Hakoon
Veteran
- Joined
- 18 Mar 2014
- Messages
- 51
Del 17: Magnussönerna
Utforskande fortsätter genom rummen i lägenhetens västra del. På nytt tycks verkligheten skifta mellan rummen, till synes utan rim och reson. Våra rollpersoner tycks dock skönja ett fåtal distinkta versioner av lägenheten som ständigt verkar återkomma. ”Dansk design”, verkar vara en verklighet lik Magnussens nuvarande lägenhet. ”Pensionatet”, ståtar sig med åldrat möblemang och en svag doft av pensionär och nybakade bullar, där sol ständigt tycks skina genom fönstren. Häri huserar det åldrade paret. I ”Dödsdalen”, finner vårt sällskap ständigt nya lik, makabert skurna och stelt poserade i vart rum. ”Förfallet”, presenterar en mörk, sliten och minst sagt fuktskadad lägenhet, med vattentäckta golv och flackande belysning. Utanför fönsterrutorna står ett till synes evigt skyfall.
I ett av de större ”pensionat-rummen” hör vårt sällskap plötsligt skrapande ljud från dess balkong. Då de försiktigt inspekterar, finner de en linluggad pojke i tio-årsåldern, som på balkonggolvet leker med en fint snidad riddarborg i trä. Robban anar direkt att det är Magnussen själv som barn, något som den förskräckte pojken själv bekräftar. Vårt sällskap ägnar en stund åt att prata med ”Lasse”. Han verkar, liksom pensionärsparet, ovetande om märkligheterna utanför dörren, och förklarar lugnt att han väntar i rummet tills Rolf och Marianne kommer tillbaka från affären. Inte heller reagerar han nämnvärt på våra rollpersoners allt mer nedbäddade uppsyn. Han frågas om styvföräldrarna, och man kommer fram till att det även finns en mamma med i bilden. Hon bor dock någon annanstans och Lars verkar inte gilla henne. Hon gör dumma saker, är allt han berättar, för att sedan återvända till sina träriddare. Vårt sällskap fabulerar om Magnussens mor är kvinnan med det kluvna kraniet de stött på tidigare. Att Magnussen i vuxen ålder skulle kunna ha utkrävt hämnd för gamla oförätter, ses inte som en omöjlighet.
Åter hörs steg i korridoren utanför, vilka tystnar framför rummets dörr. Selwan, som tycks återhämtat sig oväntat väl, gör sig redo för ett nytt tumult. Magnussens siluett, med köttyxan dragen, gör sig synlig i dörröppningen. Men några steg in ses han stanna upp, för att sedan åter lämna rummet bakom sig. Vårt rollpersoner anar ugglor i mossen, och beslutar sig för att på något sätt locka med sig Lasse under sitt fortsatta utforskande. Selwan lockar med förmodade sötsaker från lägenhetens kök, och till slut ger den sötsugen pojken med sig. Lite godis kan väll inte skada? Oväntat nog lyckas vårt godis-sökande sällskap ta sig till köket utan några förändringar, och dess skafferi plundras på russin, finska pinnar och lakritspipor. Robban letar förgäves efter en förmodad lönndörr i skafferiet.
Planlöst rör man sig vidare i lägenheten, i hopp om att finna något man ännu inte upptäckt. Olyckligt nog upptäcker Selwan något bekant, då Magnussens förmodade mor lurpassar bakom en av dörrarna. Med sprucken röst skriar hon: ”..men hennes kjolar breddes ut, hon bars en stund av dem - hon flöt som en havsfru!” Alltmedan hon med oroväckande beslutsamhet släpar Selwan allt närmre den vattenfyllda vasken i rummets bortre del. Några beslutsamma hugg från Robbans silverdolk sätter dock käppar i hjulet för den stundande dränkningen, och med ett gurglande tystnar sången för alltid. Lasse klamrar sig livrädd fast kring Diana, som nu får bära honom.
Under de kommande rummen visar sig lägenheten från sin betydligt sämre, fuktskadade sida. Medan man än en gång diskuterar hur man ska ta sig vidare, ses Jelena tystlåtet skåda ut över skyfallet utanför rummets fönster. Hon verkat tala för sig själv, och Robban smyger försiktigt fram bredvid henne. Genom stormen utanför skådar de tillsammans ut över ett ödelagt Köpenhamn, vilket sakteliga ses nötas ned av jättelika, mörka vågor från den obevekliga atlanten utanför. Jelena berättar trevande om legender hon hört. Om ”Mörkret vid Nordsjön”. Danskarna sägs ha offrat till det i forna tider. Blev mäktiga och starka. Men Mörkret i Nordsjön har närapå fallit i glömska. Kanske är det tillbaka för att ta tillbaka vad som är sitt? Är det därför som de väldiga vågorna sakta ses ses sluka Köpenhamn? Plötsligt tystnar Jelena och stirrar ut i mörkret framför sig. De måste härifrån. Snabbt. Jelena insisterar.
När de har lämnat rummet bakom sig, hörs Magnussens röst plötsligt ljuda från en okänd punkt i lägenheten. Professorn själv förblir dock dold. Han uppmanar vårt sällskap att lämna ifrån sig pojken. Kanske kommer de få leva om de lyder? skrockar Magnussen förnöjt. Selwan anar dock oro i Magnussens röst, något som inte fanns där innan. Kanske kan pojken vara ett triumfkort? En ytterligare färd genom en likfylld korridor gör dock föga för att muntra upp ovannämnda pojke, som nu krampaktigt klamrar sig fast i Dianas famn. Selwan lovar Lasse att föra honom hem igen och tröstar med en lakritspipa.
Magnussen tycks på avstånd förfölja våra rollpersoner genom lägenheten. Ständigt dold. Han sätter på nytt villkor: kommer de honom alla tillmötes, en och en, utan pojken så ska de bli släppta ur lägenheten. På professorns heder. Våra rollpersoner väljer att med djup oro gå med på villkoren. Men inte utan en plan i bakfickan. Hastigt göms Lasse inuti bottenpartiet på det äldre golvur som står att finna i korridoren nära ytterdörren. Innan pendeldörren stängs om honom, torkar den snörvlande pojken sina tårar. Han lovar att vara modig. Selwan ska ju ta honom hem.
Man går nu Magnussen till mötes. Sakta, steg för steg, en och en, rundar man närmsta hörn. Halvvägs ned i korridoren ses Magnussen stå. Hans kvarvarande öga tycks granska dem noga. De smala läpparna sammanbitna. När vår kvartett radat upp sig ler Magnussen triumferande, och ber dem följa honom. Mot utgången. Nonchalant snurrar han den tunga köttyxan, varv efter varv. Dess vinande ekar genom tystnaden. Lägenheten håller andan.
Kanske gör ögonskadan att Magnussen missar det ögonblick då vårt sällskap passerar hallens golvur, och Selwan hastigt lyfter in Lasse bland dom. Magnussen gnolar förnöjt, och placerar sig slutligen framför ytterdörren. Hans leende blir nu än större. Köttyxan snurrar snabbare. Men plötsligt stelnar Magnussens leende. Något stämmer inte för honom. Var finns all rädsla? Selhan drar ett djupt andetag och lyfter ut Lasse framför Magnussens förfärade blick.
Professorn släpper nu köttyxan, vänder sig om och springer skrikandes iväg. Men han hinner inte långt. Allt snabbare, med händerna vilt fäktandes i luften, dras han bakåt. Mot Lasse. Pojken ifråga klamrar sig fast kring Selwans handled, då även han oförklarligt dras bakåt. Mot Magnussen. De båda dras obönhörligt mot varandra, med skräcken lysandes ur ögonen. Lasse skriker och gråter. Klamrar sig panikartat kvar. Selwan skulle ju ta med honom hem. Han lovade. Med en djup suck släpper Selwan taget. När de båda Magnussönerna skriandes, likt svin till slakt, börjar smälta samman med varandra vänder han slutligen bort blicken. Även resterande lägenhet börjar att smälta, i en degel av form och färg. Desperat når man ytterdörren, och med skriandet ringandes i öronen exploderar världen.
Golvet i hallen är svalt och skönt. Illamåendes vaknar man sakta till liv. Ingen Magnussen står att finna. ”Ryska dockor” ligger framför dem. Utanför fönstren hörs fiskmåsar skria ut över ett höst-soligt Köpenhamn.