Speltimmen v25–26 2022

[krank]

Speltimmen! En tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

• Helst ett nytt spel varje vecka.
• Helst spela minst 60 minuter.
• Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Mitt mål är att förbättra mina stats på SteamHour. Det vill säga, ha färre spel jag aldrig startat eller som jag spelat väldigt kort tid.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner för det. Använd det om ni vill:

75 – spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 – Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 – "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 – Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 – Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[krank]

Jag har spelat 74 minuter av Soma.

Det är ett skräckigt äventyrs/pussel/walking sim-spel som är rätt snyggt. Man spelar Simon, som fått en hjärnskada efter en bilolycka och nu ska hjärnscannas av en doktorand (?) som kanske har en lösning på hans hjärntrubbel. Men något går fel under scanningen och man vaknar upp i en skum trasig scifibas fylld av konstiga robotar.

Jag är bara lite över en timme in, men jag har definitivt fått en stark känsla av att en minst sagt telegraferad plot twist är på väg. Den är faktiskt så telegraferad att jag börjar bli lite trött på att huvudpersonen inte räknat ut den ännu, så jag hoppas verkligen att den avslöjas snart. Och att det kanske finns något mer att avslöja efter det?

Jag pratar alltså om att

Spoiler

huvudpersonen fått sitt medvetande ascannat och nu fått det nedladdat i en robotkropp.

Jag menar, kom igen: Redan i väntrummet i början fanns litteratur och texter om att hjärnscanningen skulle vara "aktiv", dvs ta en bild av hjärnan i rörelse. Så självklart har de inte bara en passiv bild, utan ett aktivt medvetande. Vi har sett Carl. Han var död och hans huvud var förstört, av de här robotarna. Vi har träffat en robot som var helt övertygad om att den var Carl, och som verkade se sin krossade robotkropp som en människokropp.

"Why are the robots talking like people!?" Jadu, Simon, jag vet inte…

En annan möjlighet är såklart att det här bara är en hallis Simon har medan han sitter där i scannern.

Men men, jag kan ha fel. Det har hänt förut. Och jag antar att det enda sättet att få reda på vilket är att spela vidare.

Eller ja, jag skulle ju kunna läsa en sammanfattning eller kolla på en playthrough-video, men det här spelet är inte så långt. Och det är ganska mysigt.

Jag noterar också att man inte verkar kunna dö. Jag testade att ställa mig rakt framför roboten, och den slog mig så jag svimmade men jag vaknade precis efteråt och fick spela vidare. Det verkar som att läbbigheterna mestadels är illusionism, oavsett om man väljer "farliga fiender" eller "ofarliga fiender" i början. En del kanske ser sånt som negativt, men för mig är det ett plus. Jag gillar spel där man kan ta det lite piano.

EDIT: OK, man kan alltså dö. Men man får jobba lite får det. Och det är bara att fortsätta från senaste checkpointen om man gör det.

BETYG: 90

 

[krank]

Jag har spelat igenom OPUS: The Day We Found Earth. Det tog mig lite under tre timmar, och det hade gått snabbare om jag inte i sista sekund fått en släng av komplettistsjuka och försökte plocka allt jag missat. TIll slut gav jag upp på det projektet.

Men ja. Man spelar en söt men korkad, envis, barnslig och rätt oengagerande liten robot, som det antagligen är tänkt att man ska känna saker inför som inte bara är frustration. Roboten är ombord på ett rymdteleskop, och har fått lära sig av människan Lisa hur man scannar stjärnor och planeter för att se om de är Jorden. Mänskligheten håller på att dö nämligen, och måste hitta sitt gamla urhem där det finns gamla… gener… som ska rädda dem.

Hur som helst, nånting händer och roboten vaknar i ett öde och tomt rymdteleskop. Letar roboten efter Lisa? Försöker roboten lösa mysteriet med de försvunna människorna? Nej, roboten vägrar aggressivt att engagera sig i mysteriet och scannar stjärnor istället. När ett hologram av Lisa dyker upp vägrar roboten ens prata med det, än mindre lyssna på dess försök att ge lite exposition om situationen. När paret ändå börjar närma sig svaren (som är ganska uppenbara) så vägrar roboten ta in dem. Som mysterielösare är det här såklart frustrerande.

Core gameplay är alltså att scanna stjärnor. Man får aldrig en komplett stjärnkarta, utan får ganska vaga instruktioner som man ska följa. Det blir aldrig jättesvårt. Det här är pusselspelens motsvarighet till en walking simulator, typ. Men tydligen var gameplay ändå såpass engagerande att jag spelade igenom spelet – alltid nåt.

Tekniskt sett är det här ett helt OK indiespel. Grafiken är snygg i grunden, vektorritade figurer och sådär. Tyvärr påverkas intrycket negatvit av brist på antialiasing och en hel del tearing. Vad jag förstått är det här en port av ett mobilspel? Kanske funkar det bättre där.

Men ja, jag klarade spelet. Ska inte säga att jag kände speciellt mycket över slutet, annat än "okej, då var det klart då". Inte det bästa spel jag spelat, men lite lagom småpyssel, lite meditativt sådär.

BETYG: 85+