Nekromanti Speltimmen v19 2018

[krank]

Speltimmen! Veckans tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

?Enkla riktlinjer jag själv tänkte följa:

1. Nytt spel varje vecka. UNDANTAG: Pga orsaker kommer denna regel att tillfälligt att degraderas till att vara en "svag målsättning".
2. Helst spela minst 60 minuter.
3. Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygsystem jag tänker använda mig av när jag känner det. Använd det om ni vill:

75 -- spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 -- Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 -- "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 -- Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 -- Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[krank]

Jag har spelat 72 minuter av Shogo: Mobile Armor Division.

Det är en first person shooter från 1998 - med allt vad det innebär:

• Lågpolygonala modeller.
• Kontroller som bara delvis stämmer in på vad man numera förväntar sig.
• Jämförelsevis extremt hög hastighet - det här var innan normen blev "realistisk" snigelhastighet.
• Goda möjligheter att ladda/spara - det här var innan "save points" och "checkpoints" blev normen på PC, så det finns t.om. quick save / quick load inbyggt. Som save states, men inlagt av tillverkaren.

Med hjälp av lite patchar och annat krångel så kunde jag iaf spela spelet i HD-upplösning och i widescreen.

Det här spelet minns jag med värme, men det är inte ett spel som tål att belysas med 2018 års glasögon. Manuset är ruskigt dåligt, det finns mycket röstskådespeleri men det är även det genomgående pinsamt dåligt... Huvudpersonen är en pinsam uppkäftig "rebellisk" idiot, det finns en del sexism inbyggd i spelets stereotyper... Alla miljöer känns sterila och tomma, vilket blir problem - på många av spelets banor spelar man en jättestor mecha-robot, men det känns verkligen inte som att man är speciellt stor då det inte finns så mycket i omgivningen att jämföra med.

Det finns en hel del intressanta spelidéer här. Att växla mellan att spela en stor robot och att spela dess pilot till exempel. Att över huvud taget ha ett i övrigt traditionellt FPS där man spelar jättestor robot. Anime-influenser. Med modern tech, samarbete med någon kompetent animationsstudio och en manusförfattare som åtminstone gått ut gymnasiet så tror jag att det hade kunnat bli rätt ballt.

Jag spelade en jäkla massa Shogo back in the day. Det finns fortfarande en hyfsat skön känsla i dess hastighet och jag gillar som sagt old school-approachen till savegames och annat. Det är ett riktigt PC-spel, så att säga. Men... Nä, det håller inte riktigt idag. Året efter kom Slave Zero, som visserligen också har sina negativa sidor men som håller betydligt bättre tack vare bättre art direction och mer detaljer i omgivningen som förstärker känslan av skala.

BETYG: 85

 

[krank]

Jag sitter för övrigt och katalogiserar alla Speltimmen-recensioner, och noterar att jag typ fördubblat min Steamkatalog de senaste fyra åren (555 spel nämns i någon spelklubb 2014, till 1121 just nu) samtidigt som jag förbättrat mina stats på SteamHour...

Mina stats första gången jag postade dem:

Total # of games: 624
Games with a total of 60+ minutes playtime: 135 (21.63%)
Games with a total of 1-59 minutes playtime: 151 (24.20%)
Games with 0 minutes of playtime: 338 (54.17%)

Mina stats idag:

Total # of games: 1121
Games with a total of 60+ minutes playtime: 388 (34.61%)
Games with a total of 1-59 minutes playtime: 164 (14.63%)
Games with 0 minutes of playtime: 569 (50.76%)

Med andra ord verkar Speltimmen göra sitt jobb. Någorlunda. Och jag köper allt färre spel nu, märker jag. Jag äger redan det mesta jag faktiskt vill ha. Och om c:a 7-8 spel bryter jag igenom 50%-vallen...

 

[krank]

Jag har spelat lite drygt en timme av The Legend of Zelda: Breath of the Wild.

Helt och hållet orelaterat: Det är helt fantastiskt hur långt WiiU-emulatorn Cemu kommit.

Så, tillbaks till BOTW: Det är ett rätt skojjigt och sött open world-spel. Jag har inte kommit jättelångt; jag har nätt och jämnt klarat mitt första shrine och gubbjäveln som lovade mig hans paraglider har just ändrat dealen så att jag måste plocka tre till.

Det finns mycket att gilla här. Spelet är rätt snyggt och har riktigt bra art direction. Pusslen jag stött på har varit roliga, och det har också varit hyfsat kul strid hittills. Eller ja, så kul strid nu generellt blir.

På den negativa vågskålen: I likhet med Jim Sterling avskyr jag verkligen det här med att vapnen går sönder så snart man använt dem ett par gånger.

Det som egentligen hindrar mig från att fortsätta spela är mest att... Jag är komplettist, så open world-spel är min kryptonit. Jag skulle behöva plöja ner så sjukt mycket tid i det här spelet. Så istället väljer jag att låta bli helt, även om det helt klart är ett lir jag vill återkomma till.

BETYG: 90

 

[Tant Ragnar]

Jag har spelat lite drygt en timme av The Legend of Zelda: Breath of the Wild.

Helt och hållet orelaterat: Det är helt fantastiskt hur långt WiiU-emulatorn Cemu kommit.

Så, tillbaks till BOTW: Det är ett rätt skojjigt och sött open world-spel. Jag har inte kommit jättelångt; jag har nätt och jämnt klarat mitt första shrine och gubbjäveln som lovade mig hans paraglider har just ändrat dealen så att jag måste plocka tre till.

Det finns mycket att gilla här. Spelet är rätt snyggt och har riktigt bra art direction. Pusslen jag stött på har varit roliga, och det har också varit hyfsat kul strid hittills. Eller ja, så kul strid nu generellt blir.

På den negativa vågskålen: I likhet med Jim Sterling avskyr jag verkligen det här med att vapnen går sönder så snart man använt dem ett par gånger.

Det som egentligen hindrar mig från att fortsätta spela är mest att... Jag är komplettist, så open world-spel är min kryptonit. Jag skulle behöva plöja ner så sjukt mycket tid i det här spelet. Så istället väljer jag att låta bli helt, även om det helt klart är ett lir jag vill återkomma till.

BETYG: 90

Jag älskar Breath of the wild. Har lagt mer än 140 timmar på det spelet det senaste året.

Jag var extremt skeptiskt till att ett Zelda-lir skulle göra sig bra som ett open-world spel. Oj, så fel jag hade. Spelmakarna har verkligen tagit till sig av spel som Skyrim, men filat bort allt som skaver med det spelet och satt sin egen prägel på det. Jag är djupt imponerad över hur de identifierat precis det som är kul med ett open-world lir och tagit bort allt annat. Verkligen "less is more".

?Det är sjukt hur mycket upplevelse och utmaning som kommer av att bara ta sig fram över terrängen. I grunden finns det väldigt få saker som belönar dig för att utforska - shrines, korokos och några få böcker med lore. Men shit, vad kul det är att komma till ett nytt område, klättra upp på en hög topp för att få bättre utsikt och hitta spännande saker genom att se vad som döljer sig i terrängen, eller på kartan. Det är väldigt uppfriskande att man hålls så lite i handen med UI element, blinkande spår och pilar på marken. Bäst blir det när man slår på "expert UI", som plockar bort nästan allt av UI:t. Du får hålla koll på temperatur och tid genom att titta på solen, terrängen och Links reaktioner.

Vapnen som går sönder är mer att betrakta som tillfälliga buff-potions än som föremål.

Jag hade sjukt kul den första timmen när jag nyligen satte tänderna i "master quest", där de slänger in fler, och starkare, fiender. Det går bokstavligt talat inte att besegra den första fienden du stöter på med de verktyg och vapen du har, vilket gör att du verkligen måste använda terrängen, och komma på kreativa sätt att smyga dig runt fienderna istället för att anfalla dem.

Vet inte om jag får sätta betyg på spelet enligt "speltimmens" regler, men fick jag det skulle det bli högsta betyh 95 - ett av de bästa, vackraste och mest genialt designade spel jag spelat.

Vad gäller Cemu: hur löser emulatorn motion-control biten? Vissa Shrines är omöjliga att lösa utan motion input.

 

[krank]

Vad gäller Cemu: hur löser emulatorn motion-control biten? Vissa Shrines är omöjliga att lösa utan motion input.

Jag har ingen aning. Det är fullt möjligt att man inte kan klara 100% av alla shrines via emulatorn. Folk verkar ha löst det på lite olika sätt iaf.

 

[krank]

Jag har av någon anledning lagt flera timmar på att skapa en katalog med alla spel jag skrivit något om inom ramarna för speltimmen. Så here goes.

Jag har alltså spelat och recenserat 357 spel hittills? Cool =)

 

[Jocke]

Jag tror att det var det att vapnen gick sönder så otroligt snabbt som mer än något annat är anledningen till att jag aldrig spelade klart BotW.

Jag har ägnat ganska många timmar den här veckan till att spela Conan Exiles med några bekanta. Det är som alla sånna här spel där man slår på stenar och träd för att bygga mat och hus av dem men i Conan-form. det är ganska kul när man är ett gäng och ska bestämma vart ens bas ska ligga och det går bra mycket fortare att levla i än tex ett MMO gör. Grafiken är snygg och det finns nån slags guide i vad jag borde göra härnäst för att göra min gubber bättre.
Jag gillar också själva Conan momenten som är snarlika det i FunComs Conan MMO de släppte för typ 10-15 år sen. Det kändes som att de fattat vad varumärket har redan då och bara flexat barbarmusklerna igen.

Det jobbiga är att det tär på mina sociala förmågor att sitta uppe på en mumble hela tiden, även om det typ bara är folk jag känner där, så spelet själ energi mer än det ger tillbaka.

4 av 5

 

[krank]

Jag har spelat The Red Solstice i 73 minuter.

Man kan lätt få intrycket av att det är en twinstick-shooter a' Alien Breed eller liknande om man tittar på screenshots, men spelet är mer som... Tja, som ett RTS fast man har bara en liten trupp enheter, och de levlar upp och har utrustning, och man bygger inte byggnader? Eller nåt. Mekaniskt är det inte jättelikt andra spel jag spelat, så jag har lite svårt att beskriva det på bra sätt utan att gå in på detaljer.

Men det är ganska roligt. Inte roligt nog att fortsätta spela dock. Storyn är lite för trist och generisk. Monster har tagit över en koloni, rebeller är inblandade, man spelar manliga space marines (som låter förvillande lika de i Starcraft)... I dunno. Kanske. Jag har lite för många jättebra spel att återvända till för att tro att jag kommer att återkomma till det här nångång snart. Även om det egentligen inte är ett dåligt spel.

BETYG: 85+

 

[Tant Ragnar]

Jag blev plötsligt sugen på lite klassiska peka-klicka äventyr, så jag laddade ned Full Throttle remastered till Playstation Vita.

När det begav sig älskade jag peka-klicka äventyr. Jag har väldigt varma minnen av Sam and Max, day of the tentacle, indiana jones and fate of atlantis (med bättre handling än hälften av indy-filmerna så som jag minns dem) och framför allt Grim Fandango, som jag minns som ett av de bästa spelen någonsin.

Full Throttle har jag inte spelat förut.

Efter ungefär en timme känner jag mig tyvärr rätt besviken. Humorn är inte lika rolig som jag minns i spelen ovan. Kontrollerna är rätt klumpiga - i och för sig är själva peka-klicka interfacet förenklat (man har inte 12 verb att välja bland, utan bara en elegant runt kontroll med hand, fot, mun eller ögon), men så envisas de med att slänga in actionsekvenser och grejer som kräver att man gör saker snabbt och precist. Och det håller inte kontrollerna för.

Grafiken är supersnygg, både originalgrafiken och den ommastrade. Orginal-pixelgrafiken kommer dock alltid att ha en speciell plats i nostalgihjärtat.

Sedan får man väl konstatera att själva grundidén med peka-klicka helt enkelt inte är kul. Framför allt om man inte har obegränsat med tid. Om man fastnar måste man gnugga alla saker mot varandra, ibland på ett icke helt intuitivt sätt, ibland under tidspress (och då får man kämpa mot kontrollerna). Jag minns det som att det var väldigt kul när man väl knäckte en gåta man gått bet på då det begav sig, men på den tiden gjorde det inte så mycket att man satt och fipplade med ett spel i flera timmar i sträck. Som vuxen med jobb och familj så behöver jag högre "bang-for-the-buck" för min dyrbara tid.

Betyg: 85. Rosenglasögon tar mig igenom en bit, resten fixar jag med att följa en walkthrough. Jag orkar inte sitta och slita med spelet utan en sådan.

Jag blir dock nyfiken på moderna takes på genren. Jag köpte även broken age (som var på rea), och är efter det sugen på timbleweed park. Kanske 20 års utveckling inom speldesign kan lyfta upplevelsen?