Del 13: What happens in Paris, stays in Paris
Bredvid festsalongen finner vår duo endast ett låst rum, vilket de formodar vara ett galleri. Härnäst hittas ett olåst pentry, där man förlustar sig på stulen champange. Man finner även Matisses rum, och snokar som bäst igenom det då någon hörs komma i korridoren. Det visar sig vara Matisse själv. Lyckligtvis verkar Matisse helt obekymrad över att de letat sig in i hans rum. Han har annat i åtanke.
Oväntat erbjuds Selwan och Robban att köpa målningen. För en rejäl summa pengar naturligtvis. Mer än vad rollpersonerna faktiskt kan mäkta med. Men det behöver ju inte Matisse veta, ler vår duo i mjugg. När de som bäst förhandlar om förtroende, pris och tavlans förmodade äkthet, tränger ett hårt bankande genom discopulsen. Matisse stelnar ögonblickligen till. Sedan rör han sig hastigt mot lägenhetens motsatta sida, till dess äldre ytterdörrar. Dörren formligen skakar, och Matisse öppnar nervöst, dock med de tre säkerhetskedorna stadigt på plats.
Matisse talar högljudt genom dörren till männen utanför, och tonen eskalerar snabbt. Franskan till trots dryper samtalet av ord kring pengar och lojalitet. Och om straff. Matisse låter underdånig och svettas mycket. Robban tröttnar snabbt på att vara diplomatisk och stampar med all kraft ned på den läderklädda sko som hindrar dörren från att stängas, och låser snabbt. Nu försöker inkräktarna utanför på allvar ta sig in. Tunga, köttiga nävar får dörren att skallra. Snabbt beväpnar sig nu vår trio i köket. Köttklubba och slaktkniv. En och annan korkskruv. Mattisse är halvt hysterisk, babblande om spelskulder och oinlösta lån. Selwan och Robban försöker övertyga honom om att omedelbart ge tavlan till dom innan det är för sent. När dörren sånär ger vika, lugnar sig plötsigt skrikandet och nya röster ansluter sig i trappen. Det visar sig vara husets grannar, vilka verkar få inkräktarna att ge sig på kas. För tillfället.
Man pressar nu den uppenbart skuldtyngde Matisse att snabbt ta dom till målningen, och genom den få en skälig betalning för att lösa in sin skuld. Man ska endast stanna till i stora salongen, och lyckas stjäla nycklarna från Patrice för att sedan hämta sin gamla utrustning från garderoben. En oroad, men märkbart lättad Matisse leder vägen.
Men i den stora salongen är stämmningen förändrad. Discopulsen är nu dämpad av tunga mörkröda draperier, vilka nu täcker såväl fönster som dörrar. Det maskprydda folket viskar mellan sig och det ligger en ekektrisk laddning i luften. Förväntan. Vår trio dras mot den enorma soffgruppen i rummets mitt, där Patrice väntar. Nu erbjuder även Patrice tavlan till våra rollpersoner. Han säger sig vara otroligt…inspirerad av tavlan. Han kan faktiskt inte sluta titta på den. Så fantastisk är den. Men nu kan den alltså snart bli i våra rollpersoners ägo. Mot endast en liten tjänst.
Vår trio vill dock ha bevis för att Patrice tavla verkligen är den de söker. I samlad trupp beger de sig så iväg mot dennes sovrum, eskorterade utav ett dussintal av de maskprydda gästerna. Sovrummet väggar visar sig fullkomligt belammrade med erotisk konst. Specifik sådan. Det är Leda med svanarna, kvinnor som förlustar sig med ormar, män med tvåhövdade åsnor och minotauriska betäckelser innuti mörka labyrinter. Men ingen av dessa målningar kan mäta sig med Korbins bestialiska verk. Skildrandet av Elvira Wallins bröllop är i det närmaste av fotorealistisk natur. Motivet föreställer Elvira, endast iklädd en blomsterkrans, som ger sig hän åt en virvlande massa utav köttslighet och blänkande tantakler. Runtom både beskådar och behagar sig en samling äldre maskbeklädda kvinnor över den artöverskridande orgien framför sig. Motivet tycks nästintill utstråla osundhet och befläckelse. Patrice betraktar hängivet tavlan framför sig med uttrycket hos en välsignad man.
Då det inte råder något tvivel om tavlans äkthet, står Selwan och Robban nu inför ett val. Att med våld förskanska sig tavlan, eller ställa upp på Patrice tjänst. De dussinet maskbeklädda gästerna i rummet tvingar dem att med en växande klump i magen acceptera det senare. Den maskerade massan nickar instämmande.
Tillbaka i festsalongens soffa är Patrice likt ett barn på julafton. Han har väntat så länge, förkunnar han med lågande ögon. Han är tacksam, ack så tacksam. Över den stundande uppofringen. Djupt oroade försöker nu vår duo slänga Matisse under bussen och erbjuda hans uppoffring istället. Men icke-sa-nicke. Matisse är enligt Patrice alldeles för ordinär. Tråkig. Inget gentemot la Suède exotique! Ögonblicket senare öppnas skjutdörrarna mot det låsta galleriet till, och via grova rep dras en industriel tingest in mot mitten av den förväntansfulla salongen. Maskinen ter sig likt en jättelik, förvriden, perverterad nidbild av en Alfons-helikopter. Komplett med kedjor, spännen, högtrycksborrar samt smorda pistonger. Och fukt-svullna piskor. Så många piskor. Patrice strålar av stolthet. Hans verk ska äntligen testas! Elvira hade sitt bröllop. Nu är det dags för Patrice att iscensätta sitt. Robban och Selwan stirrar sammanbitet på varandra då deras kostymer långsamt landar på golvet och mardröms-apperaturen framför dem plötsligt rosslar till liv. Double the fun! vrålar Patrice, när de första remmarna dras åt kring vår duo. Det är bara att sluta ögonen. Och tänka på Drottningen.
Barmhärtigt nog anländer morgonen, och med den en besk smak av rostigt stål, läder och skam. Vår dous kroppar sjunger ut sin klagan, medan deras söndrade psyke förtvivlat försöker förneka sinnesbilderna av nattens nidingsdåd. Patrice är dock i extas. Magnifiqe! utbrister han med darrande, svettig överläpp. ViIlken show! Vilken hängivelse!
Fantastique!
Våra sargade rollpersoner plockar upp resterna av sina respektive kostymer och leds av en bubblande Patrice mot hans sovrum. Ett löfter är ett löfte, trots allt. Patrice stannar plötsligt till och faller stapplandes baklänges, förskräckt pekandes mot den uppbrutna sovrumsdörren. Platsen där Elviras bröllop tidigare förevisades, gapar nu tom och öde. Selwan spetsar direkt öronen och lyckas höra snabba steg i trappen utanför. Utan att tveka kastar han sig ut och möts av en oväntad syn: madame Bochoulet hastar några våningar nedanför, med ”Elvira Wallins bröllop” i famnen. Selwan tar upp jakten i den trånga trappuppgången, medan Robban sätter av mot nödutgången i takvåningens andra ände.
Med oroväckande långa steg rör sig madame Bochoulet nedåt, våning för våning. I ett desperat försök att genskjuta, kastar sig Selwan över trappräcket de åtestående två våningarna nedåt och landar vid trapphusets ingång. Madame Bouchoulet är dock snabbare, och vräker sig med förvånande smidighet ut genom trapphuset, mot parken utanför. Robban, nyss nedkommen från brandstegen, har henne dock i sikte och ämnar genskjuta henne från sidan. Han befaller Pallas att hjälpa, men ingen uggla ger sig till känna. Otroligt nog rör sig madame Bouchoulet allt snabbare ifrån sina båda förföljare. Hennes hesa andetag studsar mellan träden i den ännu skuggtyngda parken. Under ett skräckfyllt ögonblick tycks vår duo ha förlorat henne ur sikte, men får bland en avsides klunga träd syn på en äldre pumpstation. Med uppbruten dörr.
Selwan spiller ingen tid, utan springer in i pumphusets kompakta mörker. Samma mörker får honom att snubbla på stegen ledandes nedåt och han faller handlöst ett flertal meter mot pumpstationens golv. Ett otäckt läte ekar genom pumpstationes inre, och Robban klättrar snabbt till undsättning. Selwans vänsterarm hänger slappt vid hans sida och mörkret till trots ses han grimaserar illa. Än mer problematiskt är vår duos brist på någon form av ljuskälla. Pumpstationens äldre paneler ger ett svagt rödaktigt sken, men vilket endast lyser upp någon meter framför. Robban lyckas beväpna sig med en kvarglömd planka, och tillsammans stirrar vår duo bistert in mot den mörka tunnel som breder ut sig framför dom. En väg in. En väg ut.
Ljuset från en mobiltelefon lyser likt en blixt upp pumphusets inre. En högröd, sprinkler-svettandes Patrice har tagit upp jakten genom parken, och ämnar fast besluten att återbörda tavlan till dess nya, rättmäktiga ägare. Ljuset från hans mobil leder långsamt vår nyformade trio allt längre in i pumpstationens inre. Vid stationens ände tar ett äldre grottsystem vid. Ljuset spelar över äldre, sliten arkitektur. Romersk? Keltisk? Svårt att veta. Någon har vistats här nere. Man finner kasserade burkar. En fuktskadad bibel. Tunneln fortsätter obönhörligt nedåt. Arkitekturen övergår snart till alltmer organiska sandstenstunnlar, envist eroderade utav århundrade av kalkvattens-tårar från staden ovanför. Än längre ned fortsätter alltjämt vår trios resa. Luften börjar kännas underlig. Vid sådana tillfällen kanske man börjar undra över hur gammal luften man andas är.
Och om hurvida den kan ta slut.
Ett märkligt surrande fyller plötsligt den smala grottgången, vilken ses öppnas upp strax framför våra rollpersoner. Bortom öppningen skymtas en jättelik, uråldrig kalkstensgrotta, badandes i det dova gröna ljuset från de självlysande alger som beklär dess väggar. Grottans större del upptas av en svartspeglande underjordisk sjö, och en mindre sandstensstrand finnes nedanför grottmynningen. På samma strand skådar man madame
Bouchoulet, som med vibrerande struphuvud utstöter den surrande strupsången. Hon är inte ensam. Runtom henne samlas förvridna, hukande humanoider, vars drag knappt är kännbara i det dova ljuset. Hennes flock. Alla sträcker vädjandes sina smutsiga, kloförsedda händer mot ”Elvira Wallins bröllop”, vilken madammen triumferande höjer över sitt huvud.
I desperation efter tavlan formar vår trio snabbt en motplan. Selwan smyger längst med grottväggen, i ett försök att gömma sig bakom ett närliggande klippmassiv, för att sedan flanka madame Bochoulet. Ett lyhört feltramp från Patrice gör dock att vi aldrig får veta vad just han och Robbans plan hade varit. Ett halvt dussin grottmorlocker rör sig väsande åt parets håll, med vässade klor och tillhyggen i beredskap. Enligt Robban är anfall alltid bästa försvar, och med ett förvridet leende placerar han med våldsam kraft sin bräda över struphuvudet på närmsta angripare. Patrice, beväpnad med en sällsamt tung flaska whiskey, anfaller skrikandes, men missar sitt mål. Selwan passar påpassligt på att obemärkt dyka in bakom klipporna. Grova klor skär igenom Robbans velcro-rustning, och hans bröstkorg ses snart läcka rött. Medtagen missar han sin nästa attack, medan Patrice triumferande låter sin flaska bekanta sig bättre med närmsta kranium.
Smygandes allt närmre, har nu Selwan positionerat sig ett dussintal meter bakom madamme Bochoulett. När ytterligare en strupsång ljuder, tar han sats och vräker sig likt en desperat quaterback mot den långlemmade hondjuret framför sig. Kollisionen formligen ekar genom grottan. Selwan landar överst, men får som tack ta del av frätande uppstötningar som madamme Bochoulet nu vålds-spyr ut över hans bröstkorg och hals. Även Robban blir nedspydd på samma manér av en närstående fiende, och sakteliga sprider sig en svag doft av frätande kött genom den underjordiska grottan. Selwan sluter sakteliga ett järngrepp kring madamens hals, men möts av en vädjan om nåd. Med tårar strilande nedför sina kinder ber hon för sig själv och sitt folk. Tavlan. De behöver den. Måste ha den. Selwans stålgrepp består, och madame Bouchoulet tvingas att välja mellan tavlan och livet.
I grevens tid kallas grottmorlockerna tillbaka av madammen, sakta vaggandes mot hennes öppna famn vid strandkanten. Våra rollpersoner plockar i all hast upp tavlan från marken, och söker sig mot mynningen av tunneln. Alla utom Patrice.
Med febriga, glasartade ögon krossar han sin flaska, vrålar viva la France!, och börjar urskiljninglöst att frenetiskt hugga grottinvånarna med dess vassa spetsar. Kanske hade Robban och Selwan försökt att ingripa. Om det inte vore för krusningen som genfor sjön, och ljudet av tusentals vattendroppar mot dess yta när något slingrar sig upp ur djupet. Alltför sent upptäcker Patrice det väldiga som ringlat sig kring honom och som drar ned honom under den nattsvarta ytan. Djupt nere i den underjordiska grottsjön får Patrice slutligen sin efterlängtade artöverskridande förbindelse. Selwan och Robban flyr hals över huvud längs den kalkstensprydda tunneln upp mot ytan.
Vår duo tvättar av sig vid närmsta parkfontän. De utgör en markaber syn. Genomsvettiga, nedblodade, sårade och anfrätta. Deras vilda blickar möter de förskräckta park-besökarnas. Krampaktigt kramar deras händer kring tavlan. Det prasslar till i en trädkrona ovanför, och något faller ned framför vår duos fötter. En blodig nyckelklippa.Pallas fäller ut sina vingar och ses hastigt försvinna in i det gråtunga molntäcket ovanför.