrollerna inte som spelarroller (ytterst få spelare tillhör bara en grupp, och få spelare anammar någon roll helt) utan som nåtslags mätare för vad olika spelare tycker är roligt - och även när det gäller att synkronisera förväntningarna inför en kampanj. Om man ska köra en CoC-kampanj t.ex, utan att vilja berätta att det är just CoC som gäller, så kan man säga att man tänkte köra en skräckkampanj - men skräck är brett, så det vore kul att kunna fylla på med att man inte tänkt sig så mycket buttkicking, utan ett stort fokus på thinking, acting och immersion samt problemlösning (nu blandar jag språk hejvilt, lev med det). Och, till exempel, att man helst inte ser så mycket watching, eftersom casual-spelare ofta inte drar sitt lass vad gäller vare sig immersion eller utagerande som skapar stämning.
Det har ju helt enkelt att göra med vilka man kör med men faktum är att det ställs ganska höga krav på en spelledare som ska kunna regler utantill och skriva fängslande uppdrag. Jag har varit spelledare så många gånger att jag inte kan räkna det men tycker i ärlighetens namn det är mycket roligare att spela en karaktär samt att slippa slå tärningar, huvudräkning och anteckna. En bra spelledare ser ju till att spelet har ett sånt flyt så att spelarna knappt märker av regel och speltekniska delar av spelet. Som spelare vill man kanske t.ex. ha detaljerade strider men för SL innebär ju detta massor av jobb.krank said:
Fast man kan ju inte riktigt tvinga på en spelare en roll, jag själv skulle ha väldigt svårt att bli påtvingad t.ex. en thinker roll för jag kan inte tolka och sovra samt hitta lösningar som en thinker gör. Jag skulle nästan säga att man föds in i en spelartyp och jag tror väldigt få kan ändra sitt spel särskilt radikalt. Spelare som blir påtvingade immersion eller acting brukar inte vara särskilt bra på det om de inte gillar det heller.
