Speltimmen v25–26 2021

[krank]

Speltimmen! En tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

• Helst ett nytt spel varje vecka.
• Helst spela minst 60 minuter.
• Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.
• Nytt för 2020: För att försöka motivera mig att inte bara spela flera olika spel utan också spela klart fler spel tänker jag förutom ovanstående också försöka varje vecka spela en timme av något spel jag redan skrivit om. Då blir det utan betygsättning.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner för det. Använd det om ni vill:

75 – spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 – Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 – "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 – Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 – Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[Tant Ragnar]

Jag försökte köra Wolfenstein II: the new colossus och fick en dålig smak i munnen.

Det behövs en knapptryckning för att plocka upp ammo/hälsa, långa cut-scenes som gottar sig i tortyr och gore, och rätt oinspirerade inslag av att försöka smyga. Jag gillade inte det här.

80.

Jag har också spelat första uppdraget av Dishonored 2: death of the outsider.

Det föll mer på läppen. Man smyger omkring och försöker att inte bli sedd. Och när man blir sedd kastar man frenetiskt bomber, pilar och molotovscoctails mot alla som försöker dödsmörda mig. Ibland hittar man kryptiska ledtrådar som leder en fram till ett kassaskåp eller något.

Det finns uppenbarligen en gräns här för min tolerans av våld/mord/död/tortyr. Våldet, så som det presenteras i Dishonored 2 är inga problem, men ger mig känslor av obehag i Wolfensten II.

90.

 

[krank]

Jag hade en plan om att jag skulle klara av Quake idag, nu när det är 25 år sen spelet släpptes och allt. Jag har alltså aldrig klarat spelet; det längsta jag kommit är en sparfil från mitt senaste försök (för ett ganska bra tag sedan). När jag nu kollade upp saken var den sparfilen från typ näst sista banan, så det hela kändes ganska görbart.

Tyvärr klantade jag mig. Jag hade flera sparfiler, laddade en från en tidigare bana och sparade sedan över ovan nämnda sparfil. Så nu är jag en handfull banor från slutet igen, och det fixade jag inte idag. Det har nämligen varit döds-idiotvarmt idag, och då funkar jag inte.

Men Quake är fortfarande ett jäkla bra spel. Att spela det får mig att sakna enkla shooters – utan omladdning, steg-ljudeffekter, head-bob, stamina-mekanik och så vidare. Spel där gånghastigheten var 2-4 gånger moderna spels gånghastighet, och där man kunde kuta runt med 9 vapen i fickan istället för bara två. Jag vet att det finns folk som skäller Quake för att vara "enformigt"; jag tycker mest det är mysigt.

 

[Max Raven]

Jag har spelat en del Skul: The Hero Slayer

Vilket är en roguelite 2D-fighter med plattformselement. Du spelar Skul, minstingen och nyaste skelett i demonkungens armé. Men kungen har blivit kidnappad, och det är upp till dig och din förmåga att sätta andras huvud på dina axlar att rädda dem.

Jag visste att Clown var en typ av odöd!

Grunderna är rätt enkla: Man slåss mot fiender genom ganska korta banor, efter ett par banor finns det en affär där man kan köpa prylar/byta huvud/köpa kraftgrej. Sedan är det miniboss, några banor, affär, några banor och sedan huvudboss för världen. Och upprepa. Man kan ofta välja nästa bana... Men det är inte helt tydligt vad de betyder - det förklaras inte. Det är lite samma med prylar - de ger bonusar, som förklaras tydligt nog. Men de ökar också vissa stats (vänstersidan) vilket aldrig tas upp. De statsen kan vara saker som mer HP, eldskada mot fiender, andar som följer dig och attackerar...

Jag hade inte haft något emot en mindre genomgång. Det är inte bara en fråga om Dark Souls-syndromet där man ska lista ut saker när man spelar, utan det är skrivet på lite knackig engelska. Quintessence-beskrivningarna, t ex, har beskrivningar som får det att låta som att de inte är quintessence utan påverkar quintessence, vilket är lite dumt. Jag förstår inte motviljan mot att slänga upp två eller tre frysrutor, särskilt inte när de hade en tutorial-level (som förklarade typ tre extremt grundläggande kontroller). Det var lite udda att få "nu vet du hur man hoppar, undviker och attackerar, lycka till! *knuffar ner en i djupa änden av poolen*"

På plussidan så går en runda rätt fort. På minussidan - det är en roguelite, så du måste börja om från början. Du behålller EXP-kristallerna du hittat, dina upplåsta stats (+4% physical damage, +10 HP o s v) och om du hittat vissa fångar så får du lite extra för att göra det lite enklare.

Betyg: 90? Jag lär fortsätta spela det men som med andra roguelites så är det en tidssophög som inte ger mycket tillbaka.

 

[Max Raven]

Jag hade en plan om att jag skulle klara av Quake idag, nu när det är 25 år sen spelet släpptes och allt. Jag har alltså aldrig klarat spelet; det längsta jag kommit är en sparfil från mitt senaste försök (för ett ganska bra tag sedan). När jag nu kollade upp saken var den sparfilen från typ näst sista banan, så det hela kändes ganska görbart.

Tyvärr klantade jag mig. Jag hade flera sparfiler, laddade en från en tidigare bana och sparade sedan över ovan nämnda sparfil. Så nu är jag en handfull banor från slutet igen, och det fixade jag inte idag. Det har nämligen varit döds-idiotvarmt idag, och då funkar jag inte.

Men Quake är fortfarande ett jäkla bra spel. Att spela det får mig att sakna enkla shooters – utan omladdning, steg-ljudeffekter, head-bob, stamina-mekanik och så vidare. Spel där gånghastigheten var 2-4 gånger moderna spels gånghastighet, och där man kunde kuta runt med 9 vapen i fickan istället för bara två. Jag vet att det finns folk som skäller Quake för att vara "enformigt"; jag tycker mest det är mysigt.

Serious Sam hade kvar mängden vapen och lade till horder av fiender. Sedan kom det tillbaka till Doom (2016)... så helt dött är det inte. Jag misstänker att Ion Fury och Shadow Warrior-reboot-serien också lutar åt den gamla skolan.

Jag skyller på CoD och "realistiska" shooters som förstörde allt.

 

[Max Raven]

Jag försökte köra Wolfenstein II: the new colossus och fick en dålig smak i munnen.

Det behövs en knapptryckning för att plocka upp ammo/hälsa, långa cut-scenes som gottar sig i tortyr och gore, och rätt oinspirerade inslag av att försöka smyga. Jag gillade inte det här.

Wolfenstein II har också en konstig svårighetskurva - man börjar supersvag och behöver smyga mycket, sedan flippar det ut helt runt halvvägs och man blir supertuff - visst, motståndet trappas upp också men man har fortfarande standardsoldater som motståndare och har mer utrymme till att göra misstag.

Wolfenstein: The New Order och Old Blood är mer traditionella spelmässigt, även om de också premierar mer smygande.

(Vad gäller cut scenes så lutar Wolfenstein II definitivt mer åt chock-faktor än NO och OB. Även om de två har sin beskärda del av blod och inälvor)

 

[Franz]

Jag har spelat några timmar av The sinking city. Detta är ett detektiväventyr inspirerat av H.P. Lovecrafts verk, utvecklat av Frogwares. Denna studio ligger bakom de utmärkta spelen om Sherlock Holmes, så jag hade höga förväntningar på detta spel.

Spelet handlar om en desillusionerad detektiv som lider av hemska visioner. Han har rest till Oakmount, en skabbig stad som lidit av en översvämning i hopp om att hitta ett sätt att bli av med visionerna.

Till att börja med vill jag säga att spelets atmosfär är helt otrolig! Den nedgångar staden med alla halvgalna invånare är väldigt fängslande. Hela stadsdelar ligger under vatten efter översvämningen och på gatorna ligger ruttnande kadaver efter hajar och bläckfiskar. Spelet har verkligen ödesmättad stämning och staden känns "livet in" och olycksbådande.

Spelets story verkar också väldigt tilltalande, även om jag inte kommit så långt än.

Så varför har jag inte kommit långt i spelet? Jag står tyvärr inte ut med kontrollerna och spelets interface. Striderna i spelet är hemska, man missar hela tiden, slösar upp atmosfär och dör, men det är inte ens eget fel, kontrollera är verkligen så dåliga. Och detektivarbete är väldigt frustrerande. Menysystemet är väldigt omständigt och man måste kämpa emot det för att Hanna sig fram. Nu har jag kört fast på ett ställe och blev så lack att jag tillslut konsulterade en guide. Enligt guiden gör jag rätt, så jag vet inte om guiden är felaktig, om Spelet buggar eller om jag missat nåt. Och jag orkar verkligen inte, och borde inte behöva, backtracka för att få reda på det. Så jag gav upp.

Det är verkligen synd att gameplayet är så jobbigt, och förvånande då jag tyckte att Sherlock Holmes-spelen var lättspelade och roliga, för storyn är verkligen spännande och atmosfären ät på topp. Trots att jag själv gav upp på Spelet rekommenderar jag det pm ni hittar det på rea. Kan ni stå ut med mekaniken så har ni nog en najs upplevelse framför er!

 

[Rickard]

Jag började om med Phoenix Point - skaparen av X-Com gjorde en egen produkt. Efter att ha spelat 20 timmar förra året med vad som verkat vara halva spelet jag fick från crowdfunding så fick jag ladda ned en gigantisk ny uppdatering och alla mina save-filer var korrupta. Så jag började om, men istället för att sätta supersvårt så valde jag den enklaste. Tänkte att jag denna gång skulle spela klart spelet.

Det är snyggt, det är X-Com och det är relativt strategiskt. Jag åker på en del stryk även på lättaste. Gör jag ett misstag så ryker en av mina kombattanter. Jag gillar det. Anledningen varför jag slutade spela förra gången var för att i ett uppdrag dök det upp en varelse som one-shottade en av mina hög-level-karaktärer på långt avstånd, något som borde vara omöjligt. Det knäckte mig, särskilt som uppdrag senare i spelet tog 45 minuter att spela igenom. Hade säkert kommit mer än halvvägs. Den version jag spelade gjorde rejäla hopp i hur motståndarna levlade medan jag spelade, vilket gjorde att något kunde gå från skitlätt till supersvårt bara på ett uppdrag. Detta hände två gånger. Uppdragen var också relativt repetitiva och eftersom de var autogenererade så var det ingen tanke bakom miljön som bidrog till strategiskt tänkande. Det kunde uppstå konstiga vägar och konstiga spawn points, där aliens inte kunde röra på sig.

Det var då och den nya nedladdningen, nu med cutscenes, verkar ha 500 banor och lite mer content så att det inte blir lika upprepande. Vi får se, nu när jag spelar vidare.

 

[Rickard]

Jag har haft ögonen på Into the Breach länge och nu när det spelet reades ut på Steam för den produkten slog jag till. Jag blev lite stressad av att spela, för jag tänkte att det fanns en optimal lösning på varje bana, men jag åkte ändå på stryk. Startade om och insåg att allting var genererat. Jag tänkte till och insåg att skaparna av FTL gillade rouge likes, där man får kämpa sig fram och att det är tanken att man ska förlora, trots att man vinner. Så jag ska ta det i beräkning när jag fortsätter spela och inse att åka på mycket stryk på en bana kanske är meningen.

Jag köper verkligen inte mycket spel - kanske för en tusenlapp per år på både analoga och digitala spel - men jag köpte enhanced edition av Planescape Torment för att jag klarade spelet på en rippad version. Har dock inte satt igång med spelet igen; fick även enhanced edition av Witcher gratis på GoG nu, men jag måste säga att jag är mycket mer sugen på att spela Horizon Zero Dawn än båda dem spelen. Tack vare spelrapporterna här så slog jag till nu när det är 40% rabatt. Världen verkar kittlande med stenålder + högteknologi och ser rejält snyggt ut.

Kan inte vänta på tills jag köper mig en vettig PC-dator nu i sommar. Sitter med en Macbook Pro just nu. Har åtta spel som väntar på att jag bygger en ny dator.

 

[entomophobiac]

Startade om och insåg att allting var genererat.

Nope! De valde (enligt en intervju) att bygga flera hundra banor för hand istället för att lägga samma tid på genereringsalgoritmer, för det gjorde att de kunde hålla en jämnhög kvalitet. Supercoolt tight spel hur som helst.

 

[Max Raven]

Jag har haft ögonen på Into the Breach länge och nu när det spelet reades ut på Steam för den produkten slog jag till. Jag blev lite stressad av att spela, för jag tänkte att det fanns en optimal lösning på varje bana, men jag åkte ändå på stryk. Startade om och insåg att allting var genererat. Jag tänkte till och insåg att skaparna av FTL gillade rouge likes, där man får kämpa sig fram och att det är tanken att man ska förlora, trots att man vinner. Så jag ska ta det i beräkning när jag fortsätter spela och inse att åka på mycket stryk på en bana kanske är meningen.

Efter att ha spelat Into the Breach lite väl mycket så kan jag säga att det i runt 95% av fallen finns en lösning för varje drag där man:

• Kan undvika att byggnader förstörs
• Kan undvika skada på ens enheter
• Kan skada/plocka bort fiender

Det kräver dock en kombination av koll på brädet, vad ens enheter kan göra och koll på turordning. Det tog mig en del tid att komma till den punkten - och jag har en del mech-team jag har svårt för, dels för att de har lite annorlunda filosofi. Förmågan att ångra ett drag hjälper, och att det inte är någon tidspress för varje drag. Men det är lite schack med jätterobotar och monster över det, så det är inte allas kopp té (men det var inte FTL heller. )

Jag har spelat Into the Breach drygt 10 timmar mindre än FTL - på gott och ont känner jag mig mindre utlämnad till RNG-gudarna i Into the Breach, men det betyder också att spelet tog slut snabbare.

 

[Max Raven]

Jag har spelat c:a 20 minuter av Titan Souls en walking simulator ett boss-rush-spel.

Du är Människa A, utan namn. Du har en båge och en(1) pil. Som söndagsnöje har du gett dig in på att döda en massa massiva bossar som är fem gånger så snabba som du är och enbart har en svag punkt. Om du träffas dör du direkt. Du kan undvika genom att trycka på en knapp - du är dock inte odödlig under tiden du undviker, så du måste vara ur vägen för attacken för att inte träffas. Samma knapp bör hållas in hela tiden för att du ska röra dig snabbare än en pensionär med rullator. Du skjuter genom att hålla in den andra knappen tillräckligt länge. När du missar kan du dra tillbaka pilen genom att hålla in samma knapp - så länge ingenting fysiskt blockerar pilens väg. Detta är en fälla - du kan inte röra dig medan du hämtar pilen. Så istället så springer du över pilen för att hämta den. Och dör omdelbart av fiendeattack du inte hann undvika.

Jag är inte förtjust i det här spelet - och det ena problemet är kontrollerna. Det hade varit en sak om fienderna hade varit långsammare så man hade gått mer mot att pussla ut fiendernas svaghet och utnyttja det, eller om ens figur inte var slö som sirap. Jag misstänker att bossarna var långsammare när de höll på att bygga spelet, men att det blev "för lätt" och justerades. Dör man så måste man vänta på att spelet ska laddas, vilket tar 10-20 sekunder, och sedan gå till bossen, vilket tar extra tid. Jag förmodar att detta är ett designval, men kan inte föreställa mig varför. Samma med pilbåge med långsam attackhastighet och bossar med hög hastighet - det blir en kluven upplevelse. Kontrollerna och bossarnas svaghetsdesign säger "ta det lugnt, tänk efter och sikta" medan bossarnas rörelsehastighet skriker "spring som fan, attackera och hoppas du träffar rätt". Det blir fel - jag besegrade hälften av bossarna jag mött genom ren tur med timingen, för man har typ en halv sekunds fönster att träffa svagheterna (bågen tar en sekund att skjuta med). Och det är bara... idiotiskt.

Betyg: 50

 

[krank]

Jag är inte förtjust i det här spelet

Det känns bra att du skriver det! Jag har varit lockad av det här spelet skitlänge, för jag älskar estetiken och gillar spelidén så som den presenteras (alltså som typ ett slags zelda + Shadow of the Colossus). Men många recensioner på Steam klagar också på kontrollerna, så jag har hållit mig undan. Och nu känns mina farhågor definitivt bekräftade.

 

[Max Raven]

Det känns bra att du skriver det! Jag har varit lockad av det här spelet skitlänge, för jag älskar estetiken och gillar spelidén så som den presenteras (alltså som typ ett slags zelda + Shadow of the Colossus). Men många recensioner på Steam klagar också på kontrollerna, så jag har hållit mig undan. Och nu känns mina farhågor definitivt bekräftade.

Jag hade liknande anledning till inköpet, trots att jag inte spelat Shadow of the Colossus. Borde införskaffa det...

Bästa Boss Rush-spelet jag spelat så här långt är Furi, och det har en del saker Titan Souls missar - en faktisk berättelse och kontroller där det är ens egna begränsningar som avgör. Det har inte one-hit-kill-grejen, men det ser inte jag som en nackdel (åtminstone inte med tanke på soundtracket om inte annat)

 

[krank]

Jag hade liknande anledning till inköpet, trots att jag inte spelat Shadow of the Colossus. Borde införskaffa det...

Iofs har SotC också rätt dryga kontroller, vad jag minns… =)

 

[Franz]

Iofs har SotC också rätt dryga kontroller, vad jag minns… =)

Det var mest ridande som kunde vara lite jobbigt om jag minns rätt. Men jag gillade det, hästen gjorde lite som den ville ibland, men jag kan tänka mig att häatar beter sig lite så i verkligheten.

Däremot var spelet lite för repetivt för mig. Jag älskade atmosfären, det är ett av de mest trollbindande spel jag spelat, men jag ledsnade på att göra samma sak om och om igen.

 

[krank]

Det var mest ridande som kunde vara lite jobbigt om jag minns rätt.

Jag blev rätt så less även på karaktären också har jag för mig, ffa klättrandet. Men nu var det några (läs: 12-15) år sedan jag spelade det… På den gamla PS2-tiden s a s.

Hade jag haft en PS4 eller planer på att skaffa en hade jag kanske funderat på att testa remastern. PS3-versionen går ju att köra emulerad, men det är lite slött och instabilt…

 

[Franz]

Jag blev rätt så less även på karaktären också har jag för mig, ffa klättrandet. Men nu var det några (läs: 12-15) år sedan jag spelade det… På den gamla PS2-tiden s a s.

Hade jag haft en PS4 eller planer på att skaffa en hade jag kanske funderat på att testa remastern. PS3-versionen går ju att köra emulerad, men det är lite slött och instabilt…

Ah, jag har bara spelat remastern på PS4, så det kan ju tänkas att saker skiljer sig mellan den och originalet.

 

[Max Raven]

Beställde HD-remastern (av Ico och Shadow) till Ps3, eftersom jag har en fungerande Ps3:a. Hörde att PS4-remaken gör en del ytterliggare ändringar i spelet - jag är alltid kluven till sånt.

 

[Jocke]

Jag har spelat c:a 20 minuter av Titan Souls en walking simulator ett boss-rush-spel.

Betyg: 50

La kanske två timmarpå det här spelet ca när det kom. Håller med om kritiken. Som van Souls-spelare, fan av Shadow of the Colosus, och helt OK med zelda hade jag hoppats på ett bra spel. Det var det inte.