Nekromanti Speltimmen v27 2019

[krank]

Speltimmen! Veckans tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

1. Helst ett nytt spel varje vecka.
2. Helst spela minst 60 minuter.
3. Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner det. Använd det om ni vill:

75 -- spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 -- Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 -- "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 -- Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 -- Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[2097]

Jag har fastnat för City Connection, ett spel till Switch (portat från NES och återfinns alltså i "NES Online"–appen), ett spel jag aldrig spelade back in the day för jag tror inte det kom ut här. Det är från 1985. Jag hörde talas om det första gången för några år sen men testar det alltså först nu. Man är en blond, dryg snubbe som kör runt i en röd bil, röker cigaretter och skjuter poliser. Jag gillar honom. Det finns också katter, om dom blir skadade så förlorar man själv ett life så man måste försöka skydda dom.

Speltypen är precis vad jag gillar, det är ett väldigt abstraherat, nästan "Game & Watch"–liknande spel. Tänk typ Mario Bros (alltså inte Super), Clu-Clu Land, Ice Hockey osv. Det är också urtypen av spel som nästan är roligare nu än när det först kom ut. Både arkadorginalet och NES-porten är som sagt från 1985 men i USA kom NES-porten ut först 1988 och då, jämfört med spel som Contra och Mega Man så kanske det kändes lite B? Men… den här sortens enkla old-schooliga spel känns som dom är tidlösa på nåt sätt.

Den här versionen har, till skillnad från orginalet, save states. Det är egentligen inget som behövs eftersom målet med spelet är att skilltesta sig och försöka få en high score snarare än att se alla städerna som finns. Jag sätter upp olika regler för mig själv kring save states för olika spel. Ibland använder jag save states för att efterlikna vad vi gjorde på det glada klimat-omedvetna åttiotalet: lämna nessen påslagen! För att kunna utnyttna att det var oändlig continue! Jag minns min kompis pappa hur sur han var när han trodde att vi hade messat med hans påslagna NES — han höll på att ta sig igenom Rygar! (Fast det var falsklarm för så fort vi såg att nessen var på så aktade vi oss jävligt noga! Vi räknade ut att det var Rygar i faggorna!) Det är ett sätt att använda save states som inte gör spelet lättare än orginalet. Det gör bara att det går att ta pauser från det.

Ibland använder jag save states när jag tycker att spelet typ blir bättre av att ha det. Som Solomon's Key. Ett väldigt bra pusselspel med save states. En total chore utan för man måste spela om pusslen på precis samma sätt fast igen och igen.

Men här satte jag upp en liten kompromiss. Det gör spelet lättare, men inte för lätt. (Och om jag vill kan jag ju alltid köra om utan.) Det är att om jag klarar en stad med minst tre liv kvar så får jag save:a. Det har iofs hittills aldrig hänt, har hittills alltid förlorat minst ett liv i första staden, New York. Hittills är mitt rekord fjärde staden.

Betyg: 90.

Edit: I arkadorginalet är man tydligen en blåhårig tjej som heter Clarice som är på jakt efter en make! Det är ju ännu ballare än denna dryga blonda cig-rökande snubbe som jag redan gillade skarpt men haha Clarice verkar ju grym

 

[krank]

Jag har spelat 61 minuter av Bloodstained: Ritual of the Night.

Fast egentligen ville jag mest spela vidare på Final Fantasy XII, där jag nu äntligen kommit ikapp dit jag var förra gången jag försökte klara spelet… Oh well.

Bloodstained är en kickstartad metroidvania som, precis som spelet jag testade förra veckan, egentligen inte behöver ena halvan av genrenamnet. Men där det spelet var Metroid då är det här helt enkelt Castlevania. Inte det till NES, utan mer åt Symphony of the Night-hållet. Av vad jag förstått är det dessutom typ samma folk bakom. Det märks. För det här känns väldigt, väldigt Castlevania. Från kontrollerna till musiken till de fullständigt urlöjliga kläderna (som jag knappt reagerade på, pga är just nu väldigt van vid Final Fantasy XIIs än mer bisarra och överdesignade kläder).

Det enda jag hittills inte tyckt speciellt bra om är nog att den boss jag hann slåss mot inte hade någon hälsomätare. När jag slåss mot stora saker, som bossar, så tycker jag om att veta hur jag ligger till.

Men annars… Tja, det är ett himla trevligt spel. Jag har precis kommit så långt att lite fler av spelets "kringmekaniker" avslöjats för mig, med matlagning och alkemi och sånt. Crafting, helt enkelt. Jag är inte helt förtjust i sådant, men det drar inte ner betyget.

Grundstoryn är bananas men lite charmig, med onda alkemister som bekämpar industrialismen genom att frammana demoner. Röstskådespelet är ganska dassigt, men de gör vad de kan med det i ärlighetens namn väldigt dåliga manuset. Men samtidigt passar det nog det här spelet litegrann att ha kasst manus och dassigt röstskådespeleri. Det ger lite skön B-känsla.

Jag är ju i grunden mer av en scifinörd än en fantasynörd, och Castlevania är trots allt mer fantasy än scifi, så jag vet inte om jag kommer att återvända till det här spelet innan jag fått slut på metroid-kloner, men jag vill trots allt återvända. Det är ett trevligt spel, och jag är glad att jag var med och finansierade det.

BETYG: 90