Speltimmen v13–14 2021

[krank]

Speltimmen! En tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

• Helst ett nytt spel varje vecka.
• Helst spela minst 60 minuter.
• Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.
• Nytt för 2020: För att försöka motivera mig att inte bara spela flera olika spel utan också spela klart fler spel tänker jag förutom ovanstående också försöka varje vecka spela en timme av något spel jag redan skrivit om. Då blir det utan betygsättning.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner för det. Använd det om ni vill:

75 – spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 – Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 – "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 – Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 – Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[Max Raven]

Jag har spelat The Fall

Efter att fall från rymdstation aktiveras din antimateriasköld. 50 meter ner under jorden stannar ditt fall. Du är en ARID-7, en autonom stridsrustning. Ditt jobb: Att rädda din pilot, som inte svarar och behöver medicinsk hjälp. Tyvärr har du hamnat i en underjordisk anläggning med icke vänligt inställd AI som uppträder defekt.

Det här är en hybrid av vanligt äventyrsspel och 2D-shooter. Tänk Gemini Rue eller Mean Streets, fast du är hela tiden i vandra-runt-och-interagera-läge. Kontrollerna är lite klumpiga, men spelet i sig är smart.

Betyg: Gillar det här. Spelade klart det - det var bara en 2,5 timmar, och då spenderade jag ändå någon onödig halvtimme på att leta efter ledtrådar.

 

[Max Raven]

Jag har spelat The Fall part 2: Unbound.

Som är en uppföljare på The Fall. De usla kontrollerna är tillbaka, möjligen värre den här gången - snurra pistolen med ficklampan för att se saker, hoppa med B(högerknapp), interagera med A... Och det är mer, sämre, strider. Särskilt skjutstriderna är klumpiga och har en energimätare som dräneras när man skjuter och hoppar. Blir mätaren tom (det blir den fort) så kan du inte göra så mycket medan fienden svärmar runt dig.

Spelet är också längre. Och innehållet är aningen mindre fokuserat. Det finns intressanta karaktärer, skrivandet är bra och har en del schyssta grejer i sig.

För att vara hård: Det är ett sämre spel än The Fall, men The Fall var inte så bra, det var dock inte särskilt långt så de jobbiga kontrollerna och ibland långsökta pusslen störde inte lika mycket. Det finns bra grejer i spelet, men spelmakarna insisterade på att behålla saker som de inte borde ha behållt från förra spelet.

Betyg: Det är OK. Gillar man The Fall kan man kanske gilla det här, även om de dåliga spelelementen förvärrats.

 

[Franz]

I mitt projekt att spela så många cyberpunkspel som möjligt har jag spelat NORTH. Nu tycker jag egentligen inte att detta spel är särskilt cyberpunk alls, men det beskrivs som att det är "deeply rooted in a classical cyberpunk atmosphere à la Blade Runner". Nåja, cyberpunk eller inte, detta är inte ett bra spel.

Idén är det verkligen inget fel på. Du spelar en illegal invandrare i en dystopisk mardrömsstad och ditt mål är att få uppehållstillstånd. Du bor i en nedgången lägenhet tillsammans med andra illegala invandrare, jobbar under hemska förhållanden samtidigt som du skickar brev till din syster i ditt hemland (eller hemplanet, invandrarna i spelet liknar aliens). Tanken är verkligen god med detta spel, jag tror att spelskaparen vill att man som spelare ska reflektera och få insikt i hur det är att vara illegal invandrare, att befinna sig på en främmande dyster plats utan rättigheter eller närstående.

Problemet är att spelets utförande är under all kritik. Grafik, kontroll och allt annat som har med spelbarhet att göra är fruktansvärt dåligt. Det är fult, det är svårt att begripa vad man ska göra och det retar mig till vansinne. Spelet är dessutom "artsy" på ett dåligt sätt. Det känns som att spelets alla brister försöks målas över med ursäkten att "Det är konst, det är meningen att det ska vara såhär". Med tanke på ämnet gör det mig faktiskt rätt förbannad. Jag älskar indiespel och spelar sådana betydligt mer ofta än AAA-spel så jag är inte kinkig med att grafik, ljud etc. kanske inte alltid håller högsta kvalitet, men detta är verkligen verkligen dåligt. Jag tror inte att det här spelet ger någon an insikt i hur det är att vara flykting/illegal invandrare och jag tycker det är sjukt trist att ett sådant intressant koncept slarvas bort.

Jag köpte det här spelet för typ 20 spänn och det var inte värt pengarna! Enda fördelen med spelet är att det är väldigt kort och kan klaras av på typ två timmar. Köp inte detta!

 

[Max Raven]

Jag har spelat Loop Hero.

Världen har utplånats av en lich, men från ingenting har en hjälte uppstått, och börjat minnas världen.

Det här är ett... roguelite idle-spel? Typ? Du har en karaktär som går runt i en loop och slår ihjäl monster för loot, vilket kan vara utrustning eller bitar av världen. När du lägger ut dem får du mer prylar, monster och terräng som ger saker. Du väljer när du vill retirera och får de material du plockat upp till att bygga upp ett läger som gör karaktären mäktigare. Dör du så får du behålla 30%. Så det är en avvägning - chansa att du kan överleva en vända till eller dra dig tillbaka.

Det finns en del kul här, men själv tycker jag det kanske är lite väl långsamt att komma framåt - jag ska ha låst upp en ny terrängtyp men har fotfarande inte sett den, och vissa uppgraderingar känns inte så imponerande.

Det är småcharmigt men det är lite för lågintensivt för att engagera helt, och samtidigt kräver det en del uppmärksamhet. Det är ett idlespel på rätt sätt, men det är bäst i mindre doser. Hade varit bra på t ex Switch.

 

[krank]

Jag har spelat 76 minuter av Master of Orion II.

Ja, det är 25 år i år.

Steamversionen använder Dropbox istället för att försöka hacka till den gamla Windows 95-versionen att funka i moderna operativsystem. Det här spelet kom ju nämligen på den tiden spel släpptes både i windows- och DOS-versioner. Iallafall betyder det att man på en modern skärm generellt behöver köra i fönsterläge snarare än i helskärm (eftersom spelet är gjort för mer fyrkantiga skärmar och man får stretching annars).

Jag rekommenderar att man går in i sin dosboxMOO2.conf-fil och ändrar scaler till "normal2x forced", ändrar "fullscreen=truue" till "false" och sätter "output" till "ddraw". Det funkade bra för mig; fönstret upptog inte riktigt hela skärmen på höjden men tillräckligt för att det skulle vara spelbart.

Iallafall. Det här är ett 4X-spel, och det är ett 4X-spel som brukar omnämnas som ett av de allra bästa. Jag tycker kanske inte det åldrats sådär jätteperfekt, men det funkar rätt bra ändå. För att vara 25 år gammalt liksom. Det jag gillar med det är att det är ett 4X-spel som känns som att det har en story bortom bara "döda de andra och bygg det största imperiet". Det är såklart en del av det, men inte allt. Det finns en större gemensam fiende, det finns stora rymdtitan-monster man bör försöka besegra och det finns en legendarisk planet (Orion) som man måste upptäcka för att kunna komma åt.

Jag uppskattar att man själv får välja ifall man vill hålla på och dutta med rymdstrider själv. Jag gjorde inte det den här gången, vilket gjorde att jag helt slapp bry mig om att sitta och finlira och detaljplanera mina skepp. Skönt!

Spelet har däremot verkligen noll handhållning. Läs manualen, pleb. Har du inte manualen tillgänglig? Sucks to be you. Det finns en bebis-svårighetsgrad som heter "tutor", men ingen tutorial. Välj en ras, och gissa dig fram.

På 76 minuter kommer man inte så långt, inte ens på bebis-svårighetsgraden. Jag har inte hunnit slåss mot nån än. Eller ja, jag har fått pisk mot en rymdamöba och en rymd-hydra. Men de andra raserna har jag bara träffat några av. Jag och människorna har en allians, men jag litar inte på de där jävlarna en enda sekund så min plan om jag skulle spela vidare vore att fixa spioner illa kvickt, sedan omringa dem och deras lilla mesiga tvåsystems-"imperium" och så bryta alliansen och spöa skiten ur dem. Preemptive self-defense, kallas det.

Anyways. MOO2 är klassisk 4X som har allt klassiska 4X-spel ska ha. Forskningsträd, rymdsrtrid, utforskning, kolonibygge. För många är MOO2 liksom arketypen, spelet alla såna här spel mäts mot. Jag mäter hellre mot Ascendancy, som visserligen är för lätt men som har ett ordentligt tech-träd där man kan planera – plus att man kan planera sina kolonier mer. Där är ju kolonibyggandet mer att man har ett rutnät och på varje ruta väljer man vad man vill bygga. Sånt plotter saknar jag.

Egentligen skulle jag mest vilja ha ett 4X-spel fokuserat på utforskning, forskning och koloni-management. Det här med att ha en massa fiender och rymdstrider är mest den bit jag får stå ut med när allt jag vill är att sitta och optimera byggstrategier.

Anyways. Kommer jag återvända till det här? Antagligen inte i första taget. Jag är öppen för förslag på 4X-spel jag borde gilla, men om jag verkligen känner behovet av en schysst 4X så tror jag att det är Endless Space som är top-of-mind just nu.

Nej, inte Stellaris, det fokuserar ju på exakt de där grejerna jag inte vill ha fokus på, och har reducerat forskningen till en slumpkortlek.

MOO2s gränssnitt har helt enkelt inte åldrats tillräckligt bra.

BETYG: 85+

 

[Max Raven]

Jag har spelat Adeptus Titanicus: Dominus

Det är det 40:e årtusendet, och gudsmaskinerna går. Du leder en maniple, en stridsgrupp, av Titaner, mot en Kaos-invasion av en Forgeworld.

Spelmässigt? Adeptus Titanicus fast lite förenklat och med animationer. Om man spelat Harebrained Schemes Battletech så finns det likheter, men de har byggt terrängen så att allt känns större - och i ärlighetens namn, det är inte lika polerat:

Welcome, Princeps

Avsaknaden av poleringen märks lite varstans: Händelser syns på en textremsa på vänstersidan. Kameran dras oftast inte till motståndarens enhet om den gör något, utan håller sig där du har den. Attacker ser man inte vilka de görs på om man inte letar reda på det. Animationerna har inte så mycket tyngd - missiler och bolters känns små och pyttiga, även om de gör schweizerost av byggnader. Å andra sidan känns de tunga vapnen bra, så det kan vara en fråga om att de prioriterat att överföra skalan framför tyngden. Överlag känns spelet som att det gjorts av en bunte entusiaster som inte riktigt haft budget eller förmåga att få till själva spelet helt. De kör helt på lore utan några försök att ge förklaringar - jag har läst Abnetts Titanicus och hänger med utan problem men det känns inte direkt nybörjarvänligt, och även om man har koll på lore känns det lite smålökigt när titaner skickas för att skydda en kraschad thunderhawk tills space marines hinner dyka upp.

Jag har enbart kört solo-kampanj med Imperium, där man spelar Legio Astorum. Tecknade delvis animerade delar med ganska bra röstskådespel kopplar ihop en rad scenarion som främst är i formatet "3-4 VP vinner efter runda 4-5", med några undantag där man bl a möter pyttesmå chaos space marines med warhounds. Scenariona varieras främst med kartor, titaner och deras utrustning - ibland har du massor med avståndsvapen, ibland så får du Reavers (medium-titaner) med två chainfists (Warlords, spelets tyngsta, har som mest powerfist, och det är i regel inte särskilt användbart). Själva uppdragen är ganska korta och underhållande.

Betyg: Trevligt om man gillar jätterobotar. Som ett mer lättviktigt Battletech. Om ni ursäktar har jag en Imperator att förinta.

...Engine Kill! ...Engine Kill! ...Engine Kill!

 

[krank]

Jag har spelat 69 minuter av Draugen.

Det är ett rätt fint spel, men inte utan grafiska buggar. Man spelar en snubbe som tillsammans med en ung tjej anländer till Gråvik, en norsk fiskarby dit man tror att ens syster åkt.

Genren är något slags atmosfärisk skräckig walking sim. Ännu har jag inte sett något lovecraftskt, men det känns liksom upplagt för det. Jag tvivlar också rätt ordentligt på att huvudpersonen är en sådär super-pålitlig berättare här. Det är mycket som är oklart, ännu så länge.

Det ska ta typ tre timmar, lite drygt, att komma igenom det här spelet. Det kan jag absolut tänka mig att någon gång lägga ner.

BETYG: 90

 

[Max Raven]

Jag har spelat Mechanicus.

I korthet: Cybernetiskt uppgraderade nördar som dyrkar maskiner börja gravplundra utomjordisk robotars planet, väcker utomjordiska robotar. Eller för de med Warhammer 40k-koll: AdMech plundrar Necronvärld, irriterade necrons vaknar upp.

Spelmekaniskt är det lite som X-Com, fast enklare - ditt team får "Cognition Points" (ha ha) av att undersöka prylar, av servitors tar stryk, med mera, som sedan kan användas för att låta dem röra sig längre, specialattacker o s v. Gravplundringen ger blackstone, som används för att göra dina techpriests biffigare.

Estetiskt är det bra. Inte exceptionellt, men snyggt. Det känns AA - inte superhög budget men kompetent med det de gjort. Det är milsvid skillnad jämfört med Adeptus Titanicus Dominus, ovan. Alla Mechanicus-karaktärer pratar med någon form av ljudmodulering som känns som en modern variant av vad vissa jRPG gjorde förr i tiden när det inte fanns nog med utrymme för voice acting.

Spelets utmärkta grej, dock, är soundtracket. Det låter som ett gäng industrial techno-artister invaderat en katedral.

Betyg: Soundtracket lyfter vad som är ett bra men inte superdjupt spel. Jag lär återvända till det.

 

[Max Raven]

Jag har spelat Loop Hero.

Uppdatering på det här: Efter ett tag så blir det mindre dialog och spelet fortsätter i samma hjulspår utan någonting egentligt nytt, och story och uppgraderingar saktar ner. Man får fler klasser så det är mer variation, men det är inte riktigt bra nog, och till skillnad från clicker-spel så kan man inte lämna spelet och komma tillbaka.

Jag har spelat Adeptus Titanicus: Dominus

Spelade klart det här, tog strax under 7 timmar - på 18 uppdrag så blev det runt 20 minuter per uppdrag. Det kändes i slutändan inte lika djupt eller involverat som Battletech-spelet. Men uppdragen var korta även om det var en del som var lite samma, laddtiderna var bättre (Battletech-laddtiderna är löjligt långa) och det var inte lika långvariga (om än snygga) förflyttningsanimationer som i Battletech. Jag lär inte spela multiplayer, men runt 60-90 spänn skulle det nog varit värt (jag fick spelet med en kupong från en av de senaste White Dwarf).

 

[Max Raven]

Jag har spelat Minit, en Zeldalike.

Konceptet är enkelt: Du har 60 sekunder på dig att göra saker på, sedan dör du och loopen startar om. Du får behålla framsteg och prylar, så du börjar inte från noll. Tar runt 1,5 timmar att klara normalt så... Jag har spelat klart det. Jag tog inte alla prylar och körde inte New Game+

Betyg: Trevligt, kort.