Nekromanti Speltimmen v27 2015

[krank]

Speltimmen! Veckans tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

?Enkla riktlinjer jag själv tänkte följa:

1. Nytt spel varje vecka.
2. Helst spela minst 60 minuter.
3. Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygsystem jag tänker använda mig av när jag känner det. Använd det om ni vill:

Spoiler

75 -- spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 -- Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 -- "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 -- Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare.
95 -- Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG.

 

[Max Raven]

Jag har spelat tre spel denna vecka.

Första spelet är Leviathan: The last day of the Decade
I någon form av steampunk-fantasy-setting åkallar huvudpersonen demoner (och kanske mördar folk) men samma dag som en årtionde-lång pest börjar härja igen så blir huvudpersonens mor mördad av en man som sedan adopterar en. Tio år senare har denne fått en ledtråd till att kunna bevisa att det var huvudpersonen fosterfar som mördade ens mor (obs, huvudpersonen var barn från början, inte bara usel på att få tag i bevis när han vet vem mördaren är).

Spelet är i visual novel-format, skapat av en rysk(?) spelstudio. Det är... annorlunda. Därmed inte sagt att det är bra. Det har flertalet scener där det bara finns en väg att komma vidare i handlingen, och gör man fel kan man bli randumbly mördad av en osynlig kyckling, t ex.

Jag kom till kapitel tre, sedan kom jag av mig lite eftersom jag ville backa lite. Jag tror jag kommer återuppta och avsluta spelet senare dock - hela spelet är fem kapitel, och även om första kapitlet är mycket kortare än resten så är kapitel inte långa i sig - det tar c:a en timme att ta sig igenom ett.

Därefter har jag testat Hearthstone. Blizzards kortspel, d v s. Inte mot människor, dock. Jag har spelat för att få en grundläggande kortlek med en typ jag kände för efter en 2 timmar lång tutorial på fem matcher.

Spelmekaniskt är spelet ganska trevligt av vad jag sett, men eftersom Blizzard är Blizzard så har de satsat på att dränka det under busywork. Jag har förlorat en solomatch så långt och det är svårt att veta om det var p g a dålig matchning, otur eller att jag saknade vitala kort. Kanske återkommer till det, får se. Jag är inte tänd på att jobba för att få spela och inte beredd på att betala ett spel som jag fått testa en tråkig avhuggen variant av.

Sist men inte minst har jag börjat på Technobabylon. I en dystopisk(?) framtid bor internetjunkies (förlåt, Trancejunkies) i nedgångna gratis boende och tillverkar sin egna biodatorutrustning, kriminella snor andra människors hjärndata (en fatal process, tyvärr) och ett centralt datorsystem ser till att allt rullar på effektivt när inte yrkeskriminella smiter undan dess uppmärksamhet och människor skapade för att bli bomber ifrån Texas försöker spränga sig själva/Staden i Guds och Bibelnsnamn.

Det är ett point and click-spel, vilket är min kattmynta. Det är underhållande, så här långt lagom tuggmotstånd i pusslen och estetiken är inte alltför illa. Spelet har, vad jag sett, ett problem - det är så här långt en rad scener med "coola framtidsprylar" och bakgrundshandlingen är inte särskilt väl sammanhängande (än). Jag har hunnit bekanta mig med en manlig huvudperson, en lite ludditisk äldre vit man som inte tycker man bör förlita sig på systemet för mycket (OBS: klyschan att han har rätt för story reasons har de telegraferat på mils avstånd)

Det är inte ett dåligt point-and-click, men det når inte upp till t ex Primordia eller Blackwell. Jag skulle lägga det i nivå med Resonance av det jag har så här långt - som var ett spel med en del coola element och grepp men hade en del större brister. Jag tror det brister för mig mest för att jag verkar ombes gilla en person innan jag fått tid att känna denne. Samt, som sagt, att scenerna verkar vara för mycket "nästa coola grej!" iställer för plot - så här långt.

 

[krank]

Jag har lagt en 2-3 timmar till min speltid i Take on Mars samt spelat kanske 12-16 timmar Mass Effect 3. Men ingen av dem räknas. Jag måste alltså ta tag i det här typ nu idag och spela nånting nytt i en timme...

Take on Mars är fortfarande skitbra. SKITBRA. Jag börjar få in vanan nu och börjar få koll på forskning och sådant. Tyvärr kan jag inte riktigt engagera mig eftersom fullversionen är på G och de inte kan garantera att mina sparfiler blir kompatibla. Jag har visserligen börjat om 5-10 ggr redan, men jag börjar tröttna på den inledande delen nu och skulle gärna inte spela om den igen.

Mass Effect 3 började jag ju om med för ett tag sedan. Jag har nu kommit ikapp och förbi där jag var tidigare. Jag har inte kommit långt, och mest har jag pysslat med DLC:er (Omega, Leviathan, From Ashes). Men det här spelet är så jääääääävla coolt. Snyggt och ballt. Och så får man träffa folket från tidigare spel. Och så är miljöerna, precis varenda en av dem, så jävla snygga. Och så är det en massa intressanta val som mer spelar roll på insidan av mig som spelar Shephard än i världen i stort vilket jag gillar. Jag gillar ju inte när val påverkar den Stora Storyn, för då kommer jag att behöva spela om hela spelet bara för att se hela spelet.

Det jag inte gillar är att det känns som att varje Mass Effect-spel krympt. Ettan var skitbra med bilen och utforskningen. Varje karta hade en massa jox man kunde hitta om man var lite envis och utforskade. Andra spelet tog bort en massa sånt genom att byta ut bilen mot en tråkig scanner och göra alla banor till järnvägar; i princip långa korridorer. Samt att de tvingade på en en massa mer strid på korta avstånd; en av de bäsa grejerna i ME1 var ju att striderna till större delen kunde hoppas över genom att man fixade dem med sitt snipergevär. I trean är det lite mer snipergunk, men utforskningsaspekten finns överhuvudtaget inte. varje solsystem har kanske 1-3 hemligheter man kan scanna sig till, max en per planet. Jag har hört att man ska få köra bil i Mass Effect: Andromeda; dags att ladda...

Men; spelet är gudomligt snyggt. Och nu kan jag äntligen ta screenshots som en civiliserad människa genom att jag stoppat in Origin i Steam vilket gör att Steams overlay används i ME3 istället för Origins värdelösa dito. Hittade det tipset på nätet, mycket nöjd.

Now, vad ska jag spela en timme av?

(Och nej, jag tänker inte tillåta mig att kompensera med det stora antal spel jag spelade förra veckan... Ett spel per vecka, varje vecka, that's the deal)

 

[krank]

Jag har spelat 68 minuter av Command & Conquer 3: Tiberium Wars. Vilket betyder att jag hunnit med tutorialen och första uppdraget, för jag är lite långsam och dessutom ganska dålig på RTS-spel.

C&C är en sån där franchise som gör mig lite nostalgisk. Jag var ju liksom med när det första spelet kom 1995. Det konkurrerade mest med Warcraft 2. det senare utmärkte sig genom högre upplösning i grafiken, C&C utmärkte sig mest genom följande:

- Tråkiga militära enheter med inslag av sci-fi.
- Ful och dåligt skådespelade FMV-filmer (för er lite yngre: Full-Motion Video. Eller "vanlig jävla video", som kontrast till de förenklade animationer spel hade innan) med B-skådespelare som krystade fram sin dialog.
- Rockigt soundtrack.
- Tråkig multiplayer som, om jag inte minns tokigt, var assymmetrisk och obalanserad. Eller nåt.

C&C blev sedan en sån där serie där uppföljarna inte fick riktiga nummer. Det som sades vara C&C 2 var C&C: Rädda Lört (eller Red Alert om man är tråkig). Sen kom det ett gäng efterföljare till Red Alert (lite som att Jedi Knight var Dark Forces 2, men sen kom Jedi Knight 2...).

Och sen kom C&C 3. Vad jag kan se har ganska lite hänt:

- Grafiken är högupplöst och snygg, okej.
- Tråkiga militära enheter med större inslag av sci-fi.
- Fult och dåligt skådespelade filmer. Dock med skådisar som egentligen är duktiga, typ Michael Ironside, Grace Park och Jennifer Morrison. Tyvärr är manuset skittorftigt och krystat och de verkar inte fått någon vidare regi.
- Hyfsat rockigt soundtrack.

Så, tja, det känns som C&C och det var väl tanken antar jag. Jag är ingen RTS-spelare överlag; jag är dålig på dem och blir snabbt uttråkad.

BETYG: 85

 

[Max Raven]

C&C kunde man välja mer än 8 enheter åt gången, och både WC och C&C favoriserade massanfall 90% av tiden. Sen gillar jag halvgenerisk scifi mer än heögenerisk fantasy, men det är jag. (RA2 är det av C&C-spelen jag spelat som jag gillar mest, f ö, och det är iofs... dieselpunk?)

 

[krank]

C&C kunde man välja mer än 8 enheter åt gången, och både WC och C&C favoriserade massanfall 90% av tiden. Sen gillar jag halvgenerisk scifi mer än heögenerisk fantasy, men det är jag. (RA2 är det av C&C-spelen jag spelat som jag gillar mest, f ö, och det är iofs... dieselpunk?)

Ska sägas att jag egentligen inte gillade Warcraft 2 heller, men att dess SVGA gjorde att det fick en liten edge när det prompt skulle spelas RTS-multiplayer. Det var först med Starcraft jag fick ett RTS jag kunde engagera mig iaf litegrann i, för det hade hyfsat intressant lore OCH snygg grafik...

RA2 har jag spelat en del i multiplayer, minns det som "helt okej". Men som sagt, RTS är inte riktigt min grej...

 

[Eksem]

PSN hade nån sorts Japan-rea häromveckan, och jag förstod plötsligt den här skräckblandade förtjusningen andra gejmers känner vid Steam-reor.

Jag höll mig lite väl i skinnet tyvärr men köpte Catherine, Yakuza 4, Mega Man 10 samt Shadow of the Colossos / Ico HD-versionerna. Har hunnit kolla lite på Yakuza och Mega Man 10 och de verkar bra och japanska (jag har väldigt japansk spelsmak och jag tror typ 7 av 10 spel jag köper är Capcoms... och det är inte ens medvetet).

I övrigt är det dock fightingspel som dominerar. Spelade igenom lite tutorial-grejjer och arcade-läget på normal i Guilty Gear Xrd Sign, och till min förtjusning kan jag tydligen plocka upp ett helt nytt fightinglir och klara det utan att svettas på normal efter att ha övat lite specialare och combos i träningsläget. GGXS är väldigt bra, otroligt snyggt och med ett väldig djupt system. Räknar inte med att någonsin vinna mot någon online dock.

På tal om det vann jag en match online i Street Fighter 4 igen och har nu 8 vinster och 101 förluster...

 

[krank]

Så, tja, det känns som C&C och det var väl tanken antar jag. Jag är ingen RTS-spelare överlag; jag är dålig på dem och blir snabbt uttråkad.

BETYG: 85

Givet ovanstående, varför i helvete har C&C Ultimate Collection en så stark dragningskraft på mig? Det måste ju vara någon form av sjuklig samlarmani.

 

[chrull]

Spelade Guacamelee Super Turbo Championship Edition i Co-Op med en kamrat i lördags. Vi spelade igenom nästan hela spelet. Fruktansvärt bra och roligt.
Det är alltså en metroidvania-brawler med mexikanskt tema. Luchadores, dia de muertos, enchiladas och män som är getter eller kanske kycklingar. Fullt av referenser till klassiska tv-spel och nyare indiespel. Fullt av bra eller bradålig humor.

 

[Vimes]

Jag har spelat några timmar Return to Castle Wolfenstein, lite oklart varför, antagligen kände jag för att skjut nazister. Några tankar:
* det är kul att skjuta nazister
* det är inte så kul att skjuta zombies
* elite guard-bruttorna är roligaste fienden hitintills, men det är sjukt töntigt att de har värsta stilettklackarna
* jag har lika dåligt lokalsinne i FPS-spel som i verkligheten

 

[Jocke]

Jag har spelat nya Batman: Arkham Knight, efter som det finns. Om det fanns ett AAA-spel där man fick spela Rob Bruce skulle jag prioritera det över Batman alla dager i veckan, men det gör det ju inte.
I alla fall. Det är till skillnad från Origins som kom här om året ett bra spel. Men det är samma spel som Asylym och City. Samma estetik, samma rörelser, samma bat-tech osv.

Det finns en Batmobil som är ny, den kan förvandlas till en stridsvagn om spelaren håller in L2. Jag skojar inte, knappen måste hållas in hela tiden i strider som kan vara allt från en till tio minuter långa.
Sämsta designen hittills.

Jag skulle behöva en utförlig tutorial i hur man slåss också, för det finns så mycket upplevd orättvisa när jag ska slåss, tex tycker jag at det är skitsvårt att bestämma vilken gubbe batman ska slå, något som är direkt livsfarligt, då det finns elektriska gubbar, eller odödliga gubbar eller gubbar med sköld som man tar skada av att slå.
Dessutom ska det gå att använda alla gadgets under strid, men jag får inte in det på något sett heller.
Överlag är det ett spel med ganska orättvisa regler sett till hitboxes, vem som ser vad, hur bra olika saker skjuter, exakt vad som händer vid knapptryckningar osv, nått jag fått väldigt låg tolerans för av att spela massor av SoulsBorne.

Storyn är rätt bra och bygger vidare från Asylum och City, redan från början är det tydligt telegraferat att det här är slutet i Arkham-serien. Jag har en bit kvar och bortsett från att jag fortfarande inte riktigt fattar vad som gäller i den här versionen av batman. tex så tycker jag att det är skumt att Barbra är Oracle och inte Batgirl och att det är oklart hur den här versionen hanterar död (är det bara on screen som gäller eller?).

Det är ett bra spel, men frågan är om serien inte nått sin topp i Arkham City.
FYRA av FEM