Nekromanti Speltimmen v24 2018

[krank]

Speltimmen! Veckans tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

?Enkla riktlinjer jag själv tänkte följa:

1. Nytt spel varje vecka. UNDANTAG: Pga orsaker kommer denna regel att tillfälligt att degraderas till att vara en "svag målsättning".
2. Helst spela minst 60 minuter.
3. Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygsystem jag tänker använda mig av när jag känner det. Använd det om ni vill:

75 -- spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 -- Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 -- "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 -- Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 -- Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[krank]

Jag har spelat 99 minuter av The Division.

Eller... Jag har spelat typ 60-70 minuter av The Division, efter att jag spenderat 20-30 med att krångla. För dels måste man starta om spelet när man gjort vissa grafikinställningar, dels krashar spelet om man gör fel grafikinställningar (t.ex. göra misstaget att ställa in windowed fullscreen med directX 12), dels tar det JÄTTELÅNG tid för spelet att ladda in sig varje gång man startar det.

Så.

När jag väl kom in i spelet så var det ju fullt habilt. Extremt snyggt och detaljerat; möjligen hade jag kunnat önska mig lite mer/bättre motion blur men det är typ allt. Kontrollerna är... okej. De lider av att å ena sidan kännas konsollanpassade men samtidigt kräva ganska god precision av spelaren, en kombo som inte riktigt funkar för mig. Det är också lite sådär inertia-varning över känslan i kontrollerna - jag avskyr ju när karaktären man spelar påverkas av tröghet etc och föredrar mer klassiska exakta kontroller. Men det är inte lika som i, säg, senare GTA-spel. Jag är inte helt förtjust i striderna, men det är kanske för att jag rent generellt inte gillar strid som inte kan klaras av på jättelångt avstånd med sniper rifle.

Storymässigt... Tja, det är ju något slags katastrofscenario där en sjukdom slagit ut New York och där man är en del av en Null State / Global Frequency- liknande styrka som aktiveras när allt annat fallerat. Målet är nu att ta tillbaks stan från de fattiga, kriminella looters som "tagit över". Jag gissar att det kommer att komma mer övergripande hot förr eller senare också; det skulle vara en smula demoraliserande om spelet på riktigt mest bara handlade om att skjuta fattiga och desperata människor. Men det finns åtminstone hjälpsamma HUD-markeringar som visar vem som är ond och vem som är god; alltid något.

Jag vet inte; jag grips inte riktigt av storyn direkt, och gameplay ger ingen superstark mersmak. Kanske handlar det om att jag inte är så imponerad av realism? Jag hade älskat om det här spelet haft lite typ magi/cybernetik/superkrafter/whatevs, tror jag. Prototype utspelar sig ju också i ett katastrofdrabbat NY, och det är ju ett av mina favoritspel öht. Jag hade gärna kört en remake av Prototype som använt de här miljöerna...

Det mest imponerande är helt klart miljöerna. Staden känns gigantisk och levande, samtidigt som varje gränd känns detaljerad. Enormt mycket möda och kärlek verkar ha lagts ner på att skapa det här.

Det finns något slags onlinekomponent för folk som gillar att spela med andra. Det gör inte jag, så jag gjorde inte det.

Alltså. Hade jag haft betydligt färre spel hade jag nog återvänt till det här. Hade jag haft någon kompis som ville spela igenom huvudstoryn och side missions i coop så hade jag nog gjort det. Men jag kommer nog inte att fortsätta spela själv.

BETYG: 85

 

[krank]

Jag har också spelat 73 minuter av Quake Champions.

Jag har massvis med bra minnen av Id Softwares olika shooters. Ett mycket tidigt är att Wolfenstein 3D var det ena av två av de första spel jag piratade till familjens 486:a (det andra var Aladdin). Ett annat att en lokal datorbutik hade Doom ][ på en dator som man kunde spela på, vilket vi såklart drog nytta av. Doom 2 spelade jag också en del i gymnasiet - en av de vänner jag haft längst mötte jag ursprungligen när jag satt och byggde egna banor till det spelet.

Quake kom där någonstans. För mig var singleplayerdelen huvudsaken, även om jag också lät mig dras in i en hel del multiplayer. Jag var alltid rätt kass jämfört med mina kamrater, och tyckte inte att det var så roligt, men å andra sidan fick jag vara med - och det var stort för en liten Krank som varit mobbad och utstött hela mellan- och högstadiet. Så vi spelade DM6:an på skolans datorer, där datorspel var strikt förbjudet. Något galet geni hade krympt ner Quake så att det fick plats på två 3.5"-disketter - en med motorn, en med just kartan DM6. Jag åkte fast fler gånger än jag minns, men eftersom jag alltid hade sätt att få tag på andra elevers inloggningar så funkade det ändå.

Quake 2 var tydligen en besvikelse för många. Jag gillade det. Fokus på singleplayer (även om det också fanns OK multiplayer), och en helt ny, mer scifi-artad story.

Quake 3... fastnade jag aldrig riktigt för. Eller ja, jag spelade det väl en del, med kompisar på LAN-partyn och så, men eftersom det inte hade någon riktig singleplayerdel så var jag mest sur för att de "plockat bort" den del jag brydde mig mest om. Jag svor och tyckte att det här med spel utan singleplayerdel är en blight upon humanity och en vansinnig trend som inte kunde få fortgå.

(Quake 4, som inte gjordes av Id själva, var mycket bättre - en riktigt najs singleplayerkampanj som fortsatte i samma värld som tvåan).


Quake Champions är alltså ett försök att göra ännu ett Quake 3, för jag antar att folk vill ha multiplayer. Inget går upp mot en rejäl möjlighet att visa hur stor E-penis man har, right? Och story, det är mest ivägen. Kort sagt, Champions tar det Quakespel jag tyckt allra minst om och snofsar upp det med lite olika krafter för olika "champions" men i övrigt samma hektiska gameplay, breda Fov och så vidare som gjorde Quake 3 / Quake Live "bra".

Det fanns inte en chans att jag skulle tycka om det. Idag är jag väl inte längre lika arg på spel som inte passar mig, men jag utgick från att det här spelet inte skulle ha mig som målgrupp alls.

Så nu när de har en "free weekend"-grej, där man får behålla grundspelet om man spelar minst en match så tänkte jag: what the hell. Man jag ju testa.

Jag var inte alls beredd på att tycka att det var ganska roligt. Eller på att, i jämförelse med de jag matchades att spela mot, inte skulle vara helt värdelös. Jag är säker på att det finns lite magi inblandat där, att jag på något sätt ska övertygas om hur roligt det är genom att få vara lite bra, så att jag lockas att köpa nya champions, låtsaspengar och loot boxes (för ja, såklart spelet har sådana). Men... ja. Jag vet inte om jag spelar mer idag, men jag utesluter inte heller att jag återkommer till det här spelet senare, när andan faller på. Några pengar lär de inte få av mig, dock.

BETYG: 90-