Speltimmen v13–14 2022

[krank]

Speltimmen! En tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

• Helst ett nytt spel varje vecka.
• Helst spela minst 60 minuter.
• Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Mitt mål är att förbättra mina stats på SteamHour. Det vill säga, ha färre spel jag aldrig startat eller som jag spelat väldigt kort tid.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner för det. Använd det om ni vill:

75 – spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 – Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 – "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 – Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 – Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[Khan]

Jag har spelat klart BioShock 2 HD.

Gameplaymässigt är det en finputsad version av ettan. Lite roligare vapen, femtioelvatusen procent smidigare hackning, större variation av fiender, etc. Särskilt bitarna där man ska grotta ner sig och försvara en position är riktigt kul. Plutta ut minor, turrets, räkna ut varifrån fienderna kommer och så där. Mycket trevligt.

Handlingen är bra, men saknar den där WOW-faktorn jag fick av första när man får se stan, invånarna och förfallet första gången. Den här gången spelar man en Big Daddy och har en betydligt mer personlig historia att följa.I första är det staden Rapture som är grejen, den här gången är det verkligen du som är huvudperson i storyn, tillsammans med den (nu vuxna) little sister du försöker rädda.Ovanpå det fortsätter de hamra på med maktfilosofiska teman, men den här gången handlar det om kollektivism istället för individualism. Extra mysigt hur den största kollektivism-förespråkaren automatiskt hamnar som kollektivets ostoppbara ledare, på samma sätt som det alltför ofta blir när det ska vara brutalkollektivistiskt. Om skurken förra gången var en illa förklädd Ayn Rand är det någon sorts mashup av Påven och Stalin den här gången. Kul grej.

Gillar man det första kommer man med största sannolikhet gilla den andra. Inte lika skarp WOW-faktor, men spelmässigt en klar uppgradering. Mycket bättre slutboss också, för den delen.

 

[Khan]

Jag har spelat klart Bioshock 2 DLC: Minerva's Den Remastered

Om tvåan i allmänhet var ett lyft mot ettan är det här ett lyft till. Framför allt är leveldesignen mer genomtänkt. Svårighetsgraden börjar också där tvåan slutar, vilket gör att pulsen bultar hårt flera gånger när man ska bunkra ner sig med sin little sister och skydda henne medan skurk efter skurk försöker storma en. Ruskigt kul.

Storymässigt spelar man en annan Big Daddy, subject Sigma, som ger sig in i stadsdelen Minerva's Den där den stora centraldatorn står. Men mer än så tänker jag inte spåjla. För det här var en riktigt bra historia, med bra twist jag absolut inte såg komma. Bättre än tvåans standardstory, definitivt. Och upplevelsen var behagligt kort och tajt och inte en minut för lång. Bland den bästa pacing jag sett i ett spel. Hellre en novellsamling med fem såna här kapitel än en lång story om de någonsin återupplivar BioShock-serien.

 

[Jarl]

@Khan Nu måste du spela de två DLC:erna till Bioshock Infinite för att få den sista Rapture-upplevelsen ^^ (de är fina, betydligt starkare än sitt tillhörande spel).

 

[Khan]

@Khan Nu måste du spela de två DLC:erna till Bioshock Infinite för att få den sista Rapture-upplevelsen ^^ (de är fina, betydligt starkare än sitt tillhörande spel).

BioShock Infinite + DLC står på agendan! Men måste prioritera lite riktiga livet först innan jag återvänder till förströelsens och TV-spelens förlovade värld.

 

[krank]

Jag hade spelat 21 minuter av Deus Ex: Human Revolution redan tidigare, och nu spelade jag yterligare 40 minuter. Det tog mig genom tutorialgrejen och placerade mig precis i början av första "riktiga uppdraget".

Jag har såklart sett hbomberguys tre och en halv timme långa recension av spelet, Och än har jag inte sett så mycket som sagt emot det han sade.

Spelet är helt OK grafiskt och sådär, och om jag hade varit sugen ppå first person shooters hade det säkert varit dugligt överlag. Men spelets liksom grundkonflikt är verkligen urtöntig. Det är som om någon ville göra samhällskritisk cyberpunk men glömt hur samhällskritik funkar. Eller som om någon läst någonstans att cyberpunk handlar om vad det innebär att vara människa och om cybernetik och sådär, och liksom inte tittat närmare än så. Det blir en oerhört tunn soppa, känns det som. Jag är inte det minsta sugen på att se mer av den här storyn, tyvärr.

Däremot har jag Director's Cut också, och ska väl testa den vad det lider. Spela om den här första timmen en gång till =)

BETYG: 85

 

[Franz]

Jag hade spelat 21 minuter av Deus Ex: Human Revolution redan tidigare, och nu spelade jag yterligare 40 minuter. Det tog mig genom tutorialgrejen och placerade mig precis i början av första "riktiga uppdraget".

Jag har såklart sett hbomberguys tre och en halv timme långa recension av spelet, Och än har jag inte sett så mycket som sagt emot det han sade.

Spelet är helt OK grafiskt och sådär, och om jag hade varit sugen ppå first person shooters hade det säkert varit dugligt överlag. Men spelets liksom grundkonflikt är verkligen urtöntig. Det är som om någon ville göra samhällskritisk cyberpunk men glömt hur samhällskritik funkar. Eller som om någon läst någonstans att cyberpunk handlar om vad det innebär att vara människa och om cybernetik och sådär, och liksom inte tittat närmare än så. Det blir en oerhört tunn soppa, känns det som. Jag är inte det minsta sugen på att se mer av den här storyn, tyvärr.

Däremot har jag Director's Cut också, och ska väl testa den vad det lider. Spela om den här första timmen en gång till =)

BETYG: 85

Spelets story blir tyvärr inte bättre efter de inledande 40 minuterna, snarare tvärtom. Jag gillar både detta spel och uppföljaren ändå, men det är tack vare atmosfären och spelmekaniken. Men jag håller med, storyn är inte bra på något sätt. Jag minns att jag första gången jag spelade spelet blev så häpen över hur undermålig storyn var att jag funderade på om det var medvetet gjort, att det var något slags meta-trollande som skulle få en payoff senare.

 

[Max Raven]

Jag minns Deus Ex: Human Revolution som ganska kul, inte bästa spelet någonsin. Men hbomberguy är eld och lågor över Deus Ex och det spelade jag senare... Och tyckte det var nästan ospelbart. Jag tror det framförallt handlar om att det är en massa krånglig mekanik och möjligen att man förväntas läsa manualen (vilket inte var konstigt för tiden). Alla minns första banan (som är bra) men inte senare - för efter det släpps man lite vind för våg. Vilket kan vara bra men jag minns att jag sprang in i uppdragsmålet av vad som kändes som ren slump och undrade vad som pågick efteråt... Jag misstänker starkt att folk som spelade klart första Deus Ex gallrades bort i och med andra uppdraget och att det var rätt många som slutade där. De som pratar om Deus Ex fortfarande är så klart de som spelade klart det - det är lite survivor bias över det. Jag tror också att samma folk kommer bekräfta sina intryck om de spelar om - de har redan kommit över puckeln och kan banorna. Jämför med Soulsborne-spelen - när det väl klickar är det magiskt men det är en snårig väg dit.

Är mediokert men något man avslutar bättre än bra men du spelar bara första banan? Om man bara spelar en timme så förmodligen, men jag försöker spela igenom spel när jag kan.

 

[krank]

Men hbomberguy är eld och lågor över Deus Ex och det spelade jag senare... Och tyckte det var nästan ospelbart. Jag tror det framförallt handlar om att det är en massa krånglig mekanik och möjligen att man förväntas läsa manualen (vilket inte var konstigt för tiden). Alla minns första banan (som är bra) men inte senare - för efter det släpps man lite vind för våg. Vilket kan vara bra men jag minns att jag sprang in i uppdragsmålet av vad som kändes som ren slump och undrade vad som pågick efteråt... Jag misstänker starkt att folk som spelade klart första Deus Ex gallrades bort i och med andra uppdraget och att det var rätt många som slutade där. De som pratar om Deus Ex fortfarande är så klart de som spelade klart det - det är lite survivor bias över det. Jag tror också att samma folk kommer bekräfta sina intryck om de spelar om - de har redan kommit över puckeln och kan banorna. Jämför med Soulsborne-spelen - när det väl klickar är det magiskt men det är en snårig väg dit.

Är mediokert men något man avslutar bättre än bra men du spelar bara första banan? Om man bara spelar en timme så förmodligen, men jag försöker spela igenom spel när jag kan.

Jag har spelat igenom första banan av första Deus Ex men blev inte jättesupersugen på att fortsätta. För klumpigt, för primitivt. Jag har tänkt att om de släpper en version som känns lite mer modern, typ en remaster, så ska jag ge den en chans.

Men just den där "vad hände där egentligen?"-grejen tycker jag inte är helt otypisk för en del äldre, mer experimentella spel. De är kanske innovativa i sin mekanik och så, men de är urusla på kommunikation med spelaren.

Jag ominstallerar det ibland och tänker att jag borde spela det, men det blir aldrig riktigt av.


Jag vet å andra sidan inte om den där sortens "imsims" är riktigt min grej hellr. Friheten blir för mig ofta ett problem – jag får beslutsångest och börjar läsa guider för hur man klarar banorna optimalt. Och så är det ju inte riktigt tänkt.

 

[Max Raven]

Jag har i varven mellan Elden Ring (fortfarande fantastiskt men nu börjar jag bli lite trött på all tid som slukas upp av det)...
Spelat Going Under.

Du är anställd som obetald praktikant i marknadsföring på en (uppköpt) tech startup, Fizzle, som säljer kolsyrad dryck som också är måltiden (briljant!). Framtiden är ljus. Det finns bara en fnurra...

Så företaget är byggt ovanpå misslyckade startups fyllda av monster. Du som praktikant blir självklart nerskickad för att ta hand om dem och hämta deras artefakter.

Du har ett gäng mentorer, där vissa verkar veta om och andra är helt omedvetna om situationen. Och chefen vill använda oheliga artefakter för att förbättra produktiviteten. Ägaren är bortskämd rich kid som aktivt sabbar företagets ekonomi. Och AI:n som får mer och mer uppgifter tycker en social media-app som spårar folks konsumtion av fizzle är en smart idé. Så typisk dömd tech startup.

Spelmässigt är det en roguelite med lite Zelda och Dark Souls över sig. Isometriskt perspektiv och har möjlighet att byta till över-axeln-third person när du siktar på en fiende förstärker det hela. Dina vapen är kontorsmateriel och allt annat som finns i dungeonen som går sönder efter användning - precis som allt annat kan gå sönder i dungeonen, vilket leder till kaotiska men rätt kul strider. På vägen ner hittar du och köper du perks som ger olika effekter som starkare armar, göra att andra tar skada när de skadar dig, göra dig själv eller vapen jättestor o s v. Springjobb(quests) låser upp nya nivåer på mentorer som ger dig olika buffar beroende på vem du sätter som mentor (som Swomps fem-finger-rabatt i affärer eller att du kan installera mer än 1 app åt gången på telefonen).

Mysigt litet spel, 11/10 Fizzle-stars.

 

[entomophobiac]

Jag vet å andra sidan inte om den där sortens "imsims" är riktigt min grej hellr. Friheten blir för mig ofta ett problem – jag får beslutsångest och börjar läsa guider för hur man klarar banorna optimalt. Och så är dt ju inte riktigt tänkt.

Det har ju också hänt mycket med just UX och UI sedan de gjordes. Finns en paneldiskussion med teamet som gjorde System Shock 2 där de mer eller mindre har ångest över hur dåligt interface spelet har sett med moderna ögon. Som spelhistoria är de väldigt intressanta. Men spelade som moderna spel lämnar de övrigt att önska.

Just de aspekter som hbomberguy påpekar (exempelvis att sluta fucking regissera spel med låsta kameror etc och låta spelaren spela istället) är ju mer subtila saker som imsims gjorde väldigt bra. Men moderna imsims brukar som mest tänka "jaha, de där gamla stealthspelen" och ha med stealth som någon sorts tolkning av imsims. Imsim är inte en genre, det är ett förhållningssätt. Även Breath of the Wild och moderna FarCry-spel har ju påverkats av idéerna som uppkom där sent 90/tidigt 2000.

Personligen hade jag gärna levt i en alternativ verklighet där imsimtänket fick det genomslag som cinematiska spel istället fick. Då hade vi kunnat ha i sanning moderna imsims idag.

 

[Max Raven]

Jag har spelat igenom första banan av första Deus Ex men blev inte jättesupersugen på att fortsätta. För klumpigt, för primitivt. Jag har tänkt att om de släpper en version som känns lite mer modern, typ en remaster, så ska jag ge den en chans.

Men just den där "vad hände där egentligen?"-grejen tycker jag inte är helt otypisk för en del äldre, mer experimentella spel. De är kanske innovativa i sin mekanik och så, men de är urusla på kommunikation med spelaren.

Jag hade liknande problem med System Shock 2 (1an orkade jag bara inte med kontrollerna i) - det är så klart en viktig grej att vara först och det är som hbomberguy säger jäkligt trist att senare spel tog smart koncept och gjorde det objektivt sämre (hackingspel och enbart en väg fram bl a)... Men det hjälper inte mig att spela spelen i sig. Det är tydligt att det finns ett designspår efter Deus Ex som verkar peka på "som tidigare spel men bättre" men klara missförstånd om vad som är bättre. Linjäritet är inte bättre men det hade inte skadat med karta med "huvudmålet" markerat, eller råd ("vet inte var deras ledare är, kanske kan du få någon info från underhuggare"). Inte... "vi har färgat alla viktiga saker gula så du inte missar dem och fyller HUD:en med quest markers och ofta finns bara en väg från punkt A till B".

Det finns tydliga paralleller till Soulsborne-serien här, där jag misstänker att spelskaparna fick lite panik över att tvinga spelarna att göra en tutorial.

 

[krank]

Just de aspekter som hbomberguy påpekar (exempelvis att sluta fucking regissera spel med låsta kameror etc och låta spelaren spela istället) är ju mer subtila saker som imsims gjorde väldigt bra. Men moderna imsims brukar som mest tänka "jaha, de där gamla stealthspelen" och ha med stealth som någon sorts tolkning av imsims. Imsim är inte en genre, det är ett förhållningssätt. Även Breath of the Wild och moderna FarCry-spel har ju påverkats av idéerna som uppkom där sent 90/tidigt 2000.

Personligen hade jag gärna levt i en alternativ verklighet där imsimtänket fick det genomslag som cinematiska spel istället fick. Då hade vi kunnat ha i sanning moderna imsims idag.

Min antipati mot imsims bygger, vill jag förtydliga, inte bara på de gamla, utan även på de spel jag fått för mig att du brukar framhålla som bra – Dishonored till exempel. Jag klarar bara inte av dem, de funkar inte för mig. Analysis paralysis, beslutsångest, etc.

Jag föredrar helt klart hyfsat linjära och cinematiska spel =)

 

[entomophobiac]

Min antipati mot imsims bygger, vill jag förtydliga, inte bara på de gamla, utan även på de spel jag fått för mig att du brukar framhålla som bra – Dishonored till exempel. Jag klarar bara inte av dem, de funkar inte för mig. Analysis paralysis, beslutsångest, etc.

Jag har förstått det som att du vill komma åt ett spels content, inklusive viss mått completionism? Då blir det ju helt klart antitetiskt med spel där upplevelsen är i fokus istället, för det kommer by design finnas content som inte är kompatibelt med annat content. Spelar du Dishonored som pacifist är det massor med specialegenskaper du aldrig kommer kunna använda, exempelvis.

Men jag ser det som ett misslyckande i speldesign och som en konsekvens av att tänket fortfarande är synonymt med 20 år gamla spel. Cinematiska spel har fått en tjugoårig resa där spelmakare gjort dem bättre och bättre. Imsims är fortfarande kvar i slutet av 90-talet.

Och såklart handlar det om rena preferenser också!

Men jag anser att spel som använder filmlösningar "regressar" mediet för att fungera, och är mer nyfiken på spel som försöker "progressa" spel som media. Men det är skitsvårt och lyckas inte alltid.

 

[Rickard]

Jag har spelat igenom första banan av första Deus Ex men blev inte jättesupersugen på att fortsätta. För klumpigt, för primitivt. Jag har tänkt att om de släpper en version som känns lite mer modern, typ en remaster, så ska jag ge den en chans.

Jag hade precis samma erfarenhet. Körde bara första banan och sedan fick jag nog. Tycker nog egentligen Cyberpunk 2077 fyller ut det här rätt bra ändå. Flera sätt att ta sig in - vad man gör under uppdraget påverkar utgången.

 

[krank]

Jag hade precis samma erfarnhet. Körde bara första banan och sedan fick jag nog. Tycker nog egentligen Cyberpunk 2077 fyller ut det här rätt bra ändå. Flera sätt att ta sig in - vad man gör under uppdraget påverkar utgången.

Jag ska testa det nån gång. Det verkar snyggt och så men i grunden tror jag att just för mig är den där friheten du beskriver en del av det som mest ger mig beslutsångest och analysparalys. Jag förstår varför det är eftersträvansvärt och varför många gillar det, men jag tror inte det är för mig helt enkelt.

 

[Franz]

Rent spelmässigt tycker jag mycket bättre om Deus Ex än Cyberpunk. Tycker spelsättet känns mycket mer belönande. Atmosfären vettefan vilket spel som är bäst. Tror atmosfären i Cyberpunk är bättre än den i Human Revolution men att atmosfären i Mankind Divided är bättre än den i Cyberpunk. Storymässigt är nog Cyberpunk strået vassare. Jag skulle nog dock inte välja något av spelen för just storyn, där finns det andra cyberpunkspel som gör ett betydligt bättre jobb.

EDIT: Med detta sagt så har jag inte kommit särskilt långt i Cyberpunk och spelar det på en vanlig PS4, så det kan såklart påverka omdömet.

 

[entomophobiac]

Jag skulle nog dock inte välja något av spelen för just storyn, där finns det andra cyberpunkspel som gör ett betydligt bättre jobb.

Det här får du utveckla vid tillfälle. Känns spontant som en reflektion mer kring genren än kring spelen?

Personligen tycker jag CP'77 gör saker med spelstory som spelstory sällan gör, vilket höjer den sidan av det för min del. Men det är svårt att jämföra ett väldigt renodlat CRPG (som CP'77) med spel som försöker vara imsims på något plan. XP-grind, etc., existerar ju inte överhuvudtaget i en (bra) imsim, imho.

 

[Max Raven]

Jag skulle nog dock inte välja något av spelen för just storyn, där finns det andra cyberpunkspel som gör ett betydligt bättre jobb.

 

[krank]

Beneath a Steel Sky, Observer, kanske Dreamweb… Det finns rätt bra cyberpunkspel att spela om man vill ha trevlig/intressant story. Och samhällskritik.