Nekromanti Speltimmen v17 2019

[krank]

Speltimmen! Veckans tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

1. Helst ett nytt spel varje vecka.
2. Helst spela minst 60 minuter.
3. Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner det. Använd det om ni vill:

75 -- spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 -- Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 -- "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 -- Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 -- Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[Jocke]

Jag har kört ett gäng timmar av Sekiro - Shadows Die Twice på min icke-pro PS4. Och det är en lite för klen maskin för det här spelet. Vilket är trist, för jag vill inte köpa en PS4 pro. Men så kan det vara. Det är ett spel av samma genier som ligger bakom Dark Souls och Bloodborne så mycket känns igen därifrån. Det är dock så att det är mer action fokuserat och med det har en hel del av flexibiliteten försvunnit. I det här spelet är det nämligen jätte-jättebra att parera motståndaren. Det har du kunnat göra säkert sen Deamon's Souls och i BB fick du iväg ett skott med pistolen även om du inte timeade pareringen perfekt. MEN det behövdes faktiskt inte i något av de tidigare spelen. Du kunde tex ha så mycket rustning att blokering var mer effektivt, eller som jag trycka på dodge hela tiden.
Det här innebär såklart en mer fokuserad upplevelse. Du får skils som passar någon som parerar, smyger och hoppar. En helt ny grej är också att spelet VISAR sin handling. Folk berättar vad du gör! Din gubbe svarar! Det finns till och med några dialogval!
Man är en ninja som måste befria sin herre, en typ tolvårig pojke med magiskt blod. Dessutom har man minnesförlust. Till sist har man en magisk trä-arm som det går att fästa yxor, smällare, hook-shots och andra ninjatrick i.
spelet är såklart 5 av 5 men med ett stort jävla minus för att framerate:en inte är det minsta stabil.

 

[Tant Ragnar]

Jag har lirat en timme Steamworld Quest.

Steamworld är en värld som skapats av svenska Image & Form games. Det som är speciellt med den här världen är att I&F verkar fast beslutna att släppa typ ett spel per genre. Än så länge har de kommit upp i ett tower-defence spel (som jag inte spelat) två metroidvanias (ett bra och ett mycket bra) och en fantastisk variant av turn based tactics (vad sjutton heter genren på svenska?) a'la XCOM men i 2D. Genomgående för spelen har varit att dialogen tror att den är lite roligare än vad den är, och att själva spelen är riktigt bra.

Nu har I&F alltså tagit sig an kortspel typ MtG eller Heartstone, fast i singleplayertappning.

Man har ett gäng gulliga robotar som springer runt i en medeltida robotvärld (nej, storyn tar inte sig självt på så stort allvar) och slåss mot ondingar genom att spela ut ett gäng kort varje runda. Vissa kort son är lite bättre kostar "cogs" (typ mana), som du får när du spelar ut de lite sämre korten. Du kan dra om upp till två kort per runda, och det finns några olika varianter av "combos" som ger dig fördelar.

Än så länge känns det som ett ganska lättviktigt spel - jag vet inte riktigt om jag behövt ägna någon vidare tankemöda på att bygga min kortlek eller hur jag spelar mina kort. Jag hoppas att svårighetsgraden ökar längre in i spelet.

I övrigt är det som det brukar med I&F: snygg, lite gullig grafik, lättsam och lite tröttsam dialog samt ett bra spel i grunden.

Betyg: 90

 

[krank]

Jag har lirat en timme av City of Heroes.

"Är inte det ett MMO från typ 2004?" Jo, så är det.

"...som lade ner 2012?" Jo, alltså...

"...som du alltså lyckats spela en timme? Hurdå?" Hysssch! Det är... OK, kanske inte hemligt längre. Låt oss bara säga att inte alla hjältar bär cape.


CoH är det MMO jag jämför alla andra MMOs med. I mitt minne är det fantastiskt. Det var nog det första MMO jag faktiskt lade ner till på – det var INTE FANTASY, utan superhjältar, hade en fantastisk karaktärsskapare, intressanta stories och så var det INTE FANTASY. Sedan lades det ner av olika skäl.

Och nu har mina drömmar förverkligats och jag har fått komma hem till Paragon City igen. Jag har saknat det här stället.

Det sägs att man inte kan åka hem igen. När jag pratat med folk de senaste sju åren så har de sagt att jag förvrängt CoH i mitt minne, gjort det bättre än vad det var.

Så hur är det då? Jo, det har åldrats med förvånansvärt mycket värdighet, faktiskt. Under sin livstid fick det ju ett antal grafiska ansiktslyftningar, vilket dels syns i texturer och sådant men också i att nyare zoner i spelet är tyngre rent grafiskt än de äldre... Men ja, det syns att det inte kom ut igår, men det är inte alls fult eller klumpigt.

Äh, jag häller nog bara lite osorterade tankar i en lista:

• CoH har den bästa karaktärsskaparen. Inte bara bland MMOs utan bland alla spel jag spelat. Det finns ENORMT många tillval. Och eftersom spelet bara jobbar med uppgraderingar i form av abstrakta "förbättringar" istället för utrustning och vapen så kan man behålla sin snyggt designade dräkt – vilket speglar superhjältegenren perfekt. Se ut som du vill! Du behöver aldrig kompromissa estetik för att vinna stats.
• CoH har det bästa systemet för samarbete. Låglevlade levlas upp och får exp proportionerligt när de är i grupp med höglevlade. I praktiken betyder det att man inte behöver vänta på att varandra ska levla upp; som låglevel kan du fortfarande göra nytta med dina maxlevlade kompisar. Det är såna grejer som skapade en så skön stämning i CoH i allmänhet; de som byggde spelet ville verkligen bygga community-stärkande funktioner.
• Det finns så jävla mycket jag glömt. Basbyggandet, till exempel. Eller att man kan skapa egna uppdrag/äventyr. Eller att de införde "day jobs", som ens karaktär kan göra medan man är offline.
• CoH har de bästa pre-endgame-plotsen. Det finns ett stort gäng pågående plot arcs hela tiden, med löskopplade småquests mellan. Inte ett enda av dem handlar om att, till exempel, leverera kärleksbrev mellan två bönder eller att hitta en bortsprungen gris. Nej, här slåss man mot THE CLOCKWORK KING eller besegrar Doktor Vazhilok och hans zombier. Man känner sig som en superhjälte från level 1, och det är awesome.
• CoH har inte längre de bästa kontrollerna. Det är ju klassiska kontroller, förvisso, med krafter på 0-9 och så vidare. Men efter att par år nu med Secret World: Legends och dess alltid-på-mouselook och anfall på vänster och höger musknapp... Jag ska nog spendera lite tid med att bygga lite specialiserade binds och grejer för att få det här att funka lite bättre, tror jag.

Såatte... Jag har saknat det här spelet i sju år nu. Det känns FÖRBANNAT kul att vara tillbaka. Även om man inte vet hur länge det kommer att vara tillgängligt.

BETYG: 95

 

[Bolongo]

Jag vågar nog inte söka upp det igen - jag har för lite tid i mitt liv som det är. Men om man rankar MMOs efter hur många timmar jag lagt ned på dem så kommer CoH som väldig tydlig 2:a. WoW är så klart först, men allt annat är som bäst på en väldigt avlägsen tredjeplats.

Och enda anledningen att WoW vinner är att jag delvis spelade det med IRL-vänner och att.... de två anledningarna att WoW vinner är IRL-vänner och att räderna skapade en starkare community med incitament att hålla ihop. Annars hade jag nog hållt mig till CoH.

 

[Lukas]

Jag har spelat igenom ”The Return of Obra Dinn” och haft en fantastisk upplevelse.

Det är ett svårt spel att prata om då jag anser att det är bättre hur mindre man vet om det innan man börjar. Men det jag kan säga är att det här spelet tog över mitt liv i tre dagar. När jag inte spelade det tänkte jag på det. Jag vakande mitt i natten som en excentrisk tv- detektiv när jag i sömnen kommit på en detalj jag missat och då kunde inte inte låta bli att gå upp och vanka fram och tillbaka fundera på vad det innebar och sedan skriva ner några rader om det på en kryptisk postitlapp.
Morgonen efter var det första jag gjorde att sätta på datorn och dra nytta av den nya informationen. Jag vet inte om något någonsin varit så tillfredsställande som när det visade sig vara helt rätt.
Steam påstår att det tog mig 10timmar att spela igenom, men det är en lögn. Det spelet var det ända jag sysslade med i tre dagar.

Dagarna efter det var avslutat kändes det tomt i mitt liv, Som något saknades, jag har sedan dess påbörjat diverse olika spel i ett försök att fylla tomrumet. Men inget har fungerat.

Det jag vill säga är att The Return of Obra Dinn” har förstört mitt liv, genom att vara för bra av ett spel.

 

[Max Raven]

Jag har spelat Iconoclasts

Words don't make changes. Wounds do.

Du är Robin, en kvinnlig mekaniker som egentligen borde vara bonde på grund av någon form av kasttänk. När regeringen hör rykten om att saker inte går sönder så mycket som de borde göra i hembyn finner de dig och efter några förvecklingar är du på rymmen. Med din moddade stungun och massiva skiftnyckel finns det få saker du inte kan ta dig förbi.

Det här är en platformer/run-and-gun typ sak med metroidvania-element... så ett plattformsspel med en del dolda prylar och sidequests man kan plocka upp. Jag köpte den i tron att det var en metroidvania, men det är alldeles för linjärt för det. Det finns ett par alternativa sidobossar och en del kistor med i regel menlöst innehåll man kan hitta, men spelet funkar nog bäst om man kör på det linjära - nästan varje gång jag gick efter en tidigare oåtkomlig kista blev jag besviken - jag återkommer till varför. Kör man det linjärt är det hyfsat bra plattforming, en del pusselrum där några är rätt kluriga att lösa, och pusselbossar som oftast funkar men i regel tar minst ett försök innan man listar ut hur man ska komma vidare. Du får utrustning efterhand du spelar, inga skadeuppgraderingar (men du gör bra med skada hela spelet)

Varför blev jag Jag blev besviken då? Tja, de flesta kistor gav den vanligaste typen av uppgraderingsmaterial, som används till Tweaks. Tweaks är vad du kan göra för att modda din karaktär - som D&Ds feats. Det maximala antalet tweaks du kan bygga är rätt många, men de flesta gör inte väldigt mycket skillnad, utan ger bara minimala boosts. Det maximala du kan ha är tre, vilket är vad du har från början. Om du tar en smäll stängs en tweak av (den längst till höger som inte är borta) tills du dödat fiender eller förstört terräng. Det fanns en tweak jag var småintresserad av - en förmåga till dodge roll - som jag inte fick material till under hela spelet, och det var inte för att jag använde upp material utan för att den krävde en extremt sällsynt resurs jag inte orkade öppna varenda kista för att hitta en andra av. Eftersom bossarna är pusselbossar så gör inte de bra tweaksen särskilt mycket - jag sprang igenom stora delar med "ignorera en skada", "något snabbare rörelsehastighet" plus en för att buffa vadhelst jag behövde för den specifika banan.

På det hela, helt OK spel, inte sugen på att återvända men gillade det - ungefär i nivå med Axiom Verge, inte lika bra som Hollow Knight.