Speltimmen! Veckans tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.
?Enkla riktlinjer jag själv tänkte följa:
1. Nytt spel varje vecka.
2. Helst spela minst 60 minuter.
3. Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.
Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.
Jag har garanterat spelat mer än en timme 2048. Det är ett mekaniskt enkelt spel -- man flyttar alla brickor samtidigt åt något håll, och om en bricka träffar på en annan bricka med samma siffra så slås de ihop till en bricka med dubbelt så högt tal. Varje gång man flyttar eller kombinerar minst en bricka skapas en ny med värde 2 eller 4 på någon av de tomma rutorna.
Mekaniskt enkelt, men djävulskt kul. Eller okej, det var som roligast tills jag upptäckte strategin jag just nu använder; nu känns det som att min utveckling i spelet mest handlar om att lyckas hålla fokus den tid det krävs för att ta sig vidare. Ett misstag kan vara ödesdigert. Jag har klarat spelet, i betydelsen "har nått 2048", så jag är inte riktigt lika obsessed med det som jag varit. Idag lyckades jag rentav spela lite Mirror's Edge. Annars är min ständiga drift att spela 2048. Jag tänker också en hel del på spelet. När jag såg tvillingar i en TV-serie igår så var min omedelbara tanke att de borde slås ihop till en dubbelt så stor person. När jag läser böcker och samma ord står i slutet av två rader efter varandra får jag samma reaktion.
2048 är ett genialt litet spel, som passade mig ypperligt eftersom jag dels gillar att känna mig clever och dels är ganska okej på mönsterigenkänning och sånt.
Fast 2048 räknas egentligen inte för min del, för det finns inte på Steam. Nästa Steamspel är Organ Trail.
Mitt Steamprojekt har slagit en liten smula slint dock, eftersom jag inte helt lyckats släppa varken Mirror's Edge eller Jamestown. Så istället för att bara ta en timme per spel, no strings attached, har jag nu flera spel som pockar på uppmärksamheten...
Stövelkatten said:
Jag håller med. Har spenderat alldeles för mycket tid med det där jefla spelet... men jag har ännu inte fått 2048 så jag är väl inte klar med det än. Tyvärr. För jag har ju madderfakking Thief4 att spela klart.
Jo, ganska. Det finns vissa aspekter av det som gör det värt att spela. Själva uppdragen är väl helt okej till exempel - men det eviga rännandet runt i staden mellan uppdragen blir jäkligt snabbt en gammal surdeg.
Sedan jag och min dotter (6 år) tröttnat på att åka runt i Wind Waker (Gamecube) och leta rätt på triforce-bitar (verkligen ett fruktansvärt trist inslag i det spelet) så har vi börjat spela Minecraft. Hon hade tydligen spelat det på någon kompis iPad och blev eld och lågor när hon upptäckte att jag hade det på min dator.
Vi spelar singleplayer i världen "GodisKaramelLand" (som, vad gäller påhittade namn, är något av ett toppnotering. Annars brukar hennes gosedjur heta saker som "Kaninis", "Tigis" och "Hästis".) där vi har byggt vårt hus (med tillhörande lekstuga i glas och balkong) vid en flod. Vi har också en gruvö som "dumma pappa" råkade sabba genom att hacka ett hål i gruvtaket upp till sjön. Vi får försöka schakta ut där. På natten kommer det monster och en creeper sprängde halva lekstugan. Vi har gott om kol och facklor. En gång gick vi vilse i en grotta och blev jagade av zombies.
Alltså, Minecraft är ju så sjukt kul att spela med barn. Hon har enorm inlevelse i världen och alla konstiga byggprojekt hon kommer på går faktiskt att genomföra. Det är som världens bästa sandlåda där det finns riktiga monster.
Annars är min ständiga drift att spela 2048. Jag tänker också en hel del på spelet. När jag såg tvillingar i en TV-serie igår så var min omedelbara tanke att de borde slås ihop till en dubbelt så stor person. När jag läser böcker och samma ord står i slutet av två rader efter varandra får jag samma reaktion.
Det var väldigt, väldigt, VÄLDIGT nära att det bara blev 2048 för mig den här veckan. Men alldeles precis nu lyckades jag klämma in 68 minuter av Organ Trail: Director's Cut.
Det här spelet har extremt primitiv grafik. Jag vill säga... 286? C64? Någonstans där. Jag antar att för de som är lite äldre än mig så känns den nostalgi. För mig är det mest fult. Eller ja, det är väl funktionellt, men den ger mig liksom inget.
Däremot gillar jag spelet i stort. Det är sådär lagom strukturerat: Jag och fyra av mina kompisar som jag döpt efter folk jag spelat rollspel med är ute och åker i en station wagon i ett USA drabbat av zombiepest och atomvapen. Vi är på väg från östkust till västkust, för vi har hört att det ska finnas en frizon på växtkusten. VI har ingen riktig kontroll över exakt vart vi åker, för vi följer en skönt linjär snitslad bana och kommer till städer och byar och grejer som mest utmärks av en fin 8-bitsrenderad bild med zombies. På platser kan man reparera bilen, leta supplies, och göra jobb för de som bor där. Det finns en massa små pseudosimuleringar av saker som bränsleåtgång, mat och så vidare. Slumpmöten man inte kan göra så mycket åt -- oj, nu stal en bandit 22 av min mat tydligen.
Det finns ett gäng trivsamma små minigames. Man kan sitta bakom en sandsäck och skjuta banditer som sitter i fönster, eller gå och leta efter något (men man kan inte skjuta samtidigt som man går, så det är lite tricky) eller försöka försvara sig mot en anstormande hord av zombies. Jag har också blivit anfallen av motorcykelgäng två gånger, och då fått åka runt på vägen och försöka krocka in i deras bågar innan de skjuter sönder min bil.
Tyvärr har både Möller och Vicotnik gått åt. De har plockats av banditer och så har det blivit vad som antagligen är ett minigame jag helt enkelt inte förstår hur det funkar, och så har jag informerats av spelet att jag råkat skjuta mina polare. Schysst kompis jag är.
Nå, det här var ett riktigt trevligt litet spel. jag gillar upplägget att ha en snitslad bana med tydlig progression i kombination med "pit stops" och små minispel. Och musiken är bra. Ljudeffekterna är dock sådär blip-bloppiga som man förväntar sig från någon riktigt sunkig gammal dator.
Luna Lovegood said:
Det är troligen 386 med VGA de försöker efterlikna (men det kan vara 286 med CGA också), för hög upplösning och för lite färger för c64, dessutom hade inte c64 så mycket av blipblop.
Något som verkar intressant med spelet är iallafall att de haft en stilmall att gå efter till skillnad från så många andra retrolikes vilket inte borde vara imponerande men är det för att nästan ingen annan gör det.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
