Speltimmen v18–19 2020

[krank]

Speltimmen! En tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

• Helst ett nytt spel varje vecka.
• Helst spela minst 60 minuter.
• Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.
• Nytt för 2020: För att försöka motivera mig att inte bara spela flera olika spel utan också spela klart fler spel tänker jag förutom ovanstående också försöka varje vecka spela en timme av något spel jag redan skrivit om. Då blir det utan betygsättning.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner det. Använd det om ni vill:

75 – spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 – Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 – "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 – Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 – Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[krank]

För typ fyra år sedan(!) spelade jag den gamla VGA-shotemupklassikern Raptor.

Mitt Steambibliotek är i dagsläget 1302 spel stort, så när Raptor: Call of the Shadows 2015 edition dök upp på nån rea så hade jag helt glömt bort både att jag redan ägde en utgåva av spelet och att jag redan skrivit om det. Så jag köpte det.

Men, det här spelet har en egen entry i mitt Steambibliotek så det räknas som veckans nya spel. Så jag har suttit och bråkat med det i 62 minuter.

Herregud vilken skit. Det här är alltså en… jag vet inte, kan man kalla det en "demaster" om den mest är sämre än originalet? Här är några saker man bör veta innan man köper den här versionen:

• Den utgår från att man ska vilja köra fullscreen, med utsmetad grafik, oavsett hur stor ens skärm är. Och även om man, som jag, har en skärm som ogillar att byta upplösning (den flyttar alla fönster till en annan skärm… mycket störande. Men skärmen var billig och 4K, så…).
• Om man kör in fönsterläge på en 4K-skärm så skalas inte fönstret. Och den högsta upplösningen spelets launcher låter en välja är 1280x800, så fönstret är yttepyttigt. Man kan ändra detta genom att gå in i egenskaperna för exe-filen, men vafan.
• Det enda rimliga sättet att spela Raptor är med mus. Detta eftersom det bara är med mus man kan variera skeppets hastighet. Spelet skiter i analoga spakar; även med handkontroll finns det bara av/på. Bara mus funkar om man vill maximera sin precision och sin kontroll över skeppet. Då är det viktigt att muskontrollerna faktiskt funkar. Den här versionen av spelet låser inte mushelvetet till fönstret, så när man drar musen för långt åt något håll så hamnar den utanför fönstret. Om man då försöker skjuta – med en musknapp – medan musen är utan för fönstret så… tja, då byts fokus till vad det nu blev man klickade på utanför spelets fönster. Alltså vafan. På riktigt.

Det senare problemet "löste" jag genom att skaffa mig ett AutoHotkey-script som låser musen till en rektangel man ritar upp. Men det funkar inte heller perfekt, och man måste rita upp rektangeln varje gång man ska spela. Och rita den precis i kanten på fönstret. Om man väljer scriptets "lock to window"-funktion så blir låsningsytan ändå för stor, så det måste göras manuellt.

Och även när jag ställt in egenskaperna för exe-filen, och låst musen, så… funkar kontrollerna ändå skitdåligt. Ibland flyttar sig helt enkelt inte skeppet. Ibland fastnar det i en kant. Ibland verkar det finnas en osynlig gräns på skärmen. Men med lite envisande kan man ta sig över den.


Här är en lista med saker som är bättre med den här versionen:

• Menyerna körs i 60fps istället för 10/12fps som i originalet. (Spelet körs fortfarande i 24).

And that's it.

Classic-versionen finns fortfarande på Steam, vad jag kan se. Den är lika snygg, mer stabil., och körs via DosBox vilket gör att musen låses ordentligt och man själv kan välja upplösning, fönsterstorlek och skalningsfilter (om man nu vill ha ett sådant). 2015-versionen har också ett skalningsfilter, men det är bara på/av, man kan inte välja mellan flera.

Så. Köp och spela den istället. Den är bättre på allt. Det här är en närmast ospelbar röra. Stay away.

BETYG: 75-

 

[krank]

Jag blev just påmind om att Blaster Master Zero fått en Steam-release, och så fanns det på rea.

Blaster Master, det gamla NES-spelet, tyckte jag alltid var supersnyggt och häftigt när jag var liten. Men jag hade det inte, och jag tror inte heller det fanns att hyra. De få gånger jag fick pröva på att spela det, så var jag för dålig på det för att komma speciellt långt. Men jag såg screenshots i speltidningar och i reklammagasin och sånt.

Så kom BMZ till Nintendo 3DS. Jag hade ingen 3DS, men såg till att skaffa det till emulator. Men eftersom jag numera så sällan startar mina emulerade spel, så blev det inte så mycket spelat.

Men nu!

Så: BMZ är ett himla trevligt spel. Vacker pixelart, även om jag inte gillar när spel inte respekterar pixel-rutnätet och t.ex. har "pixlar" som är vridna 45 grader. Metroidvania, med karta som man kan utforska (?). Jag gillar att man varierar mellan plattformande och zelda-ish action-topdownande. Jag gillar att det är ganska lätt, åtminstone hittills, för jag är ganska dålig så det passar mig bra. Musiken är supermysig, på exakt samma sätt som de bästa gamla NES-slagdängorna.

Storyn är… weird. Man spelar alltså en ung man som är robotik-expert, som hittat en grodlik varelse. I en värld där människan först orsakat en istid, sedan terraformat och byggt upp igen efter att han spenderat istiden under jord. Och för medan man terraformade kom det en meteorit som slog ner. Iallafall, grodvarelsen hoppar ner i ett mystiskt hål som dök upp, och huvudpersonen hoppar efter. Där hittar han en… stridsvagn. Och beger sig ut på underjords-äventyr i denna stridsvagn. Som förresten kan hoppa, och grejer.

Men jaja, gameplay är ganska solitt, spelet är fint, och det finns en rätt stark "bara en liten bit till"-effekt.

BETYG: 95, tror jag faktiskt.

 

[Max Raven]

Eefter att ha avslutat Environmental Station Alpha utan att ta alla extra-grejer och under en paus från Trüberbrook har jag spelat Minoria, en actionplattformare om inkvisitionsnunnor.

Are we the baddies?

Man är Syster Semilla, som tillsammans med sin underhuggare Fran är en del av Inkvisitionens utsända för att sätta stopp för häxupproret och rädda de två styrande prinsessorna*. Efter en snöstorm kom de fram lite senare än förväntat och nu verkar de vara de enda överlevande medlemmarna i kyrkan i den övertagna staden. Efter kort introdutktion av mekanikerna så springer man in i en av prinsessorna som råkat ut för en förbannelse som fått växter att börja gro från hennes huvud, och spelet börjar på riktigt.

Det här är en metroidvania (light?) som har mycket DNA från Momodora: Reverie under the Moonlight, ett fantastiskt litet light-metroidvania. Spelmekaniken har dock här även lånat från Dark Souls med en förmågan att undvika och parera attacker - där en väl time:ad parering utlöser en kraftig motattack. Man har också ett begränsat antal avståndsattacker - ens huvudvapen är ett svärd. Tillsammans med låg HP betyder det att man inte bara kan harva på bossar och en del fiender med attacker, man får vara uppmärksam på attacker och försöka utläsa mönster.

Det mindre bra, då: Så här långt är musiken hyfsat atmosfärisk men kanske lite ensidig. Jag sprang runt i en kyrka i en timme med väldigt lite omväxling. Modellerna är inte vacker pixelart som Momodora utan 2.5D-modeller - de funkar, ser bra ut t o m, men jag tycker inte de är riktigt lika vackra som Reveries, trots deras mjukare utformning. De förmedlar också ungefär lika mycket information som pixelart - det är inte ett överflöd av detaljer och de är oftast ganska långt utzoomade. Estetiken överlag är väldigt japansk-förståelse-av-medeltida-Europa. Jag är kluven, men överlag gillar jag det.

Betyg: 95. Metroidvanias är en speltyp jag gillat att spela en hel del de senaste åren, och det här är riktigt trevligt. Öh, utöver att man en mordisk del av en förtryckande religiös apparat.

*Vilka tekniskt sett borde vara drottningar.