Speltimmen v17–18 2022

[krank]

Speltimmen! En tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

• Helst ett nytt spel varje vecka.
• Helst spela minst 60 minuter.
• Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Mitt mål är att förbättra mina stats på SteamHour. Det vill säga, ha färre spel jag aldrig startat eller som jag spelat väldigt kort tid.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner för det. Använd det om ni vill:

75 – spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 – Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 – "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 – Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 – Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[Franz]

Jag har spelat några minuter av NeonLore på Nintendo Switch. Detta är ett spel som bara kostar 60 kr, så jag borde inte förväntat mig mycket. Men jag gjorde typ det för jag älskar konceptet. Det är ett first person cyberpunk-spel som går ut på att du vandrar omkring i en futuristisk stad och tar del av folks livshistorier. Dessa historier låser sedan upp minispel och digitala böcker. Spelets ambtion är att kombinera spel och litteratur. Som sagt, som koncept älskar jag allt med spelet!

Tyvärr är spelet i princip ospelbart på Nintendo Switch. Det är helt enkelt för fult. Grafiken är så vidrig att spelet känns som en ofärdig betaversion. I ett first person-spel som tar inspiration från walking simulators är detta oförlåtligt.

Jag är så lockad av konceptet att jag kommer att köpa spelet en gång till på nån av de andra plattformarna och då kommer jag skriva en ny recension. Men tills dess vill jag varna alla, köp inte detta spel på Nintendo Switch, på denna plattform är spelet för tillfället ospelbart!

 

[krank]

Jag såg B.I.O.T.A. på Steam. Så… Fyrfärgs lågupplöst gameboygrafik, blipblopmusik, metroidvaniagameplay med karta, skräck-scifi-tema… Kan det vara något? Ja, det är klart det kan. Det blir inte sämre av en hoper snygga fejk-CRT-filter och att man kan välja mellan en massa paletter som mer eller mindre får en att associera nostalgiskt. Det finns ingen som heter typ "gameboy-ärtsoppa" men det är klart det finns som alternativ. Ett av dem heter CGA, för tydligen är CGA inte ett skyddat namn.

Nå, äre nå bra då? Ja, jag tycker det.

Det är ganska exakta kontroller, inte mycket mario-tröghet. Hopp, vägghopp, glid. Man kan skjuta uppåt, vänster eller höger – inte neråt, inga diagonaler och definitivt inga fria vinklar. Det är okej. Ännu så länge är svårighetsgraden ganska enkel; jag dör ibland men eftersom jag kan spara i vilket clearat rum jag vill och köra vidare från där jag sparat så är det rätt lugnt. Då och då måste man teleportera tillbaka till basen för att läka upp sig.

Det är annars ganska enkelt. Man har en standard-metroidvania-karta där alla rum är en skärm stora. Man hoppar och skjuter och undviker farliga saker i miljön. Det fins slibbiga monster.

Fyrfärgsgrafiken har sina fördelar och nackdelar. Det är svårt att få saker att bli distinkta i en detaljerad miljö när allt man har är fyra färger – spelets skapare ska ha eloge för hur väl de lyckas men det räcker inte alltid riktigt hela vägen fram.

På den dryga timmen jag spelat har jag ännu inte stött på någon boss. Antagligen delvis för att jag medvetet krupit fram och velat utforska varenda nook and cranny – nu när jag faktiskt har ett spel med riktig karta vill jag ju njuta av det en stund. Så jag kan inte uttala mig om bossarna.

Man har fyra karaktärer att välja mellan, och man kan byta närhelst man är uppe på ytan av den måne vars innanmäte man utforskar. De har olika specialiteter – varsitt huvudvapen och sekundärvapen som är olika bra på olika saker. Jag började spela en snubbe med medellång range på sitt halvautomatiska maskingevär men helt duglig skada. hans sekundärvapen är minor som jag aldrig fick nån användning för. Sedan testade jag en snubbe som ser ut som Hulk Hogan men med ögonlapp, och han har mycket kortare räckvidd på sitt vapen men lite mer spridning – och hans sekundärvapen, granater, känns mer användbart. Just nu funderar jag på om jag nästa gång ska testa snipern, för jag har prevcis kommit till ett område där jag känner att jag skulle vilja ha lite mer räckvidd…

Blipblopmusiken är väldigt svängig.

Jag tror inte nödvändigtvis att jag spelar vidare på BIOTA idag, men det är definitivt ett spel jag vill återvända till.

BETYG: 90+

 

[krank]

Jag uppgraderade till Death Stranding: Director's Cut för ett tag sedan, och nu har jag spelat om den första timmen för tredje gången eftersom jag inte fick savegane-överföringen att funka (och dessutom ändå glömt bort mycket). Jag hann ungefär lika långt som första gången, men valde att inte gå igenom scenen med presidenten. Det får vänta till den dag då jag gör ett seriöst försök att spela igenom spelet.

Jag vet inte om jag hann märka så stora skillnader i DC jämfört med den vanliga versionen. Mindre produktplacering; inga Monster-energidrycker. Men det är typ det. Spelet är fortfarande väldigt snyggt. Jag testade först köra det i 4K och min nya fräna dator kan köra spelet i 4K 60fps typ… 95% av fallen eller så. Men ibland dippar det. Nvidias dynamiska skalningsmojäng gav mig inte jättebra resultat så jag drog helt enkelt ner till 1440 och det fick vara ett tillräckligt bra mellanting.

BETYG: 90+

 

[Rickard]

Oaken

Tankade hem demot och körde två timmar. Är ett rougelike likt Slay the Spire med kort man spelar ut, förmågor man kan använda och uppgraderingar längsmed vägen. Har spelat ett gäng sådana här spel, där jag gav Slay the Spire mindre än en timme innan jag begärde refunding. Det här var mycket roligare i hur man avancerade genom "dungen" och kunde förbereda sin lek. Spelet var också mycket snyggare med en tematik liknandes Oni. Kommer jag köpa det spelet, från denna första utvecklare? Troligtvis inte, för jag har ett så mycket bättre spel i digitala Gloomhaven, men gillar man rouge-like CCG med uppgraderingmöjligheter och taktik som faktiskt är taktiskt och inte som Slay the Spire - hitta en bruten kombo och gå vidare - så rekommenderar jag detta spel.

 

[Jarl]

Nvidias dynamiska skalningsmojäng gav mig inte jättebra resultat så jag drog helt enkelt ner till 1440 och det fick vara ett tillräckligt bra mellanting.

Vet inte exakt vad det där syftar på, men kan du köra DLSS, så ställ in den på "quality". Det ger en prestandaskjuts och det är mer eller mindre omöjligt att se skillnad på den och native (anti-aliasing är till och med bättre).

 

[krank]

Vet inte exakt vad det där syftar på, men kan du köra DLSS, så ställ in den på "quality". Det ger en prestandaskjuts och det är mer eller mindre omöjligt att se skillnad på den och native (anti-aliasing är till och med bättre).

Jag testade den här:


och den var… inte jättebra. Framför allt grejer som kablar i bakgrunden drabbades ordentligt.

Nu installerade jag spelet igen bara för att testa DLSS (vet inte varför jag inte testade det senast) och det funkade riktigt bra. Iddes dock inte spela fram till något riktigt tungt område (massa vatteneffekter etc) så vi får se framöver hur det håller ihop. Rätt nöjd med hur det här externa 3070-kortet presterar ändå; även om jag måste köra DLSS för att få 60fps hela tiden i 4K så är det ändå rätt bra kräm i det.

 

[Jarl]

Aha, ja NIS är skräp. Det är bara ett lanczos-filter över en enkelt uppskalning.

Att köra DLSS, speciellt på "quality" är ingen nackdel dock, då det ofta ser bättre ut än native 4K.

 

[krank]

Jag har spelat 63 minuter av Black Mesa. Det är alltså en superambitiös fanmade remasterer-variant av första Half-Life. Jag skrev lite om Half-Life: Source här.

Det här är fortfarande inte riktigt min kopp té, men det funkar helt klart bättre. Lite mer modernt. Dock stundtals småbuggigt (fastnar i geometrin) och jag minns inte riktigt manuset som såhär… självrefererande meta. Var forskarna alltid såhär? Jaja, strunt samma. Menyer och sådant är superbuggigt när jag kör i 4K, men själva spelet flyter på.

Jag är inte speciellt sugen på att spela vidare. Jag är inte så intresserad av Gordon Freeman, åtminstone inte i det här spelet. HL2 funkade bättre – kanske, iofs, för att jag spelade det i coop och coop gör allt roligare.

BETYG: 85

 

[Khan]

Häromdagen spelade jag klart BioShock Infinite: Remastered på Switch.

Varför hyllar folk det här till skyarna? På allvar?

Manus är tre stora sjok av story som knappt synkar alls, särskilt inte i slutet. Som springa-skjuta-pangpang-spel är det klart sämre än tvåan. Det enda stället där jag kan köpa att folk gillar det bättre än 1 eller 2 är i design och världsbygge. För den flygande staden Columbia är minst lika fräck, ball och fascinerande som den hemliga undervattensstaden Rapture.

Jag känner att jag kan tjafsa loss i en rätt lång text om det här, men jag ska försöka fatta mig kort.

Vad som inte funkar
1 - Spelet är otroligt övervåldsamt. Långt mycket mer än de tidigare två, och de allra flesta strider kändes som onödig filler.
2 - Skräckelementen från 1 + 2 är helt borta. Trist. De var till minst 34,5% skräckspel.
3 - Det kändes aldrig helt dåligt att spela som springa-skjuta-pangpang-spel, men jag kände mig hela tiden besviken jämfört med hur kul tvåan var. Särskilt efter att jag kom på hur man använder en av superkrafterna för crowd control var närapå varje fajt en kakpromenad.
4 - Där 1 + 2 hade riktigt bra koll på hur spelet synkade med världen har Infinite inte det alls. Vigors (superkrafterna) är väldigt malplacé i världen och passar inte alls ihop med hur storyn berättas. De är mest med för att de är ett måste i ett BioShockspel, känns det som.
5 - Spelets backdrop är ett stort inbördeskrig i Columbia, där rövarbaroner och kapitalister möter en upprorsarmé av underklass. Allt väldigt tydligt rasistiskt kodat dessutom. Hur i hela halva Hässleholm kan de då tro att det är en bra idé att a/ släppa tråden helt halvvägs genom spelet, b/ tydligt göra dem till "lika goda kålsupare"? URUSELT val av manusnissarna.
6 - Hela spelets mitt kan slängas åt skogen. Dels är det då storyn stagnerar rejält, börjar fladdra kring lagar och regler för allt som pågår och allt blir en lång serie av spring hit, spring dit och skjut lite pangpang på vägen.

Vad som funkar
1 - Columbia är en fantastisk plats att kuta runt i och bara se på allt som finns. De lugna partierna där man inte springer-skjuter-pangpang är helt klart spelets höjdpunkter. Strålande art design.
2 - Spelets intro är bland det bästa jag sett i TV-spelsväg för att bygga värld. Man knallar runt på en marknad med tivoli och allt, och kan dels lära sig skjuta, kasta superkraftsmagi och allt annat som hör en tutorial till, men också lära sig om världen, eller bara lyssna på en barbershopkvartett som sjunger. Men när twisten kommer (dvs. man inser att alla är vita) och man förväntas ingå i brutalmördarrasismen som man fram tills nu missat är det skitbra!
3 - Första akten i spelet, när skurken är den gamle soldaten Slate är alltihop ruskigt bra. Riktigt, riktigt ruskigt bra.

Men vaddådå?
Jag tror det här hade funkat tusen gånger bättre med minskad mängd fiender. Kanske hade det till och med varit allra bäst som närapå walking sim, eller peka-klicka-äventyrsspel.

Hade fajterna varit 75% färre och mittenakten ordentligt uppstramad hade jag nog sagt att det här var lika bra som de tidigare. Men nu är det inte så. Framför allt faller det på sämre logik i värld <-> gameplay, ohyggligt mycket spretigare manus, och att det inte är lika kul att spela som de tidigare två, särskilt tvåan.

Såatte... Det här blev rätt långt ändå. TLDR -> Infinite är inte alls lika bra som de tidigare två. 6/10. Typ.

 

[Max Raven]

Jag har spelat klart Sundered Eldritch Edition

I korthet: En roguelite-metroidvania med Lovecraft-element och snyggt utseende...

Men. Och det finns många men: För det första känns kontrollerna inte helt responsiva, vilket är ett problem vid bossar men irriterande för vissa delar av banorna.

För det andra är en del av USP för spelet att banorna skyfflas om. Vad det innebär är att de har större områden där brickor inom dem flyttas runt, så idén är att göra att ingen runda är densamma. Dock anser jag att resultatet är misslyckat: de skiljer sig tillräckligt för att förstöra nöjet i att bemästra kartan som är ett stort element i Metroidvanias, så iaf jag drar upp kartan även i välbevandrade områden för att hitta vägen. Områdena är också inte distinkta nog för att bli något annan än en otydlig massa. Axiom Verge gör det här rätt, men anledningen är troligen kopplat till nästa punkt:

Medan man utforskar kommer det periodvis en svärm av fiender. Några ental fiender finns redan utspridda på kartan, men den stora massan kommer när en gong slår. Besegrar man vågen så kommer en större svärm efter ett tag. Sedan en större, och en större - tills man dränks i fiender och dör. Fiender tappar EXP som man kan lösa in efter döden för mer skada, liv, sköld, critchans o s v så man kommer längre nästa gång. Att kartan skyfflas om hjälper kanske med att minska repetition, men effekten är att alla vackra monsterdesigns snabbt dränks av myller på skärmen med banor som paradoxalt är visuellt tråkiga.

EXP-mekaniken är också rätt onödig - de har ett enormt skilltree men det enda jag kände det gjorde var att artificiellt ökade tiden man spelade för att spelet var balanserat efter att man köper mängder med uppgraderingar.

Fienderna är rätt trevliga visuellt - speciellt gillar jag de lovecraftianska designerna - robotarna är OK men saknar riktig wow-faktor jämfört med exempelvis de skiftande krälande massorna eller häst/människor/cthulhu-grejerna i kåpor som ändrar utseende konstant. Vad jag inte gillar är fiender som svävar in i väggar och skjuter genom väggarna på en, eller som skjuter lasrar på en över halva kartan.

Bossarna är fantastiskt coola. Vet ni vad som vore ännu mer fantastiskt? Att kunna se var f*n man är ordentligt.

Betyg: Jag klarade Sundered på 15 timmar, och det var inte tråkigt, men bristerna var definitivt där från början och banorna gjorde att jag tog några års paus efter jag kommit till andra området, såatteh. Kolla artworken och animationen, skippa spelet om du inte desperat vill köra ett roguelitemetroidvania.

 

[krank]

Jag har spelat lite drygt en timme av Sunset Overdrive. Det är … fucking exhausting.

Alltså. Man lever i något slags hyperstiliserad färgglad punkig värld. Ett läskeblaskföretags senaste produkt gör folk till monster. Det finns hittills exakt noll riktig samhällskritik eller tyngd i spelet storymässigt; allt är bara "attityd" och gladpunk och over-the-top-action utan over-the-top-gore. Allt är tänkt att vara lite roligt. Det är det inte.

Man kan surfa runt på det mesta (utan skateboard ens), t.ex kraftledningar och så. Fiender slår man eller, helst, skjuter. Man kan uppgradera sina attacker, och uppgraderingarna kan man framför allt använda när man laddat upp "stilpoäng". Åh, och så förväntas man surfa runt konstant. Med andra ord, man måste hela tiden fokusera både på att sikta på och skjuta fiender, och på att navigera stadsmiljön.

Det finns säkert en målgrupp för det här spelet. För mig är det alldeles för hyperaktivt och jag är alldeles för ointresserad av någon person i handlingen. Om det ens finns någon riktig handling. Om jag vill spela ett open world-spel där man skuttar runt mycket så tror jag att jag hellre spelar Prototype igen.

BETYG: 80

EDIT: Det är också suuuuuper-buggigt. Varje gång jag startar spelet berättar det för mig att det finns en korrumperad save, och flera gånger har spelet helt enkelt kraschat när jag försökt gå in i save/load-menyn. Hittills tror jag inte att jag faktiskt blivit av med någon progress, men…

 

[Max Raven]

Det finns säkert en målgrupp för det här spelet. För mig är det alldeles för hyperaktivt och jag är alldeles för ointresserad av någon person i handlingen.

Har du spelat Jet Set Radio Future?

 

[Khan]

Jag har spelat Bioshock Infinite: Burial at sea 1+2

Det här är en sorts sidohistoria till Infinite, som också är en prequel till BioShock 1. I del 1 spelar vi Booker, i del 2 spelar vi Elizabeth.

Del 1 är rätt meh. Samma gameplay som tidigare, med springa-skjuta-pangpang-känsla rätt hårt. Man sprintar genom Rapture, pangar splicers, och gör vad man kan för att ta sig genom den linjära handlingen. Inget att hänga i julgranen vad gäller story. En sorts epilog till handlingen i Infinite, kan man säga.

Men världen? Världen är skitbra. BioShock har alltid haft lysande art direction, och att här få se Rapture innan fallet är riktigt kul. Plötsligt förstår man varför folk flyttat dit. Starten av spelet, där man kan knalla runt och bara tjuvlyssna på konversationer, titta på affischer och allmänt supa in atmosfär är fenomenalt välgjord. Alla människor ser till och med mindre plastiga ut nu än de gjorde i vanilj-Infinite. Riktigt fint gjort.

Del 2 är däremot något nytt och intressant. Nu spelar vi som sagt Elizabeth, och hon är inte en femtondel så gung-ho som Booker. Nu är det dags att smyga. Spelet förvandlas plötsligt till ett stealth-em-up, och jag är jätteglad! Elizabeths primära vapen är ett armborst som skjuter lite olika sorters pilar (gasbomber, tranqs, och ljudbomber), men får också lite vanliga pickadoller på vägen. Den stora grejen är att hon knappt kan bära mer än som får plats i magasinet på något av sina vapen. Hennes närstridsattack funkar också bara om man smyger upp bakom någon och klappar till dem när de inte är med på det. Så allt handlar om att försöka manövrera runt sina fiender och smyga förbi dem om man kan. När en Big Daddy är i närheten pumpar verkligen hjärtat hårt på ett sätt det inte gjort sedan allra första spelets allra första Big Daddy.

Världs- och storymässigt är det ett klart steg upp också. Den första banan är ett helt underbart ställe, en förskola som propagerar Ryans/Ayn Rands filosofi för barn. Jag skrattade högt flera gånger åt hur dumt allt blir. Handlingen är också betydligt mer engagerande, och den allra första scenen - en lång drömsk sekvens i sekelskiftets Paris - kan vara bland det bästa som gjorts i BioShock.

Sedan kutar vi runt i den första delen av Rapture som drabbats av kaos, det gigantiska varuhus som drevs av Fontaine. Det har nu skärmats av från resten av staden, och är en högborg för motståndsrörelsen som leds av Atlas. Vi får den här gången till och med se Atlas. Det är kul.

Det är många scener som är rätt YIKES i förstaperson också. Bland annat blir Elizabeth torterad, och vi får uppleva en lobotomi i förstaperson. Det låter fånigt, men det funkar överraskande bra. Andra grejer är att vi knallar runt bland alla rester av djurförsöken som föregick Big Daddys mänskliga experiment. Jag blev obekväm. Otroligt skönt att de hittade tillbaka till BioShocks skräckkänsla.

TLDR
Bioshock Infinite: Burial at sea 1+2 är ett klart steg upp från originalspelet, särskilt del 2. Men det är aldrig lika bra som de båda första. Tyvärr.

 

[Max Raven]

Spelade klart Going Under förra veckan. Efter man klarat tre dungeons slåss man mot en ny boss... och sedan gör man samma dungeons igen, fast svårare, och man behöver välja en av tre feats (av de 50 eller så som finns) för att de är den enda som är värda att ta.

Så det blir mer tuggmotstånd, men också mindre frihet att göra vad du vill - du kan välja vilken bilfärg du vill, så länge den är svart.

Utöver att det blir svårare, dock, så... eh. Det är samma tre dungeons. Man kan t o m byta till den första versionen av dem. Som extra bonus kan man köra imposter mode där man kör de tre dungeonsen på raken, men det är helt frivilligt.