Speltimmen v23–24 2021

[krank]

Speltimmen! En tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

• Helst ett nytt spel varje vecka.
• Helst spela minst 60 minuter.
• Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.
• Nytt för 2020: För att försöka motivera mig att inte bara spela flera olika spel utan också spela klart fler spel tänker jag förutom ovanstående också försöka varje vecka spela en timme av något spel jag redan skrivit om. Då blir det utan betygsättning.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner för det. Använd det om ni vill:

75 – spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 – Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 – "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 – Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 – Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[krank]

Jag har köpt Pendula Swing – The Complete Journey och spelat 64 minuter av det.

Det isometriska perspektivet påminner om, Baldur's Gate, den anakronistiska världen med fantasy plus 20-tal påminner lite om Arcanum, men själva gameplay:et är mest att gå runt och prata med folk och klicka på saker – Med andra ord, ett peka-klickaspel.

Jag ville verkligen gilla det. Det är inkluderande, välgjort, har en åtminstone hittills sammanhängande story. Men i dunno. Jag tror kanske att jag helt enkelt inte är på humör för standardfantasy-raser? Miljöerna är fina men hittills ganska intetsägande. Och så är det väl mitt fel för att jag inte kan låta bli, men nästan hela min speltid hittills har bestått i att prata med folk om deras bakgrund etc =) Det finns väldigt mycket content här. Jag hade kanske haft roligare om jag bara bränt på och skitit i att prata med NPC:er? Jag saknar någon form av problemlösning eller mysterielösande eller nåt. Det har funnits element av det, men för lite.

Sammantaget är det här inte ett dåligt spel egentligen, men det var inte för mig.

BETYG: 85+

 

[krank]

Jag har också spelat lite över en timme av The Disney Afternoon Collection.

Där samlas alltså lagligt emulerade versioner av en hög Disney-NES-spel – Chip & Dale 1 och 2, Duck Tales 1 och 2, Tale Spin och Darkwing Duck.

Det är… det är inte dåliga spel, men jag är ruskigt dålig på dem. I NES-biblioteket skulle jag säga att de alla placerar sig rätt högt – de har väldigt snygg pixelgrafik, kontrollerna är (oftast) tighta. Jag kommer inte riktigt överens med vissa – Tale Spin blir jag inte klok på alls, och det stör mig att Darkwing Duck hoppar NER om man trycker neråt och hopp på en plattform, men UPP om man hänger från sagda plattform. Så vill man hoppa ner genom flera plattformar måste man minnas att man bara vartannat hopp ska trycka på hoppknappen…

Men ja. Det är en solid samling, verkar rätt bra emulerad, det finns save states och rewind och så. Jag hade gärna sett fler slots för save states, men det är nog det enda.

BETYG: 90−

 

[krank]

Jag har dessutom spelat nästan 100 minuter av Star Wars Dark Forces II: Jedi Knight Remastered.

Negativa saker:

• FMV-cutscenes med dassig greenscreen och väldigt pajjigt skådespeleri. Och ruskigt hård komprimering.
• Även med den inofficiella Remastered-patchen som fixar 2D-acceleration, upplösning, FOV och en massa annat så kan man inte få upp spelet i 60fps. Det bästa jag kan uppnå är 46, och då via riktiga fulknep. Spelet är gjort fär 30fps, och det tycker jag inte funkar i first person shooter-spel.
• Spelet kom i en väldigt speciell tid – Doom blev Quake, och Dark Forces blev det här. Det märks att till exempel kontrollerna i fps-spel inte riktigt solidifierats ännu: det går inte att ställa in så att scrollhjulet byter mellan vapen. Det här är tidig, tidig 3D fortfarande – vi kan väl säga att "freelook" är något man behöver säga till ifall man vill ha eller inte. För folk var vana vid att inte kunna titta uppåt eller nedåt…
• Att spelet gör Kyle Katarn till en force user. Kunde vi inte fått ha en hjälte utan Kraften?

Bra saker:

• FMV-cutscenes med charmig dålighet och underhållande skådespeleri. Det är nog det här spelet jag tänker på när jag säger att Episode I–III känns som ett FMV-spel.
• Rolig level design! De två första banorna har mycket vertikalitet, vilket visserligen får kartan att bli helt oanvändbar men som är rätt kul att navigera i. Här finns också flera exempel på en grej som gjorde första Dark Forces speciellt: stora environment set pieces. Stora delar av miljön kan fås att röra på sig, och detta används aktivt i pussellösning och annat. Det finns också en hel del hemligheter, utforskning premieras. Ofta finns också flera vägar till samma mål, och man får tillfälle att känns sig smart när man hittar en "bakväg" som låter en skjuta fienderna i ryggen.

På det hela taget tycker jag att det här är ett bra spel. Jag kommer nog att vilja spela igenom hela Dark Forces innan jag återkommer till det, men det var bättre än jag mindes det och faktiskt riktigt roligt.

Jag körde med den här inofficiella modden (den här guiden är ganska bra), och sedan använde jag tipsen från den här för att få upp mina frames per second till 46. Mer exakt laddade jag ner senaste Nvidia Profile Inspector, skapade en ny profil, lade till alla exe-filerna från Remastered, och så ställde jag in vsync och framerate limit så som det visas i videon. Jag fick lite tearing, men hellre tearing än vara begränsad till 30fps.


Vad jag skulle vilja se men aldrig lär få: Officiella remakes av alla gamla Lucasarts-Star Wars-spel. Många av dem har ju bra gameplay i grunden, men numera håller de inte riktigt tekniskt (grafik, kontroller). Jag vill verkligen se uppsnoffsade versioner av TIE Fighter, Dark Forces och kanske även Rebel Assault.

BETYG: 90

 

[krank]

Efter att ha kikat på det rätt många gånger så slog jag till slut till och köpte Ruiner på rea. Nu har jag spelat 66 minuter, och… well, det är nog inte min kopp té.

OK: Cyberpunkvärld som är snygg, absolut, Jag gillar grejen med tyst protagonist som har en LCD-skärmshjälm som visar balla grejer. Jag gillar också plotten där nån hackat ens hjärna för att man ska göra elaka saker. Överlag; världsbygget och estetiken är det inget fel på.

Kontrollerna är okej – jag föredrar att sikta med musen men hade nog föredragit att flytta mig med analog spak? Det är alltså typ en twinstick-shooter detta, men kontrollerna är lite wonky i och med att WASD inte flyttar rakt relativt kameran utan relativt spelvärldens rotation – och den är fast i typ 20 eller så graders rotation. Så "framåt" är snett uppåt höger. Jag kommer inte heller riktigt överens med dash-mekaniken.

Sedan är det svårt också. Svårare än jag riktigt är intresserad av. Jag skulle behöva kunna sikta och ha reflexer för det här.

Så… är det ett dåligt spel? Nä. men sannolikheten att jag någonsin återvänder till det är nära noll.

BETYG: 85

 

[Franz]

Efter att ha kikat på det rätt många gånger så slog jag till slut till och köpte Ruiner på rea. Nu har jag spelat 66 minuter, och… well, det är nog inte min kopp té.

OK: Cyberpunkvärld som är snygg, absolut, Jag gillar grejen med tyst protagonist som har en LCD-skärmshjälm som visar balla grejer. Jag gillar också plotten där nån hackat ens hjärna för att man ska göra elaka saker. Överlag; världsbygget och estetiken är det inget fel på.

Kontrollerna är okej – jag föredrar att sikta med musen men hade nog föredragit att flytta mig med analog spak? Det är alltså typ en twinstick-shooter detta, men kontrollerna är lite wonky i och med att WASD inte flyttar rakt relativt kameran utan relativt spelvärldens rotation – och den är fast i typ 20 eller så graders rotation. Så "framåt" är snett uppåt höger. Jag kommer inte heller riktigt överens med dash-mekaniken.

Sedan är det svårt också. Svårare än jag riktigt är intresserad av. Jag skulle behöva kunna sikta och ha reflexer för det här.

Så… är det ett dåligt spel? Nä. men sannolikheten att jag någonsin återvänder till det är nära noll.

BETYG: 85

Ruiner är ett sånt spel som jag suktat lite efter under en längre tid men haft någon instinktiv känsla att jag inte skulle gilla. Efter att ha läst din recension känns det som att jag gjort rätt i att hålla mig borta.

Överlag blir jag ofta så sjukt besviken på actionspel med cyberpunk-tema. Jag har liksom alltid känt att den som likställt cyberpunk med action inte riktigt fattat genren. Ta de två kändaste verken, Neuromancer och Blade Runner. Det är typ knappt någon pang pang-action i något av verken. Blade Runner blev dissad för att den var för trist och huvudpersonen till Neuromancer är en strulig loser.

 

[krank]

Överlag blir jag ofta så sjukt besviken på actionspel med cyberpunk-tema. Jag har liksom alltid känt att den som likställt cyberpunk med action inte riktigt fattat genren. Ta de två kändaste verken, Neuromancer och Blade Runner. Det är typ knappt någon pang pang-action i något av verken. Blade Runner blev dissad för att den var för trist och huvudpersonen till Neuromancer är en strulig loser.

Jag håller med! Eller, jag fattar ju att folk som gillar actionspel gärna ser att deras cyberpunkspel är ett actionspel (eller snarare att deras actionspel har cyberpunkestetik). Men ska man bygga ett spel som liksom knyter an till Neuromancer – eller min eklektiska favoritnovellsamling i genren Mirrorshades – så tänker jag att peka-klickaäventyr eller turbaserat rollspel eller walking sim ligger närmare.

Blade Runner skulle väl mer simuleras lite i stil med något av Frogwares Sherlock Holmes-spel (eller det utmärkta skräck-äventyrsspelet Observer, som hade ett par leta-igenom-brottsplats-scener).

Egentligen finns det såklart en massa cyberpunk att hämta i actiongenren också. Alienering och sådant funkar ju utmärkt. Det måste ju inte vara Neuromancer/Blade Runner för att fånga upp genrens huvudfrågor och konflikter. Men jag landar nog i att jag helt enkelt hellre utforskar sådant i lite makligare tempo =)

 

[Franz]

Blade Runner skulle väl mer simuleras lite i stil med något av Frogwares Sherlock Holmes-spel (eller det utmärkta skräck-äventyrsspelet Observer, som hade ett par leta-igenom-brottsplats-scener).

Egentligen finns det såklart en massa cyberpunk att hämta i actiongenren också. Alienering och sådant funkar ju utmärkt. Det måste ju inte vara Neuromancer/Blade Runner för att fånga upp genrens huvudfrågor och konflikter. Men jag landar nog i att jag helt enkelt hellre utforskar sådant i lite makligare tempo =)

Jag håller med helt och fullt, Observer är ju ett av mina favoritspel och ett utmärkt exempel på vad man kan göra med cyberpunk utan en massa action.

Egentligen är jag inte emot action-cyberpunk per se, men det känns rätt trist att det är så enahanda, och att folk verkar anse att det det självklara valet vad gäller cyberpunk. I många fall känns det som att skaparna bara är ute efter estetiken men struntar i tematiskt (och som du säger, det behöver ju inte vara samma tematisk som Neuromancer eller Blade Runner, men någon slags tematisk vore trevligt).

Två stycken cyberpunkspel utan action men med mycket tematisk som jag rekommenderar varmt är 7th Sector och Cloudpunk!

 

[Max Raven]

Jag hade rätt trevligt med Ruiner fram till näst sista bossen - man kunde ändra färdigheter on-the-fly, vilket hjälpte enormt... för vid de bossarna så blev man typ tvungen att skruva upp bullet-time-kraften till max, och att spela i det läget är... Inte kul. Alls.

Jag har klart spelat värre spel än Ruiner, men kan hålla med om att om man inte gillar twin stick shooters lär det inte vara ens kopp té - och kontrollerna/spelmekaniken är OK men inte riktigt i nivå att de är lysande.

 

[Max Raven]

Jag har spelat Bugsnax.

"You are what you eat."

Du är en Surpuppa (arten då) som jobbar som journalist som fokuserar på cryptids (och stött på en del fiaskon när det visar sig inte vara cryptids). Du anländer till en ö för att undersöka vad Bugsnax är för något och stöter snart på borgmästaren, som behöver hjälp med föda.

Beväpnad med kamera och fälla så är det upp till dig att dokumentera, fånga och mata folk med bugsnax. Vad är bugsnax? Tänk pokémon (udda varelser som säger sina egna namn) kombinerat med maträtter och lite low-key body horror när kroppsdelarna på de som matas förvandlas till bugsnax-delar. Plus lite humor med udda folk som inte riktigt kommer överens.

Det är färgglatt, avslappnat och charmigt. Perfekt för 10+-åringar, rent spontant. Jag kommer inte återvända till det här av en enkel anledning - min broder har hämtat maskinen...

Betyg: 90

 

[Max Raven]

En sak jag gillade med Ruiner(utöver estetiken) är musiken, som är rätt udda och fantastisk.