En spontan tanke är att Greyhawk, som Gygax körde det, definitivt är mycket blorbigt. Och jag hade turen att få möta rollspel år 1981 bland folk som likt honom hade starka strategispel/figurslags-kopplingar. Där spelledaren hette "domare" (som i den första utgåvan av D&D, innan "Dungeon Master"-begreppet uppfunnits).
Där det alltså handlade om att som spelledare lite kallsinnigt agera världen och omständigheterna och låta spelarna alltid drabbas av de olika effekterna av både sina egna val, samt diverse - ofta på förhand uppsatta - stokastiska variabler som då och då styr omvärlden.
Det är nog därför jag tänkte att ditt "blorb" är vad jag kallar "rollspel". Det är en spelstil med starka drag av det som var en dominerande rollspelskultur vid en viss tidpunkt (även om alla andra spelstilar naturligtvis fanns även då, det experimenterades med samberättande, episka narrativ etc etc).
Poängen är inte att målmedvetet försöka skapa häftiga narrativ eller utforska aspekter av mänskliga relationer.
Utan poängen är att agera i och med och emot en bångstyrig fantasivärld, och ibland uppstår det häftiga narrativ i den processen och då blir det magiskt.
Om jag tolkat dig rätt att det är ungefär så du tänker också, så känner jag att jag kan relatera.