Spelledarlöst

[Sömniga Isaac]

När vi som grupp är syncade på samma sätt kring ett gemensamt mål, då faller de övriga bitarna på plats även i rollspel. Om vi sedan hänger upp detta mål på artefakter ("vi kör alltid med d20 i fantasy och d100 i scifi" eller "spelledarlöst") är egentligen inte det viktiga. Åtminstone är det min slutsats av det hela.

Här tror jag du fångar något väldigt viktigt. Jag skulle nog säga att det viktiga för mig, oavsett aktivitet, är tydlighet i målsättning. Jag har väldigt svårt att bli aktiv eller uppleva mening om det saknas tydlig målsättning med aktiviteten. Det här borde vara en självklarhet samtidigt har vi ju väldigt många diskussioner som handlar om att vi är vaga i språket och talar abstrakt i form av att ha kul istället för att våga yttra konkret vad kul innebär för oss i olika sammanhang. I sporter kan det vara att vinna eller träna sin förmåga att samarbeta, i rollspel att skapa en berättelse eller träna sin förmåga att skapa något tillsammans. Anledningen att, nu faller jag tillbaka på fotboll igen, upplever fotboll som tråkigt ligger i att jag sällan finner målet att vinna som intressant i en lagsport. Däremot i en sport där jag spelar själv så är jag mer inriktad på målsättningen att vinna och utveckla min egen skicklighet i sporten.

Nu börjar jag glida ifrån ämnet, du fick mig bara att fundera på en sak som ibland tappas bort. Vikten av målsättningar och tydlighet med vad en faktiskt söker genom aktiviteten

 

[Rickard]

Nu börjar jag glida ifrån ämnet, du fick mig bara att fundera på en sak som ibland tappas bort. Vikten av målsättningar och tydlighet med vad en faktiskt söker genom aktiviteten

Jag har skrivit en kort kolumn om målsättning i rollspel.

Mål, mål, mål, mål, mål

Urverk Speldesign är en samling svenska rollspelsförfattare som under gemensam flagg skapar och ger ut spel av olika slag.

www.urverkspel.com

 

[Lukas]

Det här är ett väldigt bra tips, hört det som tips från olika källor att låta spelarna ta ansvar för saker som underlättar för spelledaren, lite som du kan sätta ut en medhjälpare till ordförande vid möten. Exempelvis en spelare som har djupare koll på reglerna och kan stötta spelledaren i regelfrågor för att hålla kvar fokuset vid aktiviteten istället för att fastna i regelfrågan. Personligen är det något jag som spelledare uppskattar och välkomnar, en spelare som är kunnig och hjälper till med just regler.

I övrigt tror jag alla spelbord tjänar på att flytta över delar av spelledarrollen på övriga deltagare för att skapa en bättre upplevelse för hela gruppen. I slutet av dagen är det, oavsett spelledare eller spelledarlöst, en gruppaktivitet.

Överraskande nog verkar rolemaster varit före sin tid här.
Flera av dess versioner tipsar om att spelledaren ska dela upp admistrationen på spelarna.
En tar hand om initiativ.
En har koll på npc hp
En har koll på träff och krittabbeller
En har koll på exp.

Nu tror jag att detta föddes av att rolemaster är väldigt administrativt tungt, och att göra allt själv är rätt svårt.
Men jag skulle gärna se fler spel tipsa om det.
Pathfinder belv mycket mer spelbart när jag tog ansvaret för initiativ ifrån vår spelledare.

 

[Genesis]

Jo, jag tog ju i praktiken bara en av ganska många instanser där du förespråkar att ta bort SL som en lösning.

Och du håller med att i det här fallet är det en vettig eller intressant lösning? Så du startade en tråd för att säga att du håller med mig? Jag fattar fortfarande inte. Eftersom du citerade mig och pratar om "ganska många instanser" så känns det som att du diskuterar mig på något sätt, och att du inte håller med om någon åsikt jag har. Det är toppen, och jag välkomnar det! Diskussioner är ju vad den här sajten är till för. Men jag har svårt att argumentera mot antingen instansen du citerar där du tydligen håller med mig (?), eller mot någon allmän "många instanser" som jag inte vet vad det innebär.

Om du påpekar något jag sagt så diskuterar jag gärna kring det. Eller om du kan formulera någon allmän åsikt du upplever att jag ger uttryck för, så kan jag notera huruvida det är korrekt uppfattat och evenutellt expandera/argumentera för åsikten.

Det jag läser hittills är mest "Spelledarlösa rollspel och spelledarledda rollspel är båda rollspel" och "Gruppen man spelar med har större påverkan än regelsystemet man använder". Det förstnämnda är uppenbarligen sant, och det sistnämnda är väl en åsikt vi kan argumentera kring, och som är lite full av definitionsfällor. Men visst, jag kan hålla med om det. Jag och mina vänner skulle säkert kunna spela Eon med ungefär samma spelstil som vi använder när vi spelar Anatman. Vi skulle känna att reglerna kommer lite ivägen för sättet vi föredrar att spela på, men vi skulle spela det på ett sätt som skulle göra det kul för oss. Om det var din poäng så håller jag med, och ställer mig lite frågande till vad det har med spelledarlösa rollspel att göra.

Och eftersom termen "vanligt jävla rollspel" betyder precis samma sak som "rollspel" så finns egentligen inget att argumentera mot där heller. Alla som spelar rollspel spelar per definition VJR. Vissa spelar väldigt annorlunda VRJ som skiljer sig från hur majoriteten spelar VJR. Vissa spelar VJOSR, andra VJ mysterielösande, andra VJ samberättande, och så vidare. Många gillar olika skilda sorters VJR. En sak vi kommit fram till under många års diskussioner här på forumet är ju att det finns många olika sätt att spela VJR, och vi är många som upplever att vi på detta sätt har hittat fram till ett sätt att spela som gör det roligare för oss, eftersom vi identifierat vilken sorts VJR som innehåller mest av det vi tycker är kul i VJR, medan vi kan undvika de saker vi tycker är tråkigt. Jag tycker ju till exempel att vanligt jävla mysterielösande är aptråkigt, så det undviker jag, medan vanligt jävla samberättande med fokus på historieberättande är väldigt kul. Det finns ett par olika vanliga jävla spelstilar jag gillar, och ganska många jag ogillar, medan jag såklart är medveten om att det finns många andra vanliga jävla rollspelare som gillar dem.

Så hittills håller jag med om allt du säger.

 

[Oscar Silferstjerna]

Jag tror att det finns en tydlig koppling mellan hur man spelar och hur äventyret är skrivet. En text som till stora delar består av hemligheter gör att SL sitter på mer information och mer makt. Det ligger också nära till hands att SL vill eller känner sig pressad att styra spelarna till det han eller hon vet finns där. Har spelarna däremot tillgång till mer information (därför att texten är skriven så), så tror jag att dynamiken kring spelbordet blir en annan, mer demokratisk. SL har också mindre att hålla reda på, vilket minskar stressen och kontrollbehovet.

Naturligtvis handlar dynamiken kring spelbordet också mycket om personerna som sitter där. En skicklig SL kan involvera spelarna och ge dem frihet även i ett styrande äventyr. Men då krävs förmodligen improvisationsförmåga och/eller förberedelser för att våga gå utanför det skrivna ”manuset”. Som SL vet jag att det är lätt hänt att man vill spela ”by the book” för att man är rädd att det ska bli fel, dåligt eller ointressant. En viktig komponent är förstås också hur spelarna beter sig. Alla är inte självständiga och kreativa. Enligt min erfarenhet särskilt inte de som oerfarna.

Eftersom jag också har undervisningserfarenhet kan jag inte undgå att dra paralleller till det pedagogiska arbetet. Som lärare vill man gärna (likt en påläst och styrande SL) att studenterna/eleverna ska ta till sig det man vill säga. Det finns en plan. Lärandemål. Samtidigt vill man också, kanske lite längre fram, ge utrymme för öppna diskussioner. Det spontana undersökandet av något är ofta det som blir mest intressant. Men det kan vara väldigt svårt att nå dit. Det förutsätter att det finns personer i gruppen som är självständiga, men utan att ta all plats. De skrivna läromedlen kan i bästa fall vara till ens hjälp, men om de är dåliga blir de snarare irritationsmoment. Ofta får man då lägga ner tid på att själv förtydliga och förklara. Ungefär som ett dåligt skrivet och illa strukturerat äventyr.

Och för att nu fortsätta dra paralleller mellan pedagogik och rollspel - i en bra och självständig grupp kan läraren, åtminstone vid vissa tillfällen, gå ut ur klassrummet och bara lämna några uppgifter på ett papper efter sig. I en svagare eller rörigare grupp är det svårt. Då kan det behövas tydliga, delvis skrivna ramar.

 

[entomophobiac]

Vi skulle känna att reglerna kommer lite ivägen för sättet vi föredrar att spela på, men vi skulle spela det på ett sätt som skulle göra det kul för oss. Om det var din poäng så håller jag med, och ställer mig lite frågande till vad det har med spelledarlösa rollspel att göra.

Min uppfattning har mest blivit att det är en universallösning. "Har du provat spelledarlöst? Det kan ta bort fläckar, gå ut med din hund, och gör dig bättre på matematik!" Trots att det finns kolossala mängder nyanser kring spelledarrollen och även vad det innebär att spela utan den. Och att det inte nödvändigtvis är spelledarens vara eller icke vara det handlar om, i slutänden.

Det behöver dock inte vara en korrekt uppfattning.

 

[entomophobiac]

Men jag skulle gärna se fler spel tipsa om det.

Ja!

Jag tror många saker förblev osagda i en del äldre spel. I den där brasklappen om att ni kan göra vad ni vill och det är upp till er att ha roligt, som ofta finns, så ingår liksom vad som helst - men du kan inte förhålla dig till "vad som helst". Om det var någon grupp som spelade med en magiskt smart spelledarteknik ute i obygden i Italien 1979 så är det ju en teknik som fallit i glömska sedan dess, om inte gruppen spelar än.

En av mina goda rollspelsvänner brukar ofta ringa och beklaga sig över idéer som diskuteras bland rollspelare, kanske i synnerhet idag. Särskilt när jag börjat rekommendera honom att läsa spel som Sorcerer, där författarens röst är allt annat än tyst. Argumentet är, för tusan, allt det där hade vi ju listat ut redan när vi spelade massa friform - och det hade alla andra också. Men skillnaden är ju att Ron Edwards gjorde spel och community av det.

Och nu är detta bara ett exempel; jag menar att den här typen av "designarv" måste ha funnits så länge det spelats rollspel. Lika mycket som att rollspelare alltid varit upprörda för att de tycker att diverse populära spel bara är någon variant av "stating the obvious".

 

[Sömniga Isaac]

Ja!

Jag tror många saker förblev osagda i en del äldre spel. I den där brasklappen om att ni kan göra vad ni vill och det är upp till er att ha roligt, som ofta finns, så ingår liksom vad som helst - men du kan inte förhålla dig till "vad som helst". Om det var någon grupp som spelade med en magiskt smart spelledarteknik ute i obygden i Italien 1979 så är det ju en teknik som fallit i glömska sedan dess, om inte gruppen spelar än.

En av mina goda rollspelsvänner brukar ofta ringa och beklaga sig över idéer som diskuteras bland rollspelare, kanske i synnerhet idag. Särskilt när jag börjat rekommendera honom att läsa spel som Sorcerer, där författarens röst är allt annat än tyst. Argumentet är, för tusan, allt det där hade vi ju listat ut redan när vi spelade massa friform - och det hade alla andra också. Men skillnaden är ju att Ron Edwards gjorde spel och community av det.

Och nu är detta bara ett exempel; jag menar att den här typen av "designarv" måste ha funnits så länge det spelats rollspel. Lika mycket som att rollspelare alltid varit upprörda för att de tycker att diverse populära spel bara är någon variant av "stating the obvious".

Är inte det här typexemplet på tystkunskap? Det sätts inte ord på det men genomförs och när någon lyfter fram det ses som självklarheter av somliga medan andra funderar på varför detta aldrig kommit fram i ljuset. Saker vi bara gör utan att faktiskt reflektera över det eller lyfta fram i ljuset, som är nog för viktiga för att det vi gör ska fungera i slutänden.

 

[Genesis]

Min uppfattning har mest blivit att det är en universallösning. "Har du provat spelledarlöst? Det kan ta bort fläckar, gå ut med din hund, och gör dig bättre på matematik!" Trots att det finns kolossala mängder nyanser kring spelledarrollen och även vad det innebär att spela utan den. Och att det inte nödvändigtvis är spelledarens vara eller icke vara det handlar om, i slutänden.

Det behöver dock inte vara en korrekt uppfattning.

Tja, vi är ju i stort sett mest trasiga grammofonskivor allihop på det här forumet (precis som på andra forum). @Oscar Silferstjerna pratar om att minska på spelledarhemligheter, om att fokusera på genre och om gruppkoncept. @krank pratar om hur för honom så är reglerna inte viktiga och det är spelvärlden som är rollspelet. Du pratar om "upplevelsen" och om kommersialisering av fantasin.

Jag tjatar om spelledarlöst till stor del för att det är en ovanlig minoritetsgrej och jag vill medvetandegöra. Jag vill visa upp det här sättet att spela (VJ) rollspel på som är annorlunda mot vad de flesta spelar. Jag vill visa att det finns spelstilar utanför huvudfåran, bortom D&D, Helmgast och Fria ligan. Jag hade nog tjatat mindre om det om det var fler som pratade om det, men de förutom jag som på det här forumet spelar den här typen av spel spelar generellt också spelledarledda spel, och ofta mer spelledarledda spel, och deltar oftast i diskussionerna med den utgångspunkten. Så jag harvar på om detta. Och @zo0oks vänliga kommentar ovan visar att det inte är en självklarhet att känna till eller tänka på det här perspektivet (om zo0ok nu inte bara försökte vara snäll).

En annan anledning är såklart för att det är såhär jag spelar, och jag kan bara diskutera utifrån mitt eget perspektiv. De allra flesta diskussioner här ligger ganska långt från min spelstil, eftersom jag spelar en ganska annorlunda typ av (VJ) rollspel. Och, tja, vill jag delta alls så får jag ju ta det från mitt perspektiv, och därmed blir det lätt lite "Såhär funkar det i min spelstil", vilket oftast innebär någon form av samberättande, friform och/eller spelledarlöshet.

Ber om ursäkt om jag låter tjatig, men det gör faktiskt de flesta på det här forumet (och det säger jag med kärlek).

 

[Lemur]

Jag uppskattar ditt perspektiv @Genesis!
För mig är det ofta lite av en äpple-och-päron-grej. Spelledarlöst löser många typiska problem som "mitt spel är för rälsat" eller "jag vill ha mer agens". Men genom att köra spelledarlöst får man kanske ett päron istället för ett äpple - även om man kanske var sugen på ett äpple.

Mina erfarenheter av spelledarlöst är begränsat till Montsegeur och Fiasco. Har haft sjukt kul med båda och gillar att försöka använda lite samberättar-tekniker i mina vanliga SL-spel. Jag skulle inte vilja spela spelledarlöst jämt men då och då är det grymt.

 

[Henke]

Ber om ursäkt om jag låter tjatig, men det gör faktiskt de flesta på det här forumet (och det säger jag med kärlek).

För mig som (iaf de senaste 10-12 åren) hängt här ganska frekvent så är det klart att man springer på trådar där inlägg i diskussioner nämns återkommande. Man slår ett upprepat slag för sitt sätt att spela, för sitt eller sin kompis rollspel/äventyr, sin åsikt om en film/serier/genre, för sin åsikt angående något i vår omvärld etc etc. I vissa fall är det (självklart) åsikter som jag inte delar, men nästan alltid ger det mig insiktsfulla vinklar och jag kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig hade velat vara utan de där trådarna eller en enda forumit. Jag bara älskar att hänga här... alright!?!

 

[zo0ok]

Tja, vi är ju i stort sett mest trasiga grammofonskivor allihop på det här forumet (precis som på andra forum).
[...]
Ber om ursäkt om jag låter tjatig, men det gör faktiskt de flesta på det här forumet (och det säger jag med kärlek).

Kanske - men jag vill på riktigt säga att jag lyssnar, tar till mig, och ändrar mig (och det tror jag inte jag är ensam om).

Jag spelar väsentligen samma spel med samma människor och på ungefär samma sätt som för 35 år sedan. Men jag har plockat upp saker här i detta forum (både från OSR-hållet och spelledarlöst-hållet) och gjort praktiska förändringar i hur vi spelar. Steg för steg. Bättre och bättre (alltså att det fungerar bättre på riktigt - inte att någon rollspels-teori-tyckare säger att det är bättre).

Sedan att jag är tjatig (som alla andra)... det enda jag kan bidra med är mina egna erfarenheter, och de är vad de är och, men jag kan bidra med dem i olika trådar. Alla andra bidrar med sina erfarenheter, i varje tråd. Och när vi lyssnar på andra, och spelar, så får vi nya erfarenheter men det går inte så rasande fort.

Det roliga är att jag då och då startar en tråd med en fråga: hur löser jag detta som SL. Och då svarar @Genesis : prova att kör SL-löst. Och då tänker jag: att jag inte tänkte på det (denna gången heller). Sedan fattar nog @Genesis att jag inte kommer kasta ut D&D för det, men jag kan ändå lösa mitt problem genom att öka graden av sam-självberättande. Jag tror inte på antingen-eller utan både-och, att man både kan ha kakan och äta upp den när man spelar rollspel - det är det som är så speciellt med RPG.

 

[Mogger]

Jag tycker ju VJR är ett paraplygrepp för hela hobbyn...

Så man kan lika gärna använda förkortningen R, för rollspel, lika gärna?

"Jag spelade Fiasco igår."
"Aha, du spelade rollspel!"

"Jag spelade DoD igår."
"Aha, du spelade rollspel!"

Jag vet inte, men jag tycker nog att det funkar betydligt bättre om man helt sonika plockar bort "vanligt jävla" från termen

 

[Oscar Silferstjerna]

Tja, vi är ju i stort sett mest trasiga grammofonskivor allihop på det här forumet (precis som på andra forum). @Oscar Silferstjerna pratar om att minska på spelledarhemligheter, om att fokusera på genre och om gruppkoncept. @krank pratar om hur för honom så är reglerna inte viktiga och det är spelvärlden som är rollspelet. Du pratar om "upplevelsen" och om kommersialisering av fantasin.

Jag tjatar om spelledarlöst till stor del för att det är en ovanlig minoritetsgrej och jag vill medvetandegöra. Jag vill visa upp det här sättet att spela (VJ) rollspel på som är annorlunda mot vad de flesta spelar. Jag vill visa att det finns spelstilar utanför huvudfåran, bortom D&D, Helmgast och Fria ligan. Jag hade nog tjatat mindre om det om det var fler som pratade om det, men de förutom jag som på det här forumet spelar den här typen av spel spelar generellt också spelledarledda spel, och ofta mer spelledarledda spel, och deltar oftast i diskussionerna med den utgångspunkten. Så jag harvar på om detta. Och @zo0oks vänliga kommentar ovan visar att det inte är en självklarhet att känna till eller tänka på det här perspektivet (om zo0ok nu inte bara försökte vara snäll).

En annan anledning är såklart för att det är såhär jag spelar, och jag kan bara diskutera utifrån mitt eget perspektiv. De allra flesta diskussioner här ligger ganska långt från min spelstil, eftersom jag spelar en ganska annorlunda typ av (VJ) rollspel. Och, tja, vill jag delta alls så får jag ju ta det från mitt perspektiv, och därmed blir det lätt lite "Såhär funkar det i min spelstil", vilket oftast innebär någon form av samberättande, friform och/eller spelledarlöshet.

Ber om ursäkt om jag låter tjatig, men det gör faktiskt de flesta på det här forumet (och det säger jag med kärlek).

Jo, det kan säkert bli lite tjatigt här inne emellanåt. Men grejen är också att jag inte alls är provocerad av dina tankar om spel utan SL. För mig är det fullt legitimt och rimligt att pröva olika sätt att spela tillsammans som grupp (att spela utan SL är, som bekant, inte det enda sättet att göra saker annorlunda). Jag tror att hela den här hobbyn och branschen behöver experiment. Och det tror jag inte heller är något djärvt eller kontroversiellt påstående.

Det som dock gör att jag personligen inte riktigt delar din entusiasm för de allra smalaste grejerna är att jag faktiskt vill ha en publik för de grejer jag skriver. För mig är det bra att skriva för en lite större krets av personer. Jag har genom åren gjort många smala kulturgrejer utanför rollspelsbranschen (arrangerat, skapat konstnärligt själv etc), men jag nådde för något årtionde sedan en punkt där jag helt enkelt lessnade på det smala. Ska jag skriva vill jag bli läst (rollspel är inte det enda jag har skrivit, utan bara en ganska liten del). Att skriva för ett sammanhang som är åtminstone lite större är för mig ett högst medvetet beslut.

Jag tror att mina käpphästar - exempelvis genre och gruppkoncept - handlar om just detta: viljan att nå ut. Många rollspel är genrespel. De skapas för att likna något annat. För mig blir det ett intressant designproblem att lösa. En del av lösningen blir då gruppkoncept. Egentligen är äventyrarna ett sådant (förmodligen det första). De behöver ha något gemensamt - precis som gänget i spelgruppen. Vill du pröva andra konstellationer - gör det! Men det kan innebära att du får uppförsbacke.

Jag är kanske en normie i rollspelsbranschen. Eller snarare en indie som leker normie för att undersöka vad det är. Ett alternativ till det alternativa (och där pratar jag även om livet i stort). Det kanske gör någon arg, men det spelar ingen roll därför att jag behöver få undersöka saker på ett sätt som känns relevant för mig. Annars kan jag lika gärna låta bli.

 

[RasmusL]

Skillnaden är väl att sport, oavsett form, generellt har ett tydligt mål - att vinna. Definitivt fot- och handboll. För rollspel är målet betydligt mjukare, generellt, och även om det absolut finns många rollspel som handlar om att vinna på både abstrakta och konkreta sätt så är det vanligare att vi har helt andra mål. Därför känner jag nog att liknelsen haltar.

När vi som grupp är syncade på samma sätt kring ett gemensamt mål, då faller de övriga bitarna på plats även i rollspel. Om vi sedan hänger upp detta mål på artefakter ("vi kör alltid med d20 i fantasy och d100 i scifi" eller "spelledarlöst") är egentligen inte det viktiga. Åtminstone är det min slutsats av det hela. Det gör dock inte artefakterna mindre viktiga för den grupp där de är det.

Mjaa, att spela matcher i klubb handlar väl oftast om att vinna men när jag drar ihop fotbollsspel med mina kompisar och lagen har en gemensam pool avbytare så att jag ena minuten spelar med gul väst och nästa med grön så vill jag påstå att målet är ett annat. Då är det viktigare att få till snyggt spel, snygga passningar, snygga mål, få alla delaktiga, springa mig trött, etc.

Sen är allt vi rollspelar såklart delmängder av helheten "rollspel", vare sig det är lajv, 5E, Sea Dracula eller Medan Världen Går Under och det är ju väldigt mycket likheter men också skillnader. Har spelat i grupper där vi blandat friskt mellan olika spel och spelstilar och min erfarenhet är en annan än din: spelen påverkar spelarna mer än åt andra hållet i en fungerande grupp.

 

[entomophobiac]

Mjaa, att spela matcher i klubb handlar väl oftast om att vinna men när jag drar ihop fotbollsspel med mina kompisar ...

När jag skriver "generellt" så menar jag "generellt", generellt.

Har spelat i grupper där vi blandat friskt mellan olika spel och spelstilar och min erfarenhet är en annan än din: spelen påverkar spelarna mer än åt andra hållet i en fungerande grupp.

Det är ju det häftiga med hobbyn i slutänden - hur lika men ändå olika vi kan se på den. Jag känner snarare, framförallt på senare år, att vi ger för mycket cred åt spel och för lite cred åt oss själva. Som med allt går det att vara bättre eller sämre på att spelleda, skriva, läsa, och spela rollspel. Inte i någon objektiv bemärkelse som du kan vinna pokaler för (annat än på forntida konvent), men definitivt i formen av att lära känna sitt egna kul, ta ut svängarna mer (eller mindre), etc.

Hade vi roligt med spelet, eller hade vi roligt tack vare spelet? Mitt personliga svar är generellt att vi hade roligt med spelet. Men det ju också en generalisering, som även den har undantag.

 

[Khan]

Skillnaden är väl att sport, oavsett form, generellt har ett tydligt mål - att vinna. Definitivt fot- och handboll. För rollspel är målet betydligt mjukare, generellt, och även om det absolut finns många rollspel som handlar om att vinna på både abstrakta och konkreta sätt så är det vanligare att vi har helt andra mål. Därför känner jag nog att liknelsen haltar.

Jag tror inte jag håller med här.

En av de absolut vanligaste missförstånden (och i någon mån självlögnerna) jag vet om rollspel är att det inte handlar om att vinna. För det gör det. Inom Vanligt Rollspel (TM) har varje äventyr eller kampanj ett sätt att vinna. Du ska besegra trollkarlen, stoppa kulten, hitta skatten, rädda den bortsprungna sjöborren Bosse, etc. Det finns ett mål och mening med färden som vi strävar mot.

Men här kommer just skillnaden Vanligt Rollspel (TM) och andra spelstilar in rätt hårt. För när jag testade spelledarlöst första gångerna fick jag en total insikt i hur man som spelare kan driva spelet framåt på ett sätt som inte bygger på att man bara reagerar på spelledarens initiativ. Samma sak har jag ofta upplevt i konventsäventyr eller andra one shots. Om vi bara har den här korta tiden på oss, då vinner den som har roligast. Inte den som besegrar den onda demonkungen, etc. Jag t.ex. kan offra min RP för att heroiskt ta en kula för hans bästa vän på ett helt annat sätt än när vi kör kampanjer på ett halvår eller mer. Jag som spelare är med och styr handlingen på ett helt annat sätt än när jag bara ska uppleva spelledarens plan á la Vanligt Rollspel (TM).

Hm. Tror det var det.

 

[erikt]

Jag tror inte jag håller med här.

En av de absolut vanligaste missförstånden (och i någon mån självlögnerna) jag vet om rollspel är att det inte handlar om att vinna. För det gör det. Inom Vanligt Rollspel (TM) har varje äventyr eller kampanj ett sätt att vinna. Du ska besegra trollkarlen, stoppa kulten, hitta skatten, rädda den bortsprungna sjöborren Bosse, etc. Det finns ett mål och mening med färden som vi strävar mot.

Men här kommer just skillnaden Vanligt Rollspel (TM) och andra spelstilar in rätt hårt. För när jag testade spelledarlöst första gångerna fick jag en total insikt i hur man som spelare kan driva spelet framåt på ett sätt som inte bygger på att man bara reagerar på spelledarens initiativ. Samma sak har jag ofta upplevt i konventsäventyr eller andra one shots. Om vi bara har den här korta tiden på oss, då vinner den som har roligast. Inte den som besegrar den onda demonkungen, etc. Jag t.ex. kan offra min RP för att heroiskt ta en kula för hans bästa vän på ett helt annat sätt än när vi kör kampanjer på ett halvår eller mer. Jag som spelare är med och styr handlingen på ett helt annat sätt än när jag bara ska uppleva spelledarens plan á la Vanligt Rollspel (TM).

Hm. Tror det var det.

Det där har väldigt lite att göra med spelledare vs spelledarlöst att göra. Det har mycket mer att göra med kampanj-/scenario-struktur att göra.

Dels har vi ju den klassiska varianten där man har ett Äventyr, med en Uppdragsgivare, och ett Mål. Har man otur så finns det även en Berättelse som skall följas.

Men det är ju bara en variant av Vanligt Rollspel (TM). Man kan lika gärna köra med sandlåda/fisktank (jag är inte riktigt klar över skillnaden mellan dessa) där det finns en förberedd värld, med diverse SLPs som har olika agendor och planer. Men det finns inget särskilt mål för spelare/rollpersoner utan det är helt upp till spelarna vart de vill ta rollpersonerna.

Bägge varianterna är precis lika mycket Vanligt Rollspel (TM). Skillnaden är ifall det finns en markerad stig för rollpersonera att följa eller inte.

 

[RasmusL]

Det där har väldigt lite att göra med spelledare vs spelledarlöst att göra. Det har mycket mer att göra med kampanj-/scenario-struktur att göra.

Dels har vi ju den klassiska varianten där man har ett Äventyr, med en Uppdragsgivare, och ett Mål. Har man otur så finns det även en Berättelse som skall följas.

Men det är ju bara en variant av Vanligt Rollspel (TM). Man kan lika gärna köra med sandlåda/fisktank (jag är inte riktigt klar över skillnaden mellan dessa) där det finns en förberedd värld, med diverse SLPs som har olika agendor och planer. Men det finns inget särskilt mål för spelare/rollpersoner utan det är helt upp till spelarna vart de vill ta rollpersonerna.

Bägge varianterna är precis lika mycket Vanligt Rollspel (TM). Skillnaden är ifall det finns en markerad stig för rollpersonera att följa eller inte.

Mm, men i vanligt rollspel brukar det finnas risker för rollisarna som inte finns i vanligt spelledarlöst. Det påverkar ganska mycket tycker jag.

 

[RasmusL]

Eller alltså, om "vanligt rollspel" = konfliktresolution, ingen rollpersonsdöd, roterande scensättning och mekanik för att skapa en viss typ av historia så blir jag ju väldigt glad men jag måste ha missat alla mainstreamspel som fyller de checkboxarna