Nekromanti Spelledarens berättelse

[Mattis]

En riktig berättelse

Alla som är bekanta med Monomyten via Campbell eller Vogler vet att berättelser bara är att skal för huvudpersonens inre utveckling. Huvudpersonen börjar med ett inre problem, stöter på ett äventyr och i klimax överkommer han sitt inre problem och kommer ur berättelsen som en utvecklad person.

Spelarna har därför i allra högsta grad en del i rollspelsberättelser. En författare i något annat medie kan tvinga huvudpersoner att ändras men en spelledare kan bara ge incitament för rollpersoner att göra det, resten är upp till spelaren.

 

[Grog]

jag är en svag spelledare

När folk skriver "rollspel går ut på att skapa en berättelse tillsammans" så är det en missvisande beskrivning, för i rollspel är det endast spelledarens berättelse.

På ytan ja. Men jag har de mest lömska och manipulerande spelarna du kan föreställa dig, och de styr berättelse precis dit de vill oavsett vad jag som spelledare hade tänkt innan spelmötet. Spelarna spelar inte spel, de spelar spelledaren. Och gör det jävligt väl dessutom. #suck# Rälsa? Jo tjena!

Det liknar egentligen situationen med min flickvän, och här tror jag att jag är representativ för 99% av alla män. Jag vinner alla argument, visar på hur vi ska göra, men likt förbannat inser jag alltid en månad senare att jag gör exakt vad hon ville jag skulle göra. Kvinnor är lika onda som rollspelare. Vad det säger om kvinnliga rollspelare vågar jag inte ens tänka på.

 

[Feliath]

Re: En riktig berättelse

Problemet med det resonemanget är ju då att monomyten är rent jävla nys. Nästan all mytologi misslyckas totalt med att konformera med den mallen, på de punkter där den inte är totalt intetsägande.

Jag tror inte att någon trodde på den skiten ens när den var nyhopljugen.



/Feliath — it am teh lulz

 

[Troberg]

Re: En riktig berättelse

Problemet med det resonemanget är ju då att monomyten är rent jävla nys. Nästan all mytologi misslyckas totalt med att konformera med den mallen, på de punkter där den inte är totalt intetsägande.

Jag tror inte att någon trodde på den skiten ens när den var nyhopljugen.

Tja, om man inte pettimetrar med detaljer utan istället tittar lite på de större sammanhangen så är den faktiskt rätt så vettig. Den identifierar element som är gemensamma i olika myter, och sätter dem i ett sammanhang.

 

[Mattis]

Re: En riktig berättelse

Det stämmer bra att monomytens olika steg kräver massvis med sax och lim för att passa ihop med många berättelser.

Poängen med den dock är att berättelser till sin grund har ett psykologiskt värde. Det resonemang kring dettaCampbell och Vogler för tycker jag är väldigt övertygande och ser att det stämmer bra överens med de flesta berättelser jag läst/sett/hört.

 

[Krille]

Re: En riktig berättelse

Problemet med det resonemanget är ju då att monomyten är rent jävla nys. Nästan all mytologi misslyckas totalt med att konformera med den mallen, på de punkter där den inte är totalt intetsägande.

Tja, det är lite som John Wicks tes. Den funkar inte om man detaljstuderar, men håller man sig på lite avstånd och kisar med ena ögat så funkar den alldeles utmärkt, tillräckligt väl för att vara användbar om man vet vad man sysslar med och inte ger sig den att sabba tesen bara för sabbandets skull.

Jag tror inte att någon trodde på den skiten ens när den var nyhopljugen.

George Lucas gjorde.

 

[Svarte Faraonen]

Re: En riktig berättelse

"John Wicks tes"

"George Lucas gjorde."

Du vet, ingen av de två jämförelserna övertygar mig om att det där kisandet faktiskt skulle vara något eftersträvansvärt.

 

[Krille]

Själslig smärta

Du vet, ingen av de två jämförelserna övertygar mig om att det där kisandet faktiskt skulle vara något eftersträvansvärt.

Det beror på vad man är ute efter.

Man kan väl säga så här: konstnären i George Lucas själ gråter säkert hela vägen från Skywalker Ranch till banken.

 

[Svarte Faraonen]

Re: Själslig smärta

Du menar att det är monomyten som gör rollspelshobbyn så ekonomiskt lönsam?

 

[Krille]

Multimyt, monomyt, nullmyt?

Du menar att det är monomyten som gör rollspelshobbyn så ekonomiskt lönsam?

Avsaknad av, snarare.

För handen på levern, hur mycket monomyt hittar du i rollspel, egentligen? Visst, det står i en klase spelledartips här och var om berg-och-dalbanor och filminspiration och fan och moster, men i slutändan så blir det mest en man på värdshuset med en karta, en dunge med monster, en slutboss och en klase med XP som gör att man levlar. Eventuell filminspiration kommer i form av stunts som spelaren vill göra och spelledaren beskriver.

Om man kisar väldigt mycket så kanske man kan se mannen med kartan på värdshuset som separation, dungen som initiering och slutbossen och levlandet som återvändo, men då kisar man så mycket att man riskerar att gå in i en vägg om man börjar flytta på sig.

Jag skulle snarare säga att rollspel, rent traditionellt, saknar ungefär allt vad monomyt heter. Det påminner rent krasst mer om allmäna självdeklarationen. Och hade den inte varit ett tvång så hade den gått lika bra ekonomiskt som rollspel.

 

[Arfert]

Re: En riktig berättelse

Håller med... jag kan förstå att den har vissa poänger. Greg Stafford tillhör ju dem som kan sin Campbell, och har använt monomyten i konstruktionen av både RQ, Pendragon och Heroquest (hörde jag från honom själv, så det får jag väl tro på.)

 

[Troberg]

Re: En riktig berättelse

Håller med... jag kan förstå att den har vissa poänger. Greg Stafford tillhör ju dem som kan sin Campbell, och har använt monomyten i konstruktionen av både RQ, Pendragon och Heroquest (hörde jag från honom själv, så det får jag väl tro på.)

Tja, om inte annat så kan man väl säga att oavsett om den är vetenskapligt vederlagd eller inte (vilket är ett diffust begrepp i en så flummig fråga) så funkar den i rollspel. Den är ett sätt att koppla handlingen till karaktärens inre, och därmed även koppla karatärens upplevelse till spelarens upplevelse.

I det här sammanhanget så är det bra nog för att jag ska vara nöjd.

 

[Mogger]

Re: Multimyt, monomyt, nullmyt?

[ QUOTE ]
Om man kisar väldigt mycket så kanske man kan se mannen med kartan på värdshuset som separation, dungen som initiering och slutbossen och levlandet som återvändo, men då kisar man så mycket att man riskerar att gå in i en vägg om man börjar flytta på sig.


[/ QUOTE ]

Usch ja, dessutom är det ganska obehagligt att kisa under en längre period. Skulle man, av någon anledning applicera monomyten på rollspel så får vi nog inse att rollspelen stannar vid Initiering. Övriga steg är undantag som är lika sällsynta som vithaj i Vättern.

 

[Nightowl]

Re: En riktig berättelse

Jag tror inte att någon trodde på den skiten ens när den var nyhopljugen.

Du skulle bara veta...

Erik

 

[Rickard]

Det KAN vara så i vissa spelgrupper och spel men det är absolut ingen självklarhet. Det är ungefär som att hävda att din livshistoria (i verkligheten altså) bestämms av omgivningen och därför inte är din... Visst, mycket av vad som händer i livet beror av slump och omständigheter men i slutändan är det du som väljer.

Fast det enda jag väljer är faktiskt hur jag vill uppleva det. Strunta i att gå på bio eller sitta och skriva på forum - hur jag upplever saker beror på vilka val jag har gjort. Nu vill jag inte att det här ska bli en diskussion kring livssyner*, men slumpen IRL och spelledaren i rollspel är ungefär samma sak, men med en tydlig skillnad - spelledaren kan styra om för att få en bättre berättelse.

Några har säkerligen hakat upp sig på "berättelse" - vad jag menar är grundhistorien, plotten, ståryn, vad som ska hända. Och klart att det kan finnas avvikelse, men jag tänker mest på (vad jag uppfattar som) gängse definition om hur man spelar traditionella rollspel (jag förklarade detta först av allt i trådstarten). Om du är osäker på vad det är, så läs "Vad är rollspel" i något rollspel.

/Han som är determinist snarare än fatalist

* Nu riktar jag mig framförallt mot krank som har en viss förkärlek för detta.

 

[Rickard]

Re: jag är en svag spelledare

På ytan ja. Men jag har de mest lömska och manipulerande spelarna du kan föreställa dig, och de styr berättelse precis dit de vill oavsett vad jag som spelledare hade tänkt innan spelmötet. Spelarna spelar inte spel, de spelar spelledaren. Och gör det jävligt väl dessutom. #suck# Rälsa? Jo tjena!

/Han vill gärna ha lite exempel

 

[Bjorn]

[ QUOTE ]
Fast det enda jag väljer är faktiskt hur jag vill uppleva det. Strunta i att gå på bio eller sitta och skriva på forum - hur jag upplever saker beror på vilka val jag har gjort. Nu vill jag inte att det här ska bli en diskussion kring livssyner*, men slumpen IRL och spelledaren i rollspel är ungefär samma sak, men med en tydlig skillnad - spelledaren kan styra om för att få en bättre berättelse.


[/ QUOTE ]

Ja det är klart att han (SL altså) kan göra det men det jag försökte säga är att det bara är i vissa typer av kampanjer det är konstruktivt.

Det var likssom det jag försökte säga med svamlet om fokusering på story, karaktärer, värld eller liknande.

Nu vet jag inte riktigt vad dina erfarenheter är men jag har då både spelat och spelledit kampanjer där ansvaret att vara proaktiva ligger nästan helt på spelarna (och i spelvärlden spelarkaraktärerna) och där SL agerar nästan helt reaktivt utifrån vad som ter sig logiskt utifrån spelvärldens (inklusive NPCer etc) förutsättningar. Likväl har jag spelat och spelledit kampanjer som varit extremt styrda till en story eller t.o.m. metastory och där spelarna (och deras rollpersoner i spelvärlden) agerar till överväldigande delen reaktivt. Bägge skulle jag normalt sätt klassa som "traditionellt rollspel".

/Bjorn

 

[krank]

Fast det enda jag väljer är faktiskt hur jag vill uppleva det. Strunta i att gå på bio eller sitta och skriva på forum - hur jag upplever saker beror på vilka val jag har gjort. Nu vill jag inte att det här ska bli en diskussion kring livssyner*, men slumpen IRL och spelledaren i rollspel är ungefär samma sak, men med en tydlig skillnad - spelledaren kan styra om för att få en bättre berättelse.

Du skriver ungefär det jag tänker, så någon diskussion lär det inte bli =)

//Krank, som också är determinist

 

[Rickard]

Nu vet jag inte riktigt vad dina erfarenheter är men jag har då både spelat och spelledit kampanjer där ansvaret att vara proaktiva ligger nästan helt på spelarna (och i spelvärlden spelarkaraktärerna) och där SL agerar nästan helt reaktivt utifrån vad som ter sig logiskt utifrån spelvärldens (inklusive NPCer etc) förutsättningar.

Nu på senare tid har jag också spelat så, men aldrig där spelarna har hittat på spelledarpersoner och deras agendor. Du behöver fortfarande spelledaren som ett svar på dina (outtalade) frågor. Jag vet inte hur många gånger jag ska skriva detta. Någonstans måste jag göra någon konstig beskrivning hur jag ser på det hela.

Alltså, jag kan hålla med om att det är ett bollande mellan spelare och spelledaren, men det är alltid spelledaren som fastställer så att det blir slutgiltigt. Spelarna kan "endast" luta sig tillbaka och se vad deras kreationer får för resultat, vare sig kreationerna är att man beskriver var rollpersonen går någonstans, hittar på en spelledarperson eller en miljö. Det viktiga (enligt min syn) är händelseutvecklingen i scenariot och det är helt upp till spelledaren.
<ul type="square">[*] När spelledaren är helt bortplockad så är det inte längre spelledaren berättelse (givetvis). Personligen vill jag inte spela på det sättet.
[*] När spelarna får hitta på miljö, spelledarpersoner, föremål så är det en gråzon. Det beror lite på hur man gör det. Spelarna kan ju faktiskt hitta på företeelser som kraftigt påverkar handlingsutvecklingen.
[*] När spelarna är bundna till att ta hänsyn till rollpersonernas förmågor och agera utifrån dem så är det spelledarens berättelse.[/list]/Han som hoppas att det är klarare nu

 

[Bjorn]

Altså anstränger du dig för att missuppfatta eller?!?

Till att börja med pratar jag inte om sådana tekniker där spelare kan beskriva NPCer och miljöer här utan helt vanligt SL "vs" spelar förhållande.

[ QUOTE ]
Det viktiga (enligt min syn) är händelseutvecklingen i scenariot och det är helt upp till spelledaren.


[/ QUOTE ]

Det är ju just detta jag försökt säga i två poster nu! I _VISSA_ kampanjer är det händelseutvecklingen i scenariot som är det viktiga, i andra kan händelseförloppet vara HELT OINTRESSANT.

Har spelat i många kampanjer där jag varit i stort sätt helt ointresserad av VAD som händer bara det händer MIN karaktär, är det viktiga karaktärens inre själsliv är faktiskt inte själva handlingen/berättelsen speciellt viktig.

Är mitt fokus på att utforska en fiktiv persons tankar och känsloliv samt utagera hans beteende så som det är i en starkt karaktärsfokuserad kampanj så har själva berättelsen en underordnad roll och så länge spelledaren respekterar min karaktärs "integritet" (dvs jag inte tvingas metaspela allt för mycket) så kvittar det egentligen vad som händer...

/Bjorn